Idag hade jag ett träningspass som var så otroligt tydligt informativt att det nästan var komiskt.

Jag hade med mig båda hundarna (BIG NO NO) till träningen, fast det egentligen var Tottes dag idag. Vi skulle ha agilitylektion för Elin Fahlgren på Hundarenan och så tänkte jag att när jag ändå är där så kan jag ju hyra några timmar till Tasslas och min träning också. Att jag aldrig lär mig. Jag kan inte ha med och träna båda hundarna samtidigt. Totte fixar inte det och han ylar och skäller konstant – om han inte får tugga på ben eller äta mat i sin kong. Och jag ger honom så klart ben och annat men jag kan inte ge honom hur mycket som helst. Jag blir inte alls lika stressad som förut när han håller på med sitt ylande men jag blir stressad, helt klart, och jag bli otroligt splittrad.

Hemma kan jag träna med båda, på gräsmattan och Totte kan vara tyst långa stunder och oftast låter han bara lite då. Men det går inte någon annanstans.

Så, upplägget var inte optimalt. Men ändå kändes Tassla GRYM på uppvärmningen: Hon var taggad som 17 och hade ett superfint fritt följ och en SKITSNYGG fjärr på tio meters håll – med flera skiften i rad utan belöning. Så bra!  Sedan skulle Anette dirigera mig genom klass III. Jag gjorde en enminutsuppvärmning innan jag skulle ”in på plan” och då trampade jag på henne. Inte hårt och jag hade mina fivefingers på fötterna men hon blev väldigt uppstirrad. Jag försökte låtsas som att inget hade hänt men det verkade Tassla inte låta sig luras av…

Och jag vet ärligt talat inte om det var det där trampet eller vad det var men jag fick helt fel känsla med mig in i programmet. Kanske var jag dåligt förberedd – jag hade inte bestämt var jag skulle belöna och vad jag skulle göra för att hjälpa henne med det som hon tycker är svårt. Hur som helst så skulle jag vilja bli bättre på att bryta den där känslan som blir fel, oavsett anledning, och jobba mig ur den. Jag blir inte nedslagen men jag blir osäker. När jag blir osäker så börjar jag tveka och så börjar jag diskutera med mig själv (inne i huvudet) om vad jag egentligen borde göra eller inte göra. Och då slutar jag vara närvarande i stunden och göra det bästa för att föra min hund bra.

Nu kunde jag ändå jobba på rätt så bra – jag belönade glatt och engagerat – men vi tappade något som jag inte kunde hämta upp under hela programmet. Dock kunde vi konstatera efteråt att vår lägsta nivå ändå är rätt hög. :) Det var inte på något vis några katastrofer eller så.

Men vad händer då rent konkret, med framförandet och momenten i ett sådant läge? Jo, alla Tasslas (och mina!) svaga delar kommer fram i ljuset. Under ett bra pass med en bra känsla så lyfts det som är lite svagt och försvinner nästan helt. I ett sämre pass kommer det fram i ljuset.

Jag kastade mig över träningsdagboken efter passet och skrev ner allt som behöver stärkas:

  •  Jag behöver återigen intensivkampanja att komma intill min sida är det bästa hon kan göra, den ska vara som en magnet!
  • Jag måste träna stegförflyttningar åt vänster och bakåt.
  • Jag behöver höja kriterierna för de snabba ställandena som är för långsamma.
  • Jag behöver förstärka att hon ska ta mycket mer kontakt med mig och vara med mig i alla moment som är utåtriktade. tex så låser hon helt på hindret och kastar inte en blick på mig. För mycket förväntan framåt!
  • Apporter ska hållas i ett fast grepp, aldrig tuggas på! Och de ska tas upp utan att några tassar är inblandade.
  • Metallapporten ska gripas med kraft och engagemang på första försöket.
  • Fjärren måste bli ännu mer pepp så den håller i en kedja!

Och till det kommer att jag behöver få in en ännu bättre ”taggad” känsla i ingångarna och förflyttningarna (den känslan har vi haft väldigt mycket av de senaste månaderna men kanske har jag då blivit bekväm och inte förstärkt den tillräcklig).

Och så måste jag knäcka den där nöten som handlar om att jag kan hamna i fel känsla, bli osäker och sedan inte kommer ur den.

Fjärren förresten. Den kollapsade totalt igen. När jag lägger in den i en kedja så funkar den inte än. Jag tror bara inte att hon är helt säker än, hon kan inte den helt enkelt. Hon behöver få ett bättre självförtroende i fjärren. Jag återkommer till det en annan dag.

Efter en längre paus gjorde jag om ett fritt följ och sedan apporteringarna, vittringen och fjärren. NU var jag med och kunde träna bra igen. Jag belönade för ett bra upptag av metallen, jag hjälpte henne in vid sidan i ingången på hoppapporten, jag tog ett kortare avstånd på fjärren och jag berömde de första skiftena. Sedan kunde vi göra flera i rad utan problem.

Så. Nu kom jag hem från träningen med en känsla av att jag vill ut direkt igen och fila på de där detaljerna som släpar efter oss. Det är samma skräp som dyker upp vid varje påfrestning! Det ska bort!!!

Känner mig superpepp att ta tag i det här på stört!

PS Agilityträningen med Totte gick jättebra och var svår. Vi sprang vår längsta bana med 17 hinder. Och jag har urdålig kondis. Jag försöker just nu lära mig att peka med fötterna åt ett håll och överkroppen åt ett annat. De ni! DS