Harjakt

Hitintills har det mesta flutit på med Totte. Vi tar det lilla lugna, jag följer min plan men skyndar långsamt, jag upplever Totte som ganska omogen och vi har inte bråttom. Jag har påbörjat det jag vill påbörja. Han är världens mysigaste gosedjur ;-) och jag njuter av att han fortfarande är valp.

Häromdagen promenerade jag med båda hundarna i ett område nära mig, låt oss beskriva det som en skogsliknande miljö ;-). Totte var lös och Dacke kopplad som så ofta annars. Plötsligt var Totte lite väl långt ifrån mig och jag spanade efter honom när en hare dök upp bara några meter framför honom. Den var gigantisk – det såg ut som den var dubbelt så stor som Totte…

Totte verkade bli oerhört förvånad. Det var hans första närkontakt med ett vilt djur. Han tittade på mig, och då ropade jag så klart in honom. Han kom omedelbart. Det vill säga han sprang kanske 10 meter mot mig och sedan var det som om instikterna överföll honom och han tvärvände med nosen i backen.

Haren var redan utom synhåll men Totte följde efter i virvlande tempo. Han såg faktiskt lite ut som en hare själv. Han sick-sackade sig fram genom löven. Jag band Dacke i ett träd och sprang efter. Jag var kanske två meter efter honom hela tiden, jag kastade halsduken – försökte få honom att jaga den, jag tjoade, stampade, visslade, försökte kasta mig över honom, kastade korvpåsen, sprang åt andra hållet. Inget hjälpte. Hans blick var dimmig och han var helt manisk. Jag tror faktiskt att han varken såg eller hörde mig.

Jag började få panik. Vi var långt från Dacke och jag insåg att Totte skulle fortsätta i all oändlighet. Men så tappade han plötsligt spåret och fick upp bakspåret istället. Vi sick-sackade oss ända fram till Dacke som tålmodigt satt och väntade. Totte sprang nästan rakt på honom. Och där någonstans bröts förtrollningen och när jag högljutt började mata Dacke med korv så tittade Totte på mig och kom fram.

Jag kopplade upp honom, helt genomsvettig, konditionen är inte på topp efter att ha varit sjuk i fem veckor.

Det här var INTE bra. Detta är verkligen inte något som jag vill att Totte ska få träna på igen. Nu får det bli sele, långlina och massor av inkallningsträning. Jag måste betinga honom så hårt på ett inkallningsord att det bryter igenom den här typen av frestelser.

Dagen efter tog jag mig ut igen, nu utrustad med kattmat. Jag tränade inkallning från lek med andra hundar och det gick helt okej. Kallade även in från ankorna i dammen – det är jättesvårt. Ägnade också en stund att leka nära ankorna och att leka mitt i en hundlek med tre andra hundar. Det gick riktigt bra, nästan 80 procent av gångerna kom han omedelbart och leken funkar suveränt mitt i allt stök.

Tricket är att inte låta honom misslyckas. Det vill säga dra på vilt igen. Jag ska söka upp hartäta områden och träna kontrollerat. I övrigt blir det till att iaktta stor försiktighet. Jag vill INTE ha en jakthund!