Det tog ett dygn för valpen att förstå att hon heter Tassla. Är inte det ovanligt begåvat, så säg? ;0) Hon kan ha larvat iväg någonstans i huset så jag inte hittar henne men ropar jag hennes namn så kommer hon i raketfart. Likaså utomhus – där hon inte är lika modig men ändå gör små upptäcksfärder – om jag ropar så kommer hon i 190. Jag kan inte minns att någon av mina tidigare hundar varit så snabba. Hon snor runt blixtsnabbt om jag kallar på henne.

Redan första kvällen då vi hade kommit hem så provade jag att leka lite med henne och hon verkar vara född en härligt galen kamphund. OCH så verkar hon vara född apportör också, vilket gjorde mig på väldigt gott humör. Jag har upprepade gånger kastat i väg leksaker och hon kastar sig entusiastiskt över dem OCH- ta da – kommer tillbaka med dem, gärna upp i mitt knä. Det är ju nästan för bra för att vara sant! Jag minns Tottes valptid, då han inte ens av misstag en endaste gång råkade komma tillbaks till mig med en leksak, det var ju lite svettigt.

Nu tror jag ju inte att det kommer hålla i sig i all evighet – troligen upptäcker hon att det är kul att få leka själv med dem också – men det gäller ju så klart att förstärka allt bra jag upptäcker så det går att bibehålla i möjligaste mån.

Hon har också visat prov på att hon har en fin-fin näsa, redan redo att användas! Jag kastade ut ett litet godissök till Totte i går och vinden låg så att all doft blåste på Tassla. Hon satte upp nosen i vädret och skuttade i väg och började leta!

Kamplek; check!
Apportering; check!
Närsök; check!

;0)

I går eftermiddags visade hon också prov på mod (alternativt dumdristighet) då hon med dödsförakt kastade sig från andra trappsteget på trappan in till huset rakt ut i rabatten (hon landade mjukt på några ludna lammöron – obs en blomma). Annat mod (?) var att hon försökte attackera Totte vid flera tillfällen, hon öppnade hela munnen och utstötte ett slags stirdsvrål och sedan högg hon (!) efter honom upprepade gånger (inte argt bara galet). Plus att hon glatt hängde sig fast i hans svans. Jag lyckades dock montera los henne innan han upptäckte det…

Hela hon är väldigt… entusiastisk. Jag var ute en sväng och överlät valppassning åt husse och när jag kom åter så kom hon galopperande i värsta skutteliskutt-stilen med hela kroppen viftandes av glädje :0), och detta efter att jag varit hennes matte i två dygn – vilken liten glädjespridare! Så vill jag minnas att Totte också var – han adopterade oss omedelbart efter att vi hämtat honom från kenneln. Fast han var ju väldigt lugn och stillsam i början.

Hon visar lite rädslor och kan bli lite rädd i olika situationer som överraskar henne men det fina i det är att hon släpper rädslan snabbt. Dessutom är det för tidigt att dra några slutsaster kring det där, hon har bott här i knappt två dygn och är väldigt, väldigt ung! Man får faktiskt vara försiktig i nya, potentiellt läskiga miljöer :0).

Men det är så spännande att studera henne och se hur hon hanterar olika situationer och hur hon testar sina gränser och förmågor! Fram växer en bild av en liten hund som jag ju inte alls känner än men som jag snart kommer känna väl. Det är väldigt roligt!

Nu ska jag åka i väg och köpa en bur till trollet, som hon kan vara i (och pyssla med ett ben och lite leksaker) när hon har sitt morgonryck. Hon tycker nämligen att vakna klockan halvfem och ha värsta racet i en och en halvtimme är en bra idé. Jag tycker den idén är sådär…