Vi avslutade 2009 med en underbar vinterpromenad tillsammans med Elsa och Johannes och deras vovvar Ludde och Diesel samt ett gäng av deras polare, tvåbenta och fyrbenta, på Delsjöns golfklubb. Det var spaniels och retrivers och så Dacke ;-).

Ludvig och jag turades om att ta bilder på glada hundar i vackra omgivningar. Att fota hundar är rätt svårt!

Totte

Alla som är intresserade av baconost på tub samlas här!

Är det okej om jag vilar mig lite här? (Totte och Ludde)

Här pågår minst fem olika grejer samtidigt! Jag, Totte, Dacke, Ludde, Diesel och Porter.

Vi gjorde ett fåfängt försök att samla alla hundar på en bild, för att göra en kollektiv inkallning...men det var hela tiden någon som rymde...

…och sedan kom några till…

Till slut, när alla var lite tröttare och det nästan blivit mörkt, så satt alla -

...en liten stund i alla fall...

...en efter en lämnade...

...till slut var det bara Ludde kvar.

Äsch, varför sitta här och hänga!

Gott Nytt År önskar vi!

Förresten så åkte vår lilla familj efter promenaden för att titta på GöteborgsPostens nyårsfyrverkerier vid GöteborgsOperan. Först satt vi i bilen men sedan gick vi ut, Ludvig hade Totte i famnen och jag matade honom med köttbullar. Där stod vi bland smatter, smällar och visslande raketer och explosioner som fick staden att skaka. Men Totte åt köttbullar utan att tveka och tittade upp ibland på fyrverkerierna men fortsatte att äta. I bilen sedan somnade han i min famn.

Dacke är helt oberörd, lyssnar i bland om det smäller högt men släpper det direkt. På kvällspromenaden, vi bor i princip mitt i stan, var det mycket smällar här och där men ingen av dem så mycket som lyfter på öronen. Det är så skönt!

I går drog jag mig själv mycket motvilligt från min julvarma, trevliga lägenhet ut i bister vinterkyla för att träna organiserat för första gången på lång tid.

Med en överladdad rottis och en otränad cocker sammanstrålade jag med några träningskompisar på Kungsbacka brukshundsklubb. Planen var så klart täckt av snö och is. Skaren var så hård att Totte gick ovanpå men Dacke trampade igenom. Dock var snön inte djup så det gick faktiskt bra att röra sig för honom också. Han var sitt vanliga busiga jag.

Med Totte blev det lek, hämta grejer och störningsträning. Störningen bestod av två hundar som kom närmare och närmare och Jenny som försökte få Totte att släppa sin lek med mig för att leka med henne.

Vi började lätt och gjorde det svårare och svårare. Totte hängde i min leksak och drog och slet och sneglade ibland mot Jenny. Han var som vanligt duktig på att stå emot störningar när han leker. Han släppte två gånger men det var helt ok för då var störningen väldigt svår och vi har inte tränat på länge. Med de andra hundarna gick det också att komma förhållandevis nära, med tanke på hans enorma intresse för andra hundar. De var kanske fyra meter i från när han inte kunde motstå dem.

Jag försökte vända honom först men det var ju bara dumt, bättre att hålla tyst i sådana lägen och inte förbruka inkallningen. Men han kunde faktiskt lämna dem för att leka med mig igen, efter att jag kallat lite senare.

Tyvärr höll jag på lite för länge (ska jag aldrig lära mig att bryta i tid?!?) så till slut tyckte Totte att han behövde pausa och sprang i väg en bit och hittade på annat. Han blir liksom okontaktbar i sådana lägen och det är helt lönlöst att försöka något mer. Jag lyckades dock bryta det okontaktbara för tre sekunders lek och kunde på så vis avsluta med flaggan hyfsat i topp.

Att störningsträna är urjobbigt för hundarna! Det är så mycket som händer på en gång och verkar vara en sådan kraftansträngning att hålla i hop sig så de brukar bli trötta fort. På mina inkallningskurser störningstränar vi mycket och då gäller det att verkligen träna korta pass: Vi ställer klockan på tre minuter.

Med Dacke bestämde jag mig att ta tillfället i akt och få tips och råd kring våra högersvängar. De har ju bara blivit sämre och sämre och Dacke hamnar för långt fram och snett. Högersvängarna på spårtävlingen i höstas var nog bottennappet faktiskt. Han satt typ i en 90-graders vinkel ut i från mig…

Jag fick väldigt bra spegling av träningskompisarna. Det är egentligen inte svängarna som är problemet utan att Dacke tillåts gå för långt fram hela tiden. Om grundpositionen är för långt fram så hamnar han snett och långt fram i högersvängarna. (Dock ej i vänstersvängarna för han har så fin bakbensteknik och backar genom svängen vilket gör att placeringen blir längre bak).

Vad blir då åtgärderna?

Ja, som jag varit inne på tidigare så måste jag nog ta ner lite av laddningen i friaföljet. Jag har tränat så mycket attityd så han är väl överladdad. Jag vill ha mycket laddning i  och för sig men det räcker att han är lite för pigg så slår det över direkt och han börjar nysa – vilket ju är förstadiet till pipande och andra ljud.

Givetvis så ska jag förstärka rätt position lite mer ett tag och avbryta när den är fel alternativt inte börja gå när han är överladdad.

Dessutom fick jag ett tips av Jenny som hon använt med framgång. Sätt hunden, gå ifrån den ett par meter, ge den frikommando så den sluter upp vid din sida. Klicka när den är i rätt position, dvs hellre lite längre bak än fram. Utöka sedan övningen med att börja gå när hunden är i rätt position och läng sedan tiden som du går. Värt att prova!

Jag är glad att jag åkte i väg och tränade trots att jag kände stor motvilja att ge mig ut! Det blev kul och bra och hundarna var så där härligt trötta efteråt.

I dag har jag och hundarna busat som galningar i den härliga nysnön som kom under natten. Mitt på dagen var det strålande sol och vitt överallt och då gav jag mig ut i sällskap med Dacke, Totte och några pipleksaker. De sprang och sprang och sprang… (Ja inte pipleksakerna alltså ;-)).

Tyvärr hade jag ingen kamera med mig så istället blir det lite minnen från sommarens bästa dagar; när familjen var hos min syster i Dalarna och badade, fiskade kräftor, åkte båt med tillhörande slussning och plockade kantareller. Miljöträning som heter duga för en liten valp. Detta var sommaren då Dacke lärde sig att hoppa i från bryggan, något han aldrig velat göra förut. Men nu hade han inget val – han var bara tvungen att hoppa efter husse som hade mage att ta sats och kasta sig ut. Fast att Dacke gjorde allt för att stoppa honom…

Det var värst vilken svacka jag hamnat i. Jag har verkligen tappat både lust och motivation till all träning. Och jag är så trött.

Livet har dock lärt mig att det i sådana situationer är bästa att göra…INGENTING alls. Uthärda och vänta, fundera lite på varför (det finns flera svar just nu) men inte försöka pressa fram något. Till och med backa lite kan hjälpa.

Så i helgen bestämde jag mig för att lägga ner alla tävlingsambitioner inför nästa år och inte hålla mer än mina favoritkurser. Jag behöver inte göra något alls faktiskt. Men jag VILL nog göra lite ändå: Bara gå några roliga kurser, hålla några av mina favoriter samt de alltid lika roliga privatlektionerna och sedan inget mer.

Som ett brev på posten kom då, någon dag senare, en gnutta vilja att träna lite igen. Så jag har bestämt mig för att inte ha några långsiktiga mål för nästa år men däremot kortsiktiga mål. Jag tänker köra en liten grej ett tag och sedan byta till någon annan.

Nu har jag bestämt mig för att träna ingångar med Totte. Det och inget annat. Det vill säga; jag tränar ju flera andra saker i och med att jag tränar alls. Lek, avlämningar, hålla, släppa. Och så måste jag variera lite för att kunna återgå till ingångarna; till exempel sitt, stå, backa och tricks så klart… MEN det är ingångarna som ska vara HUVUDFOKUS och bli riktigt bra innan jag går vidare med något annat.

Jag började med ingångarna ganska sent med tanke på att det är något som jag vill att mina hundar ska ha högst på sin lista; det är det jag vill att de ska erbjuda först.

Så nu har Totte precis lämnat klossen. Jag fasade ur den häromdagen och det var en intressant upplevelse i sig. Jag gick från kloss till ett pappersark som jag rev i mindre och mindre bitar tills det inte var något kvar. Försökte någon gång att smussla bort det där pappret lite tidigt men då fattande han inget utan började erbjuda en massa annat…

Targetberoende minsann! Till slut var biten så liten att den gick att sparka bort och vi fortsatte med ingångarna utan problem. Det var riktigt skoj faktiskt.

Totte har några släktingar som är till salu ;-); två valpar från Kennel Mångsysslarens F-kull. Jag kan verkligen rekommendera den här uppfödaren som tänker ARBETSHUND när hon avlar. (Och som själv tävlar jättemycket med alla sina cockrar, var bla en i laget som vann SM-guld i agility i somras).

Mamman är högintressant för dig som vill träna och tävla i agility: De som har sett henne virvla fram minns det ;-).
Så här står det på kennelns hemsida om mamma Behändiga Bärtha (som jag tror är Tottes moster om jag inte fattat helt fel):

”Bärtha är mitt helbruna yrväder från B-kullen. Hon har energi som aldrig tar slut. Ett oerhört driv främst på agilitybanan men även i annat arbete. Hon är MH-testad, tävlar i agility och hoppklass 3 och lydnadsklass 2. Om tiden räcker till ska även hon tävla i bruks, viltspår och jakt.”

Två valpar finns kvar och är leveransklara och så här beskriver Katarina, som äger kenneln, dem:

Fenomenale Fingal (brun) är en liten brun hane med mycket bus i. Han är väldigt lik sin mamma till sättet. Kampvillig och envis som synden. Kan vara lite blyg men med rätt träning så blir han en kanonhund. Bär gärna omkring på saker.

Fräcke Fritjof (svart) har ett litet navelbråck men som inte ska ha någon betydelse enlig veterinären. Han vill gärna göra saker tillsammans med någon och är framåt och nyfiken. Han kampar och bär väldigt gärna så fort han få chansen. Kommer att bli en kanonhund att jobba med. Han är väldigt samarbetsvillig och pigg.

Gå in på Mångsysslarens hemsida för mer info och kontaktuppgifter!

Visst är de farligt söta…

Hjälp vilket dödläge det är här då. Jag har NOLL och INGEN inspiration till hundträning what so ever sedan några månader tillbaka. Bloggandet blir därefter. :-( Någon som har tips på hur jag ska komma igång?

En liten gnista fick jag dock i söndags då jag hade en ny privatelev, en charmig flattevalp och hans ambitiösa matte. Det är ju alltid skoj med dessa möten med människor och hundar som är på väg och kommer en liten bit till när vi ses. Så när jag kom hem så gick jag ut med Totte och tränade organiserat ute för första gången på väldigt länge.

Det blev fritt följ, apporteringsträning, hoppstå, inkallning och hämta och lämna grejer. Det var verkligen skönt att allt fanns kvar och att jag kunde höja kriterierna på alla momenten och därmed komma lite vidare. Han orkade också ett ganska långt träningspass på kanske 20 minnuter. (Med kisspauser och lek osv så klart).

Inkallning från sitt var första gången som jag tränade på lite längre håll och han var duktig på att sitta fast jag gick längre än tidigare. Däremot tyckte han inte alltid att jag ropade ”kom” fort nog när jag väl vänt upp så då sa han ”vaff” och kom springande ;-). Jag ska variera lite mer så att jag inte kallar in varje gång utan går tillbaka och belönar för att han sitter kvar, tyst och stilla.

Nu är Totte åtta månader. I dag lyfte han på benet för första gången när han skulle kissa. Så han håller nog på att bli stor. Det märks inte annars, han är väldigt mycket vimsig valp eller unghund fortfarande. Han är extremt utåtriktad, vill springa till alla hundar och hälsa osv. Jag har medvetet försökt se till att han får uppleva goda hundmöten och det har ju lyckats… ;-) NU är det hög tid att börja skvallerträningen av andra hundar.

Däremot kan jag leka mig förbi nästan vad som helst, jag är verkligen nöjd med hur han leker! Han är förvisso matintresserad men jag undrar om inte kamplek är snäppet bättre än nästan all mat… Underbart att ha en hund som går att belöna på flera sätt, det är verkligen användbart.

Förresten så tycker jag ni ska gå in och rösta på vilken artikel som var bäst i Canis under 2009. Och ni tyckte givetvis att min (i förra numret om att träna valp) var bäst, eller hur ;-D ;-D…

http://www.canis.se/gensider.php?gid=157