Häromdagen  konstaterade jag och en komips, fnissandes, att det är ingen annan en en god hundkomis som man på fullaste allvar pratar bajs med. ;o)

Så här kommer lite bajssnack.

När Totte var liten fick han förstoppning vid ett par tillfällen. Första gången trodde vi att han var allvarligt skadad i ryggen för han ville inte röra sig. Så fort han skulle gå så knep han liksom ihop korsryggen och rumpan och satte sig med ett olyckligt pip. Vi åkte in till djursjukhuset en sen fredagskväll, jätteoroliga. Det visade sig då att han var förstoppad. Han fick lite laxermedel och jag fick droppa det i maten ett par dagar så gick det över.

Men sedan hade han en light-variant av det igen en tid senare, och ibland noterar jag att det verkar som om han får ta i en del när han ska skita. Det tar ofta lite tid också, och så kommer det inte så mycket heller. Men det blev lite bättre när jag i maj började ge ett av två mål mat torrfoder om dagen.

Jag blandar alltid vatten i maten (rå mat) och nästan varje dag får han lite matolja i maten också.

Men nu får han ju inte äta torrfoder pga trolig allergi, och jag har plötsligt börjat se ett mönster.

Jag har ju under ganska lång tid varit lite bekymrad över att Totte ibland när vi ska träna är liksom energilös. Det verkar inte ha med motivation att göra, utan han kan liksom inte ”rycka upp sig” utan han är långsam, piper jättemycket och kan till och med vara svår att få igång att leka. Han brukar dessutom se väldigt trött ut vid de tillfällena.

Nu har han två gånger på en vecka varit sådan igen. Ena gången var han helt ”hopplös”. Han pep vad jag än sa eller gjorde. Sa jag sitt så pep han, försökte jag gå ett frivilligt fritt följ så pep han på första steget. Vi försökte öva fart runt min ryggsäck men han travade…

Här vill jag berömma mig själv för att jag klarade av att inte bli modfälld utan bara konstatera att nu ska vi inte träna mer utan ta en promenad istället och fundera på vad som är fel. :) Vi tog en promenad efter en stund kom jag på att han faktiskt inte hade bajsat på morgonpromenaden (nu var det 7 timmar efter den). Jag lät Totte springa lös lite och efter en stund satte han sig mycket riktigt och sket.

Efter promenaden tog jag upp träningen en liten stund till och då gick vi ett fritt följ som var helt tyst på ungefär tio meter…

Det känns som om att jag ska följa den här tråden en bit, jag vet bara inte riktigt vart jag ska vända mig. Jag tycker ofta att veterinärernars lösning på den här typen av problem är ”ge ett annat foder” och jag är i grunden nöjd med det foder jag redan ger (Vom & Hundemat). Men kan det vara så att det fodret inte funkar optimalt på hans mage ändå? Dessutom så ska jag ju inte hålla på och mixtra med foder nu när vi ska kolla hans allergi. Men kanske borde jag ge honom något mer som kan hjälpa magen att jobba lite bättre? Fiber?

Jag ska börja föra avföringsdagbok :) till att börja med. Och vara SUPERNOGA med att han är välrastad när vi ska träna.

Jaja, en lite trevligare avslutning med ett annat tema; foton från dagens promenad. Jag har börjat gå med hundarna en och en eftersom Dacke inte klarar så långa promenader utan att få ont och då blir han flängig, allmänt okontaktbar och äter gräs. Och jag blir irriterad. Så nu tar jag nästan varje dag en promenad om dagen med dem var för sig.

Det har visat sig vara en riktig win-win-situation. Båda hundarna blir mycket gladare och jag med.

Snyggecockern poserar i höstlandskapet.

Totte går numera inte ett steg utan långlina. Han får inte under några omständigheter jaga – och han vill inget hellre. Springer han på en hare eller ett rådjur är jag chanslös utan linan. Men vi jobbar naturligtvis på detta.

På Tottes och mina promenader tränar jag oftast stora delar av tiden. Han tränar jaktfot, sitt på visselsignal, sitta kvar, inkallning och sök (efter en boll).  En del av grunderna i jakten med andra ord. På köpet får vi bättre kontakt förstås. Jag är nöjd med hur det fortlöper. Han klarar inte för svåra störningar än, som till exempel mycket viltdoft – då blir han helt tokig. Men det gick otroligt fort att lära honom självkontroll i jaktfoten. Han fick många belöningar där han fick springa i full fart framåt när han kunde hålla emot frestelsen att just springa rakt framåt.

Dacke får springa lös en liten stund när han är uppvärmd. Han har ingen som helst förmåga till konsekvensanalys :) och fattar inte att om han rejsar för mycket så blir han stel och halt i flera dagar. Men lite bus funkar bra.

Kan ni fatta att han är 10,5 år, den här snyggingen?!?

Vi tränar också lite på promenaderna, det är det bästa Dacke vet. Det blir skönt prestigelöst, lite framförgående, stanna, sitt på avstånd, stå och lite fot. Bästa, fina Dacke. <3