I dag har vi varit  och tränat på GMBK för första gången på jättelänge. Vi tränade idag ihop med Cecilia och Klara, två agilityfreak, och det är alltid väldigt skoj.

Skojigast är att vi får alldeles gratis rätt häftiga störningar. För vi tränar så klart mitt på agilityplanen medan de andra tränar agility. Cecilia leder nog ligan när det gäller att belöna entusiastiskt…

Viktigaste lärdomarna idag:

1. Det går att jobba ”igenom” Totte, fast han inleder med extremt mycket pip i allt han gör, så att han sedan klarar att gå tyst i 15-20 meter fritt följ. Och då började vi med att han inte ens kunde ta ETT enda steg…

2. Jag ska värma upp ännu bättre med andra övningar innan jag går in i fritt följträningen, så han får en chans att både vänja sig vid både miljön med många tränande hundar OCH blåsa ur sig lite laddning (som handlar både om störningar och att han har hög energi).

3. Jag har tränat mycket jaktfot på promenaderna på sistone – och då är han alltid tyst. Den träningen hjälper på ett sätt till i att skapa tystnad i vanlig fot också. SAMTIDIGT så blir positonen i den vanliga foten bara sämre och sämre (i jaktfoten är det ju inte så noga och han ska titta rakt fram och inte på mig dessutom). Alltså behöver jag faktiskt teknikträna fritt följ litegrann nu – och tänka på NÄR jag belönar den även i uthållighetsträningen (när han går med fin attityd och kontakt, i en åtminstone hyfsat bra position).

4. Jag får inte börja med kedjeträningen när miljön är så svår och energin så hög som idag. Det är inte snällt. Och kedjorna behöver vara korta. (se punkt 2)

5. Jag tror Totte är genetiskt programmerad för agility. ;O) Vi körde lite tunnel och balansbom och sedan ställde jag honom på gungan och lät den dunsa i backen från väldigt låg höjd medan han fick äta halva sin middag som belöning… Han tycker allt det är så himla kul! Jag med. Jag måste nog börja med den där träningen på riktigt snart…

PS: Förresten, ni måste bara gå in och se den 5 sekunder långa filmen som Cecilias pudel Udo har på sin blogg, i det här inlägget om Göteborg Horse Show, hahaha… DS

I dag gick vi ett fritt följ på 25 meter med fem vinklar och en halt. HELT TYST!!!

Jag tog inte fram det omvända lockandet en endaste gång utan använde mitt gamla knep med externbelöning, som ju hitintills varit det som funkat bäst när det gäller att öka längden på det fria följet.

Framgångsfaktorer idag var: Totte var väldigt pigg och taggad. Jag gjorde en bra uppvärmning: Efter att ha rastat honom och sedan lekt av honom lite överskottsenergi gjorde jag  två repetitioner i att springa rakt ut (typ rutan) sedan gjorde jag fyra repetitioner med fritt följ i olika längd. (Alltså ganska få – en framgångsfaktor i sig!) Det sista var ca 25 meter och längst. Han fick springa till sin kampleksak alla gångerna och sedan kampleka en stund. Samtliga repetitioner var han helt tyst i.

Jag tror att alla mina olika verktyg för tystträningen bidrar till en helhet av tystnad. Vissa dagar är ett verktyg antagligen bättre än ett annat.

Men det var en galet bra känsla idag! Vårt träningspass varade inte mer än 15 minuter – sedan märkte jag att lite av hans goa energi sjönk (och jag fick lite ljud) så då firade vi framgångarna med att ta en promenad istället. OCH det var överraskande att han var så taggad ändå, för hans mage är faktiskt inte i topptrim nu, tyvärr.

Jag gjorde ingen kedja idag – det fick bli det långa fria följet som var uthållighetsträningen. Annars har jag lovat mig själv att göra minst en om dagen. Fast vi gjorde även några fina förflyttningar mellan olika övningar.

Jag hade ju som mål att kunna gå 30 meter fritt följ till nästa träning med Maria, i slutet av april, så det känns ju som om att det kommer funka :O). Det räcker inte med att han fixat det någon enstaka gång när vi har en bra dag, utan då vill jag ju att det ska vara ett stabilt och säkert fotgående där han har upprepat (minst) 30 meter många gånger, helt tyst och utan att tappa engagemang. (Han tappar lite nu ibland men han hämtar upp sig själv och jag tänker INTE pilla med detaljer nu).

Men det här är en bra början får jag ju säga. :O)

PS: Och han går sju meter framförgående inomhus nu med, så även där är vi på G mot målet 10 meter… DS.

Jag fick ett verktyg till av Maria att lägga i min verktygslåda för tystnadsträning. Det omvända lockandet. Jag har använt det lite grann tidigare men inte alls så konsekvent som hon föreslog.

Det omvända lockandet fyller här två funktioner:

1. Att han ska tystna omedelbart när handen kommer fram.

2. Att han inte ska börja pipa i situationer där jag vet att det är hög risk.

Det funkade omedelbart precis som ovan när vi tränade det i fredags. I det första alternativet får han inget godis för att han tystnar. Det skulle ju kunna bli en kedja – jag piper lite – tystnar och får belöning – och det vill vi ju inte ha. I det andra däremot, belönar jag ofta hans ansträngning att vara tyst och inte börja pipa.

För att praktisera det här fick vi göra en del förflyttningar, det är ju där som detta är absolut svårast:

Att stanna och svänga i det fria följet är ju något av det svåraste Totte vet. En dålig dag kommer det ljud där men det har ju blivit mycket bättre det senaste halvåret – förra sommaren kunde jag ju inte svänga överhuvudtaget… Jag kunde redan göra en del stopp utan att alls ta fram handen och tanken är ju att den där hjälpen ska arbetas bort när han vant sig vid att det går att vara tyst här. Jag tror på att redan från början variera hur mycket jag tar fram den i förebyggande syfte men definitivt ta fram den blixtsnabbt och alltid ett tag framöver då han börjar pipa.

Jag är så nöjd med mig själv – att jag kunde vara lugnare än någonsin och inte få panik och hela tiden tänka ”hjälp nu börjar han snart pipa”. Jag fick liksom större kontroll på situationen tack vare det här verktyget och då blev jag mycket lugnare.

Vi klarade ju också av att göra en minut lång kedja (ja, jag vet, det är kort :O) men för oss är det skitlångt!). Jag försökte också att strunta i om han gjorde fel, till exempel lade sig istället för att sätta sig på kommandot ”sitt”. Det är viktigare att han är tyst än att han gör rätt, när vi tränar kedjor.

Och jag är lite hjärtskärande nöjd med min tappra vovve, som kunde och ville vara med litegrann trots jobbigheterna dagen innan.

Maria var som vanligt fantastiskt bra som tränare. Dels allt hon kan förstås, men inte minst HUR hon säger saker och agerar mot oss elever. Saker och ting kan ju sägas på olika sätt och dessa olika sätt landar helt olika hos mottagaren. Om Tottes ljudande sa hon ”han är liksom pratsam hela han” och ”det är inget du har gjort utan han är sådan”. Och sedan sa hon:

”Du kan ju se det som en utmaning, men var mentalt förberedd på att det kommer bli en ganska tuff utmaning. Jag tror att du kan få honom relativt tyst med bra träning och genom att prova dig fram och experimentera men var beredd på att det är svårt.”

Det är så fantastiskt positivt uttryckt. En mer okänslig typ hade kunnat säga: ”Det är kört. Har du en hund som ljudar så mycket så kommer du aldrig bli av med det och den här hunden kommer aldrig bli riktigt bra”.

Jag kände mig nästan befriad när hon underströk hur svårt det är. Jag vet ju det, det om något vet jag ju. Men att någon SER och bekräftar att ”ja, det är skitsvårt” gör liksom att det blir lättare för mig. Plötsligt så känns det inte alls oöverstigligt! :o)

Maria tyckte inte att jag skulle förvänta mig att han kommer bli helt tyst och även det kändes lite skönt att tänka. För då innebär det att jag har en chans att lyckas i någon mån. Och vi var överens om att det är en himla bra erfarenhet i alla fall.  :O) Jag har ju redan lärt mig sjukt mycket tack vare denna pratglada lille vovve.

Ja jösses, snacka om berg- och dalbana! Torsdagens drama slutade med en pigg och glad hund som sov hela natten och kunde behålla all mat han fick.

På fredagen var jag tvungen att ta med honom till kursens andra dag eftersom husse var bortrest och jag ville i alla fall vara med som observatör. Men Totte kändes så fin att han fick vara med och träna lite också! Vem hade väl kunnat tro det dagen innan…

Visst, vi tog det jättelugnt och han var inte på topp när det gällde energinivå så klart men han var glad och med och vi gjorde bara lugna grejer.

Och han kunde faktiskt koppla av fantastiskt fint långa stunder, jag hade tagit med hans säng som han rullade ihop sig i och sov i. För första gången somnade han också i sin bur på en träning, inget ont som inte har något gott med sig, hrm…

Nåväl. Långa stunder av ”min” träningstid satt jag och pratade med Maria men vi fick också tränat en del saker. Först och främst tittade vi på – eller ska jag kanske säga lyssnade vi på – hans ljudande. Jag fick ett verktyg till med mig i det arbetet, nämligen omvänt lockande. Jag fick prova att ta fram ett omvänt lockande dels förebyggande i situationer då det är högrisk för ljud och dels blixtsnabbt då det kom ljud. Resultatet blev en hund som knep igen och höll  – i stort sett -tyst. Jag kommer publicera ett eget inlägg om detta, med tillhörande film.

Vi fick också prova uthålligheten genom att göra en tävlingsmässig ingång på plan och därefter en liten kedja. Det gick kalasfint. Fram för allt skötte jag mig och jag både andades ;O) och rörde mig lugnt hela den minut som kedjan varade. Samt värmde upp bra. Vår kedja var ingång, halt, förflyttning kommendera ”runt” (springa runt ryggsäcken) kommendera sitt på vägen in, gå in vid hans sida och sedan börja gå igen – belöna. Så här såg det ut:

Jag tappade honom i förflyttningen och den förflyttningen hade jag inte räkna med. Jag hade i min skalle ritat upp att jag skulle skicka honom runt ryggsäcken direkt från halten. Men vi gjorde inte halt där jag trodde. Haha, så himla komiskt – jag kommer DIREKT ur balans om inte allt är precis som jag tänkt mig. Detta måste jag ju träna massor på!!! En tävlingsledare gör ju sällan precis som JAG tänkt mig om man säger så.

Vi fick även tränat lite framförgående. Jag började ju träna det med riktningstarget i somras, men jag blev inte nöjd med det för han travade iväg alldeles för fort. Och det blir ingen bra träning för oss om jag ska behöva bryta och bryta och bara klicka för långsammare steg. Så jag lade det på hyllan då. Tänk att bara HUR jag kastar godiset kan spela så stor roll för hur vi kommer vidare! Även hur jag påbörjade en ny repetition blev viktigt:

Det ska bli jättekul att jobba vidare med framförgåendet till nästa gång.

Vi kikade också lite på fjärren, särskilt sitt från stå. ”Det är det svåraste skiftet så ni som har unga hundar tänk på att träna in det tidigt” sa Maria. Det var lite skönt att höra att det som är svårt för oss oftast är svårt för andra också :O). Jag fick rådet att dela upp sitt från stå i ännu mindre steg – ett litet ryck bakåt, ett ryck bakåt där även framtassarna börjar röra sig och så vidare – och att få in ett ännu större lugn i träningen av det frivilligt. Samt fortsätta med bamse-tänket. LUGNT och fint.

Mina mål till nästa träningsträff:

• Kunna göra fritt följ 30 meter med svängar (och omvänt lockande som hjälp).
• Kunna göra tävlingsmässiga kedjor som är 2 minuter långa (gärna med nonsensmoment)
• Kunna göra snygga, tysta förflyttningar mellan olika moment (T ska liksom haka fast i mig)
• Kunna gå 10 meter rakt fram i framförgåendet
• Kunna göra 1:ans apport (det kan han redan hyfsat men jag vill ha in den i den här träningen)
• Ha utvecklat sitt från stå så att jag kan belöna delarna i skiftet
• Påbörjat krypet

Detta ska jag förbättra med mig själv:

• Jag ska inte hålla reda på Totte – han ska hålla reda på mig
• Vara rak i ryggen, ha blicken fäst rakt fram, inte i Tottes ögon, eller bli hängande över honom utan snarare dra mig ifrån honom
• Vara lugn och metodisk i alla övergångar och utförande av moment; ställtid och långsam belöningstakt
• Vara snällare mot mig själv och se framgångarna jag gör

På tal om förbättring så berättade Maria även att när hon får återkoppling av sina coacher så vill hon ha det i form av svar på frågan ”Vad är viktigast just nu att förbättra?”. På så vis slipper man höra vad man är dålig på (vilket ju inte är så kul), istället blir återkopplingen konstruktiv. Att ge återkoppling är ju jättesvårt men jag gillade den frågan, den kan nog bidra till att göra det lättare för mig att både ge och få återkoppling.

Sa jag att träningsgruppen är helt underbar? Så himla duktiga, ambitiösa, trevliga och vänliga människor och roliga hundar att följa! En ynnest att få vara i en sådan grupp. Jag längtar så efter nästa träff. Vi ska ses med tvåmånadersintervaller tre gånger till nu. Så nu ska vi bara hålla oss friska, inte tugga på små armar till exempel. Och träna. Massor.

… för den lilla cockern att slita av en liten arm på pipgubben i gummi. Ett ögonblick att svälja. Men ett och ett halvt dygn innan han blir så sjuk så sjuk och kräks och är ledsen och har ont.

Sex timmar tar det. Att få kontrastvätskan att rinna genom tarmsystemet så pass att det går att se armen i tarmen, troligen på väg bakåt, ut. Sex timmar på djurkliniken med dropp och röntgen en gång i halvtimmen och därtill genomläsning av alla veckotidningar huset har att erbjuda.

Nu hemma igen, cockern är glad och kan behålla maten. Ny röntgenbild ska tas i morgonbitti, för att säkerställa att armen inte fastnat på vägen ut.

Och så gick den här dagen, då vi skulle gått en hett, hett efterlängtad kurs för Maria B. :( Så blev det inte.

Veterinären sa att hans häftiga reaktion (han verkade verkligen väldigt sjuk) kan handla om den kroniska tarminflammationen som gör honom extra känslig. Så när det kommer ner en främmande kropp(sdel) i magen så slår systemet liksom bakut.

Stackars lilla Totten, det var förfärligt att se honom må så dåligt. Men huvudsaken är så klart att Totte verkar klara det här utan operation och att han nu är pigg och glad.

Jag har målat in mig och Totte i ett hörn. Klart obehagligt att inse och det här är inte en rolig text att skriva men det är bara att ta tjuren vid hornen och bita i det sura äpplet.

EN del av anledningen till att vi står i det där hörnet kan definitivt tillskrivas Tottes hälsa. De där energitappen och ljudandet som visade sig hänga ihop med trög mage och sedan oro och koncentrationssvårigheter som hängde ihop med tarminflammation och magkatarr spelar roll. De har fått mig att inte våga göra så mycket med Totte – för det är rätt svårt att räna en hund som inte är med på olika sätt.

Men jag tror inte jag hade fått en helt knäpptyst hund även om han hade varit helt frisk – det finns ju med i hans personlighet och i rasen att de lätt ”pratar” inte minst vid stress av olika slag. OCH jag har tyvärr ramlat i gropen att försöka undvika (för mycket) frustation och ljud till varje pris. Det är bara det att FÖR MYCKET med en hund som har alla tidigare nämnda förutsättningar är väldigt lite. Så jag har sänkt kriterierna, så han fortfarande ska vara arbetsbar och glad. (Fast jag på ett tidigt stadium att det skulle jag absolut inte göra!) Vilket har puttat oss in i det där hörnet.

Det är en balansgång det där. Å ena sidan så ska jag absolut inte låta honom vara i så hög frustration  att han piper och gnäller när vi tränar. Jag försöker att hitta rätt känsla av lugn men ändå fokus på uppgiften som gör att han klarar av att göra den utan att pipa. Å andra sidan så behöver vi kunna komma vidare i träningen, så jag måste putta på lite, den kan inte var helt frustrationsfri, såklart! Det blir lätt ett moment 22.

Och faktum är: Vi kommer inte vidare. Häromveckan när jag satte mig ner och funderade över vad inom lydnaden vi inte hade påbörjat eller gjort delar av så visade det sig att vi hade mängder av delar och detaljer. Inte på något vis perfekt, det vill jag verkligen inte påstå, men helt ok och gott nog att fortsätta jobba vidare med.

Men PROBLEMET  är att det GÅR inte att jobba vidare för Totte har noll och ingen uthållighet. Jag har blivit precis så där ängslig som jag inte ville bli och som jag sett andra med ljudande hundar vara. Jag är nervös, ryckig och otydlig i mitt kroppsspråk och ger ett allmänt stressat intryck. Jag vill till varje pris undvika ljud.

Lägg därtill att shejpingen har blivit nästan kontraproduktiv. För den tar jag till så fort det inte går att träna något annat – för det går ALLTID att få till lite nya roliga beteenden. Men nästan ENBART shejping med hög förstärkingsfrekvens, det leder ju inte dirket till uthållighet, det fattar ju vem som helst.

Så häromdagen bestämde jag mig för att jag ska göra några små kedjor (som de flesta av oss skulle kalla det i dagligt tal, andra skulle kalla det beteendesekvenser) varje dag. Och filma eller/och loggföra träningen.

Min första kedja var nosdutt, snurra, ligg och sitt upp – sedan kom belöningen, sedan har jag gjort lite allt möjligt, mest nonsensgrejer. Jag har filmat nästan varje pass i sex dagar.

Det man ser på filmerna är en mängd saker som jag kan göra 100 gånger bättre. Idag satte jag mig tillsammans med bästa Jenny och analyserade filmerna och gjorde en handlingsplan. Resultatet blev:

1. Mina belöningar är alldeles för dåliga. Ös på med rolig lek – lika långa belöningar som kedjan! Ge lön för mödan!

2. Jag tränar för lång tid. Både för många och för långa kedjor. Jag måste sätta klockan och öka tiden successivt men variablet!

3. När jag gjort en kedja ska jag träna något annat en stund. Till exempel olika koncentrationsövningar där han får belöning för att han följer ett kommando trots att det finns en svår störning bredvid honom. En sådan övning är att klara att lägga sig ner fast älsklingspipgrisen ligger en decimeter ifrån honom. Eller bara köra detaljträning, dvs shejping av någon del som jag vill jobba med. Därefter kan jag göra en kedja igen – men då på en annan tid än den jag gjorde förra gången.

4. När han låser sig och börjar skälla ut mig så ska jag inledningsvis belöna det första han gör när han ”låser upp sig själv” men sedan försöka öka så att han kan göra ett par saker till efter upplåsning men innan belöning.

5. Jag måste tänka på att ha ställtid inbyggt runt varje kommando. Både inför och efter ett kommando räkna till tex 3 innan jag gör något nytt. Så jag lugnar ner mig och slutar hetsa.

6. Jag ska inte upprepa en kedja mer än två gånger.

Det här var asjobbigt att se och att komma på. Jag tyckte dessutom inte jag kom så mycket vidare de dagar jag tränade fram tills idag. Totte skällde och pep och skällde och pep. Förfärligt. Men med Jennys hjälp kunde vi utifrån ovanstående analys förbättra oss rejält. Idag var Totte lugnare, uppmärksam och nästan tyst. Jag tycker det är så svårt att bryta mitt eget mönster så det är helt galet! Jag måste veta EXAKT vad jag ska göra i varje del av kedjan annars låser jag mig och blir stressad och börjar röra mig fort och flaxigt. Det är ASSVÅRT!!!

Men jag blev jätteglad över hur bra det gick idag och att vi höjde oss några steg och kom vidare.

I morgon kommer Maria Brandel för att hålla en första samling av fyra som jag och ett gäng träningskompisar har tillsammans med henne under året. Gissa vad jag ska träna? Det ska bli jättespännande att få hennes hjälp med detta.

Visst, vi står i hörnet, men vi har i alla fall inte näsan mot väggen längre. :O)

Efter den skojiga bamse-träningen har Totte och jag påbörjat att träna in slalom runt mina ben. Det var läskigt tydligen :o). Totte tyckte inte alls att ha skulle gå in under mig utan backade upprört skällandes ifrån mig.

Jag har inte tränat en endaste grej där han går mellan mina ben tidigare så det här var uppenbarligen konstigt. Jag tänkte först shejpa in honom utan några hjälper men det la jag fort ner. Istället tog jag fram handtargeten.

Första repetitionerna kunde jag inte ens få in honom under mig utan det blev tillräckligt för honom att dutta på min hand nära mitt knä. Det blev dock lite väl akrobatiskt och konstigt då jag behövde vika mig nästan dubbel för att nå ner (han är ju inte så stor den lille) så då rotade jag fram en targetsticka. (Jag hittade inte min telskoptarget utan jag lånade pinnen från Alley-oopen, därav den konstiga stickan på filmen.) Det var bättre med en sticka, men kära nån, det var inte så enkelt…

Jag trasslade liksom in mig i mig själv. :o) Armarna hade behövt vara dubbelt så långa så att jag hade kunnat belöna på rätt ställe, helst hade jag behövt en arm till och vilken arm är egentligen bäst att belöna med när han går från vänster till höger?

Hur har ni lärt in slalom runt era ben?

Idag har det fallit lite snö på mina breddgrader igen, härligt. Ni passar väl på att spåra när ni har nysnö?

Kan starkt rekommenderas! Kanske särskilt om du har en valp eller unghund eller om du är ny som spårförare. Fast jag tycker det är bra även för oss med äldre hundar och med mer erfarenhet. Det är helt suveränt att kunna ha koll på spåret när hunden spårar. Att spåra i sand och att spåra i dagg har förstås samma fördelar.

Hundarna är i dofternas värld. Man behöver alltså inte oroa sig särskilt mycket för att hunden skulle följa spåret med ögonen istället för med nosen. Och du ska naturligtvis inte alltid lägga spår som du ser, förr eller senare är det dagg-, snö- eller sandfritt.

Fördelen med att se spåret är ju så klart att du kan se hur väl hunden håller sig till spårkärnan. Din förståelse för vad vinden och terrängen gör med spåret – dvs doften – kan ju också bli större eftersom du ju faktiskt SER spårkärnan OCH om hunden gör annat än går i den.

Så – ut och spåra i snön – det ska vi!

Vad sjukt kul det har varit med de här shejpingpassen den senaste tiden då jag har försökt få till en bamse på Totte!

Jag har gjort sammanlagt sju pass på mellan tre och fem minuter. Och de sista passen handlade mest om att börja sätta på kommando. Så han knäckte koden på fem pass :o). Jag vill bara med detta säga att jag har en smart liten cocker.

Här kommer ett litet ihopklipp på de sista passen då jag länger tiden då han ska sitta, sätter på kommando och sedan flyttar in beteendet i fjärrskiftesträningen. Bli inte avskräckta av längden på filmen, jag har tagit med minimalt från varje steg i träningen men det var många steg :o).

När jag tittar på filmen nu efteråt så ser jag att Totte i varje stående står med baktassarna lite hjulbent, med tassarna och knäna lite pekande utåt (speciellt vänster bak). Detta har ju faktiskt Tottes massör/fysioterapeut påpekat och sagt att jag borde årgärda. Musklerna drar benen utåt just nu, men knäna ska ju peka rakt fram, han ska med andra ord vara met inåtställd. Det kommer blir lättare för honom att ställa sig rätt – och därmed inte behöva flytta baktassarna för att kunna sitta från stå – om han får lite fysisk träning som hjälper honom att ställa benen rätt. Kombinerat med massage. Jag ska nog börja ta tag i det där.

Några dagar med fokus på lugn och att inte få chansen att träna på maniska eller sura beteenden gjorde susen för hur lappen coh aristokraten nu kommunicerar med varandra. Det som bara INTE funkade de första dagarna går nu riktigt bra, med minimal inblandning från mig.

Både Totte och Soya verkar ha känt in varandra, de har börjat leka lite på varandras sätt, även om jag tror att det mest är Soya som anpassat sig efter Totte. Tottes stil är ju lugnare och ”mesigare” men samtidigt tror jag att det är Totte som bestämmer, oftast.

Soya låter sig glatt brottas ner, ganska lugnt och mjukt glider hon ner på golvet med Tottes framben runt sin hals, och sedan ligger de och nafsar i varandras halsskinn och drar i varandras kinder. Blir Soya för hårdhänt blir Totte omedelbart arg och då anpassar hon sig jättefint igen.

Jag fortsätter med lugna regler kring hur vi passerar ut och in genom dörrar och grindar och att de ska ligga och vänta medan jag klär på mig osv när vi ska ut. Annars blir det direkt stim (Soya) och irritation (Totte) och det blir ingen glad av.

Så här håller de på nu några gånger om dagen. Gärna många om Soya får bestämma :o) men det får hon inte alltid: