Från att varit mitt hatmoment nummer ett börjar min hjärntvätt av mig själv (”jag älskar fotgående” eller ”fotgående är det roligast momentet som finns” eller ”åh äntligen ska vi träna fotgående en hel timme”) börjat funka och jag börjar helt ärligt tycka att det är roligt.

Brytpunkten kom på landskampen med Talangtruppen, då Tassla och jag för första gången någonsin hade en superfin känsla hela fotgåendet – som dessutom var det längsta vi gått. Och känslan sitter kvar! Så nu kan jag ÄNTLIGEN börja ta några fler steg mot att inte bara ha en bra attityd (både min och Tasslas!) utan också en bra teknik. DET är SÅ kul!

Jag har också börjat tänka på fotgåendet som ett alldeles särskilt moment, som inte har någon motsvarighet i de andra momenten. Det är det längsta momentet, det innehåller SJUKT många detaljer och folk verkar ha lite olika inställning till fotgåendet – vad man ”måste” göra och inte. Det är som att det finns små filosofier uppbyggda kring det här momentet – ja, det är till och med som att det är ett väsen. Ett fotgåendeväsen med en egen själ.

IMG_9604

I jakten på den där undflyende, lite mystiska själen har jag börjat lyssna med stora öron på de som jag tycker har väldigt fina fotgåenden. För ett tag sedan såg jag en film om fotågende på Helene Lindströms blogg High5, med Susan Wastensson och hennes border collies. Hon har tävlat lydnad i elitklass men nu tävlar hon mest heal work to music, på högsta nivå. När jag hörde henne berätta om sin fotgåendefilosofi på filmen – och såg hur snyggt det var – så tänkte jag att henna måste vi träffa. Jag önskar inget hellre än att få ett mer lekfullt fotgående och att min inställning ska bli lättsam och avspänd. (Hitintills har jag mest varit spänd och osäker).

Sagt och gjort. Det visade sig att människan bodde nästan nästgårds, så idag var Tassla och jag i Borås och träffade Susan. Vi pratade mycket om min och Tasslas inställning till fotgåendet. Tassla visade upp ett jättefint engagemang (det är så roligt att vi har kommit över en tröskel när det gäller attityden!) så vi kunde jobba mer på MITT agerande och tänk. Några saker som jag tar med mig från det Susan sa idag var:

– ”Tänk mer som en dans. Var rund, inte fyrkantig”. Väldigt bra tanke! Mitt fotgående är ingen dans what so ever. Och det är räta linjer som gäller, eller möjligen lite serpentiner. SÅ tråkigt. Vill heller dansa.

– ”Torrträna att gå, svänga, göra helt om och stanna så att du kan det utan och innan”. Och i samma andetag:

– ”Tänk inte så mycket”. Med detta menade hon att jag inte ska BEHÖVA tänka när jag går. Om någons säger ”sväng höger” så ska jag inte behöva tänka ”ok, vilken fot är det nu, öh, ska jag sakta in lite först, oj, börjar inte Tassla tveka lite nu …” och så vidare. Hon kunde SE hur jag tänkte och hur det blev en tvekan hos både mig och Tassla. :)

– ”Gör det till en kul lek att om hon inte hänger med dig eller tappar blicken i en sväng så stick i väg och låt henne få jaga i kapp dig. Tänk att när det blir fel så får du chansen att sticka i väg, vilket är kul och busigt.”Jag ska liksom vara en enda stor belöning som försvinner iväg när hon inte hänger på. Och när hon hänger på blir det party. Det är ju mycket en inställningsfråga det där – att jag inte tänker ”äsch nu blev det fel” utan ”tjoho nu fick jag chansen att springa iväg”.

Dessutom påminde hon mig om sådant som måste sägas igen och igen, till exempel min belöningsplacering (nära, på min vänstra sida). Susan föreslog även att jag ska lära henne slalom mellan benen (nu måste jag göra det, det är flera personer som tipsat mig om detta och jag har tänkt att det är ett bra tips) och även att hon ska kunna gå runt mig i cirklar, nära, när jag rör mig runt på stället, åt båda hållen.

Vi tränade en hel del på att jag skulle vara mer rörlig och avspänd och reagera snabbt med att springa ifrån Tassla om det blev fel – att hon inte hängde med mig i högersvängarna till exempel – och belöna massor för att hon jobbade för att hänga på mig.

Det som funkade allra bäst var när jag gjorde helt om (åt höger) och belönade direkt i eller efter svängen med leksak snett framåt åt höger. Tassla började genast få högre förväntan och större säkerhet i svängen och släppte inte blicken. Hon svarar bra på de där actionbelöningarna som är välplacerade.

Så har vi fått ännu några pusselbitar till vårt fotgående, det känns kul och bra. Nu ska jag ta med mig dem in i träningen och leta vidare efter ännu fler bitar. Det är ett väldigt roligt letande och funderade det här, vi får se varthän det bär oss!