Tre bra grejer:

1. Veterinären ringde och sa att alla Tottes prover var prima! Lever och bukspottskörtel var fina, allt var bra. Puh och hurra!

2. Sedan jag bytte foder till Bravo Lamm (deras råa specialfoder) har Tottes avföring för första gången blivit som den ska vara! Tänk vad lite bra bajs kan få en på gott humör! ;o)

3. Jag var och lyssnade på Ken Ramirez i söndags och fick fram för allt en del bekräftelse på sådant som jag redan gör (vi tycker lite samma om tex felsignal mm) MEN också ett intressant arbetssätt – som var nytt för mig och som verkade perfekt för lättfrustrerade hundar: LRS (LRS = Least Reinforcing Stimulus/Scenario). Om detta har Åsa skrivit väldigt utförligt och bra så jag rekommenderar er att ni omedelbart går till hennes sida och läser.

Spännande eller hur?

Jag har kommit på en grej som jag gör rätt bra. Jag vet inte riktigt när jag började med det men det har varit under den ack så lärorika resan med Totte och hans ljudande som det har utvecklats. (+ att jag parallellt med den resan går igenom en personlig förändringsprocess som bidrar till att jag sakta, sakta börjar tänka och göra på ett annat sätt).

Jag är absolut inte bra på det hela tiden, men jag lär mig som sagt sakta men säkert och jag är i alla fall medveten om det – vilket är det första steget i en förändringsprocess. Nå, vad gör jag då?
Jo, jag lägger inte ställtid i träningen.

Ordet ställtid kommer från den tid då bonden brukade jorden med hjälp av hästar. Ställtiden var den tid då hästen stod uppställd och blev avselad efter utfört arbete på fältet. En stund för både häst och bonde att samla sig och landa efter dagens arbete.

När jag läser om stress så återkommer det här temat på olika sätt. För att minska stress är det bra att ha ställtid mellan dagens olika händelser och aktiviteter. Till exempel är det (ur stressynpunkt) ingen bra ide´att kasta sig från jobbet med andan i halsen, sitta i telefon hela vägen hem och när man kommer in genom dörren kasta sig över vardagens göranden. (Hallå?!? Någon som känner igen sig? ;o)) En bussresa eller cykeltur kan ju funka bra som ställtid så länge man inte sitter och gör annat, pratar i telefon osv.

Ställtid är att skapa utrymme kring de olika saker du gör. En paus. En stund för reflektion eller möjlighet att bara lugna ner sig lite, om det behövs, så att man sedan kan byta fokus och göra något helt annat.

Idag när träningslusten dök upp, oväntad som gubben i lådan, kom jag på att jag har börjat att pausa på två sätt i träningen. Det ena sättet är mitt i träningen då jag bara sätter mig med Totte och har honom i knäet eller intill mig och bara… sitter. Och tittar lite på naturen eller så.

Det andra är att jag börjar bli bättre på att låta moment bäddas in i stillhet. Innan jag ska starta ett moment och Totte är vid min sida, så står jag stilla ganska länge. Totte ska då sitta tyst och stilla vid min sida, med fokus på mig. Känslan ska vara lugn. Detta verkar hjälpa oss att inte blir hetsiga :o).

Dessutom slutar jag ofta momentet på samma sätt. Jag slutar med stillhet och lugn innan belöningen kommer. Den träningen började jag först och främst göra för att få in det tävlingsmässiga i momentet. Ett moment slutar ju inte – tex som i inkallningen – med att hunden kommer in vid din sida och inom två sekunder löser du ut hunden. Nej, du ska ju faktiskt vänta på att tävlingsledaren säger att momentet är slut innan du gör något annat.

För mig var detta otroligt stressande ett tag. Och även för Totte. Jag stod spänd som en stålfjäder och väntade på att han skulle börja pipa om han inte fick belöning fort nog. Vilket ju så klart gjorde att han pep… Nu försöker jag istället tänka precis tvärtom. Jag tränar att Totte lugnt ska sitta vid min sida och bara… sitta. Det blir en del av alla de delar som jag tränar i ett moment. Jag övertränar och överdriver den tiden så att det alltid kommer bli kortare tid på tävling.

Idag kände jag själv hur lugn jag själv har blivit av den träningen! Och då kom jag att tänka på det där med ställtid. Det blir skönt att tänka på det som en slags ställtid – vi är färdiga med arbetet (i det specifika momentet) och kan varva ner lite innan vi går in i något annat.

Och träningen var för övrigt både rolig och bra idag. Totte är hur pigg och glad som helst. Några grejer misslyckades totalt men jag blev inte upprörd utan tänkte bara ”hm, intressant, vad gav det här mig för information?” Och andra saker gav mig bara kvitto på att vi är på rätt väg – det tysta fotåendet till exempel.

Klick och belöning till mig idag alltså!

Vila efter träning

Tottes hälsa fortsätter att strula. Natten till tisdagen gick han upp fem gånger och försökte kräkas, men fick inte upp något. Redan på kvällen märkte jag att han var ovanligt stillsam och på morgonen visade han tydligt att han hade ont i magen. (Han pekade bla med nosen mot magen).

Mina hundar är fram för allt högt älskade familjemedlemmar. Att de mår bra och har en god hälsa är viktigare än all träning och alla resultat i världen. När de blir sjuka så blir jag sjuk – av oro.

Eftersom jag litar stenhårt på min magkänsla så ringde jag veterinären och fick tid några timmar senare. Totte röntgades och blev ”genomklämd” men allt verkade bra. Däremot har han gått ner ett helt kilo i vikt på fem veckor. Och detta är en hund som inte var tjock innan. Så nu ser han på tok för smal ut, det tyckte till och med veterinären. När jag upptäckte det här med vikten (vid mitt senaste veterinärbesök för två veckor sedan) så har jag dubblat hans mat. Samtidigt får han ju mycket mindre godis nuförtiden då han ju pga allergin endast får äta sin råa mat och kyckling. Jag tänkte att han tappat vikt på grund av detta.

För två veckor sedan började jag alltså ge honom dubbelt så mycket mat som innan. Men nu, två veckor senare, så har han inte gått upp ett enda gram! Detta gillade inte veterinären som började prata om infammmation i bukspottkörteln. Blodprover togs. Jag har inte fått svar än men jag orkar inte ens tänka på att det skulle vara så. Så jag har bestämt att det inte är något fel på hans bukspottskörtel, så det så.

Däremot trodde veterinären att han har gastrit, så vi fick utskrivet losec. Det har han fått varje dag denna veckan utom en dag då jag glömde ge honom. Då försökte han kräkas på natten igen.

En stilla undran: Är det vanligt med magkatarr hos hundar?!? BÅDA mina verkar ju ha det. Båda äter för övrig gärna jord. En brist på något?

Jag har i alla fall ett plus på hälsosidan att rapportera; jag har bestämt mig för att byta mat till Totte och har frågat runt lite bland folk med hundar med allergier och känsliga magar. Så nu får Totte Bravos specialfoder med lamm (rått förstås). Och hans mage ser jättefin ut! (Läs; hans avföring ser jättebra ut.) :) Så jag håller tummarna för att det kommer funka på alla sätt och vis. Det har inte lika högt proteininnehåll heller, som det förra. Tydligen kan för mycket protein ge upphov till överkänslighet/allergi.

Och både idag och i går har Totte varit jättepigg och glad på promenaderna. Idag tränade vi grundfärdigheter i jakten under större delen av promenaden; både stadga, sitt på signal och att göra lagom djupa slag åt sidorna (det vill säga jäkligt korta slag…) vid söket. Totte fick som vanligt i den här träningen söka efter sin kaninboll och det är verkligen kul att se hur fint han jobbar.

Veckan började alltså inte så himla bra men blev lite bättre. Nu hoppas jag att nästa vecka inleds med ett trevligt samtal från veterinären som säger att allt såg bra ut på blodproverna också…

TACK förresten för alla tips om favoritbloggar, det är jättekul med nya bekantskaper, fortsätt gärna att tipsa! (Och tack också alla fina som säger snälla saker om min blogg :).

Nu har jag och Totte haft träningsuppehåll i ungefär sex veckor. Förutom att vi har spårat då alltså. Och tränat jaktmoment på promenaderna. Och… ;o)

Nä ,men allvarligt talat, jag har inte gjort någon planerad lydnadsträning alls utan mest vardagsgrejer på promenaden och så.

I dag hade jag tänkt stanna i sängen hela dagen efter två dagar av stor trötthet. Men så vid lunchtid så fick jag plötsligt ett infall  – kombinerat med lite mer energi – och bestämde mig för att testa att träna lite lydnad.

Fördelen med träningsuppehåll, förutom att vissa saker verkar mogna hos mina hundar, är att jag tänker. :o) Inte så att jag sätter mig ner och klurar utan det är liksom en långsamt pågående process där tiden gör något med mina tankar kring träningen. Denna gången har jag tänkt på lite olika saker men fram för allt har jag tänk på det fria följet.

Jag skiter i position och nästan i kontakt (till en viss gräns). Bara han är tyst. Bara jag kan få tyst på honom!!! Jag har försökt och försökt att komma vidare men det har gått så mycket upp och ner (förvisso delvis hälsorelaterat, det går inte att träna med Totte om han mår lite dåligt helt enkelt) med ljudandet så jag har insett att jag måste börja göra något annat.

När något inte funkar så är ju sällan den bästa lösningen att göra mer av samma sak av det man alltid gjort…

De senaste 1,5 åren har jag knappt tränat för någon instruktör. Jag har lagt mig till med olater och jag har inte utvecklats nästan alls i min träning, känns det som. De gånger jag känner att det gått framåt är när jag blivit speglad av någon av mina fina träningskompisar. Alla borde ha en spegel!

Så idag ringde jag Jenny och bad henne kika på vårt fria följ för att hjälpa mig att tänka nytt kring det. Det bästa jag gjort på mycket länge!

Vi gick tillbaks till basic och gjorde valpövningar. Teorin var att genom att låta Totte vara den som hela tiden söker upp mig, igen och igen, så får han 1, lite mer att tänka på och jobba för och 2, värdeladdar vi det fria följet mer. Så vi gjorde följaövningar – som jag gjorde när Totte var valp. (Här är en film då vi gör det när han är ännu yngre och ohälsosamt söt). Jag klickade för att han slöt upp vid min sida, kastade en godis, vände tvärt och gick åt ett annat håll. Totte började fort fatta att det gällde att hålla reda på mig. Vid något tillfälle när han började göra annat – nosa efter viltdoft – så ställde sig Jenny bara på kopplet. Totte började då spana efter mig istället (jag marscherade iväg långt bort) och när Jenny släppte så sprang han i ilfart till mig.

Ganska fort kunde jag länga tiden då han slöt upp vid min sida. Jenny försökte sedan även att störa ut honom genom att springa i full fart förbi oss, att kasta leksaker framför oss och att locka med godis. Totte var ståndaktig och stirrade tyst men intensivt på mig. Det var nästan bara när Jenny föll ner på knä bredvid Totte och lockade på honom med sin mjukaste röst som han inte kunde motstå henne – hon är ju en av hans verkliga favoriter :).

På slutet tränade vi samtidigt som Jenny tränade Vixhen och jag gick långa sträckor med vinklar och helomvändningar med en helt tyst hund. Det gick faktiskt helt sjukt bra!

Det Jenny bland annat hade sett och som hon speglade var att jag håller reda på Totte alldeles för mycket. Lite ängsligt så där. Man blir lätt ängslig när man har en hund som piper. Jag vill så gärna att han ska vara tyst… så den enda tanken blir ”bara han är tyst nu, bara han är tyst nu”…

Och Totte är tyst när han har 1, en tydlig uppgift  som 2, är eftertraktad att få utföra. Även tidigare har jag ju lyckats bäst med fria följet när vi har mycket aktiva störningar. När det händer flera saker samtidigt som gör att han måste fokusera lite extra på det han ska göra. Men nu lyckades vi lägga till en grej som jag inte lyckats med innan – han fick ta mer ansvar för att det skulle bli något helt enkelt.

Lite som olycklig kärlek, om man tänker sig att det jag som är olyckligt kär och Totte är föremålet för mina känslor; ju mer jag ”springer efter” och pockar på uppmärksamhet desto mer sval och ointresserad blir han. Men när jag vänder mig bort och självsäkert går åt ett annat håll, då jäklar blir jag intressant!

Been there done that. :o)

Jag skulle behöva några nya tips på trevliga hundbloggar. Jag följer mest mina kompisar och några kollegor (som finns i min blogroll här intill). Och alla är inte jätteaktiva. Så jag undrar, vilka favoriter har ni?

En av mina favoriter är Susannes sida som alltid har väldigt fina foton och korta, trevliga betraktelser om hundlivet. Väldigt prestigelöst och inga ambitioner att lära ut något eller så. Helt enkelt väldigt trevlig avkoppling att gå in på hennes sida.

Jag skrattar också väldigt mycket åt pudeln Udos liv och leverne. Han är en bitter, elak och överlägsen besserwisser som för det mesta är väldigt missförstådd (enligt honom själv alltså). Fina foton också av matte Cecilia.

Men lite nya tips hade varit kul! Så; fram med dem bara!

Vilken gudabenådad spårhund jag har!

Idag la jag ett nytt spår till Totte, för att ta tag i några av de saker som jag inte varit helt nöjd med de senaste spåren. Denna gången gick spåret över en äng (med gräs upp till mina knän), över en asfaltsväg, ut en sväng på en annan äng, tillbaks till asfaltsvägen och i serpentiner över vägen ungefär 50 meter, sedan ut på ängen igen, över en stenmur, ut på en stubbåker, över ett dike, över en grusväg och ut på en stubbåker. Spåret hade nio vinklar, fyra pinnar utlagda och ett slut med en matburk. Det var uppskattningsvis 400 meter långt.

Det var sol och nästan vindstilla.

Att vinden hade rört spåret minimalt visade sig då Totte spårade rakt i spårkärnan över både ängar, fält, diken, mur och grus- och asfaltsväg. Inte en enda vinkel tappade han! Alla dammsög han sig igenom helt klockrent.

Men allt var inte tack vare den svaga vinden. Jag höll emot ordentligt i dag och det gav omedelbart resultat – Totte blev noggrannare. Särskillt i starten som jag gjorde flygande, dvs jag promenerade bara rakt på spåret och lät honom ta det, utan att han hade suttit och laddat innan. 20 meter in i spåret låg första pinnen och när Totte böjde sig mot den tjoade jag bra. Han kom in med den, fick äta kyckling en lång stund och sedan lugnt springa vidare. Även andra pinnen gjorde han en ansats att ta men gick över, jag tjoade ändå bra och då hejdade han sig och tog den. Av de två andra pinnarna missade han en helt och gick över den andra.

Det är inte så konstigt att pinnplockandet blivit sämre eftersom jag strulade till det med leksaker och kommendering sist, men det är inte så farligt, det är lätt att fixa till och få honom på banan med att värdeladda pinnarna igen. Det oroar mig inte ett dugg.

Det hände en otroligt rolig grej när vi skulle passera över den första vägen. Nu har han gjort det några gånger och lärt sig att spåret går rakt över vägen (för så har matte lagt det…). När han kom till vägen så spurtade han därför rakt över den och fortsatte spåret på andra sidan, det såg mest ut som om han hade tur faktiskt. MEN sedan hade jag låtit spåret glida ut på vägen snett från sidan för att därefter gå PÅ vägen i 50 meter. När Totte kom fram till vägkanten så tog han sats och sprang i full fart rakt över vägen… :o) Men där var ju inget spår. Asfaltsvägen var dessutom svårspårad, helt klart. Han hade dock doft i näsan nästa hela tiden – men mest ute på ängen en bit från vägen. Det var där doften fått fäste när den flugit över vägen. Till slut klarade han att hitta sista biten på spåret på asfalten och spårade in på nästa äng. Här fick vi lite väl högt tempo igen men det lugnade sig.

På slutet travade han till och med emellanåt när han gjorde de sista tre – ursnygga och väldigt exakta vinklarna. Han gick rakt på slutburken.

Duktiga cockern!

I helgen var jag en sväng i Skåne och passade då på att gå ett spår med Totte i en magnifik bokskog.

Jag har mest spårat på öppna fält med Totte, förutom i somras då jag ju hårdtränade i några dagar i en magnifik granskog i Dalarna.

Det händer ju helt andra grejer med doften i en skog så klart. Men jag skulle nog vilja påstå att det ändå är lättare att spåra i skog, även om det finns en större variation på utmaningarna då. På ett fält kan doften kila i väg hur långt som helst och det är större risk att spårandet blir väldigt yvigt. Ju yvigare desto större risk att hunden släpper spårkärnan och därmed är det lätt att missa några av spårpinnarna.

I skogen kan doften fastna i buskar och ris, klättra upp för trädstammar (jo, faktiskt) och trilla ner i gropar. Doften beter sig olika om den ligger i fuktig mossa eller i torr, kvistig granskog. Jag tycker det är spännande att läsa skogen och utifrån det se hur hunden tar doften.

Helgens bokskog var helt avlövad. Alla löven låg som en brunröd matta, som vi vadade fram i. (Jag hade glömt kameran tyvärr!) Min kompis Wivan la spåret, som var ungefär 350 meter och hade sex vinklar och en pinne och två leksaker plus ett slut med en burk med mat utlagda. Spåret hade legat i två timmar och det var i princip vindstilla.

Starten av spåret var lite lugnare än det jag gick häromdagen men jag tycker att båda starterna verkade lite förvirrade. Båda gångerna rivstartade Totte och tappade spåret efter tio meter. Det är som om han inte vet vad vi gör. Ändå är jag helt säker på att han båda gångerna vetat ATT vi ska spåra – för han har gått upp i stress och blivit väldigt ivrig. När jag har hjälpt honom att starta om, en bit in i spåret, har det gått bra att spåra vidare. Hans spårupptag har ju tidigare varit som en dröm. Men jag tror det handlar om tempo och stress faktiskt.

Note to self; skaffa mig bättre spårstartsrutiner: Inte låta honom starta förrän han verkligen är lugn och tyst och se till att han fått promenera av sig lite energi innan vi börjar. Jag ska också börja lägga pinnar eller och burkar med godis väldigt tidigt i spåret. Eventuellt kan jag också tänka mig att i starten lägga några godisbitar den första metern som han får ta innan han får ”suga tag i” spåret. Jag ska börja experimentera med detta så får vi se vad som känns bra.

Nåväl, när vi väl trasslat lite i starten så ångade han på genom löven. Jag kunde delvis se var Wivan hade gått och hon hade delvis snitslat spåret, men jag var så fokuserad på Totte så jag såg knappt det. Efter en vinkel så började han sno runt på en plats och bökade plötsligt ner nosen i löven. ”Nu gör han något annat” sa jag till Wivan som inte svarade. Jag stod bara stilla med lös lina och då vände Totte upp mot mig och kom glatt travande med första pinnen i munnen. Då blev matte väldigt glad!

Därefter ångade vi på genom vinklarna, varav en var så där snyggt dammsugande i en skarp sväng, till vi kom till en leksak. Jag hade tyvärr glömt ta med mig mina pinnar (råkade bara ha en i fickan), men tänkte att jag ändå ville ha något som han kunde apportera och lämna av. Ointressant, sa Totte och gick rakt över. Han har ju aldrig velat ta leksaker i spåret men däremot har ju pinnarna funkat bra, troligen för att jag ladddat dem så otroligt mycket under lång tid.

Här gjorde jag något jag ångrar. Jag stoppade honom och kommenderade att han skulle ta leksaken. Det gjorde han motvilligt och kom in med den. Då tänkte jag att jag banne mig ska få honom att leka med den i alla fall men kära nån vad jag fick slita för det. Jag var helt slut och rätt så uppjagad när han till slut började kampa.

Vid nästa leksak gick han över igen, jag bad honom ta den men nu fick han i alla fall bara komma in och byta mot godis, jag tvingade inte fram lek. Givetvis ska man inte be hunden att ta det som ligger i spåret! På det viset bygger man bara in problem. Hunden ska naturligtvis ta grejerna själv – med glädje. Men jag fick hjärnsläpp och tänkte bara att han inte får lära sig att ignorera det som ligger i spåret. Den tanken är ju rätt men lösningen är ju såklart att värdeladda grejerna – inte tvinga honom att ta dem…

Jag gillar tanken att hunden ska ha ett tänk som går ut på ”jag ska spåra upp roliga grejer” i spåret. Och att det blir party så fort hunden hittar dem. Jag tog dock en genväg i det arbetet när jag började spåra eftersom att spåra i sig var så otroligt självförstärkande för Totte och leksaker var urtråkigt. Jag la därför in burkar med mat istället, vilket har funkat bra. Och när jag började lägga in pinnar så gick det helt okej, även om jag fått ladda dem ordentligt (med bra matbelöningar).

Alltså ska jag fortsätta på inslagen väg och inte ha leksaker i spåret. Pinnar blandat med matburkar funkar ju bra.

I nästsista vinkeln på det här spåret så släppte Totte spåret och vinklade åt andra hållet. Han spårade dock forftarande, men rätt så hysteriskt. Viltstörning med andra ord. Jag kan räkna gångerna då jag stoppat honom från att gå fel på min ena hand. Men denna gången bröt jag och skickade honom åt rätt håll. Han tog då upp det riktiga spåret igen men nu blev det slarv och för högt tempo så han missade slutet.

Note to self; Jag måste börja lägga spår i skogen! Med lång liggtid, minst två timmar, gärna tre.

Och så tror jag bestämt att jag ska börja lägga hårda spår, så vi kan få ner tempot och upp noggrannheten ytterligare.

När jag spårade över vägar häromdagen så uppstod en viss tveksamhet i gränsen mellan äng och väg och jag fick stödja honom lite för att han skulle gå över. Han började leta efter vinklar istället. Så att växla mellan olika underlag står också på listan. Ett sätt är ju att börja svårt på asfalt eller grus och sedan låta spåret gå in på ett fält.

Det ska ju bli fint väder i veckan, så det blir säkert läge för nya spår då.

I går var jag hos veterinären med Totte igen.

Vi har nu kunnat konstatera att han inte har rävskabb. Veterinären misstänker atopi (luftburen allergi) men vi ska vänta ytterligare fyra veckor innan det görs en allergiutredning. Det känns ju inte jättekul direkt. Framför allt tycker jag synd om Totte som kliar sig en del. Nu har jag fått med ett schampo hem som jag kan tvätta honom med som kan stilla klådan lite.

Anledningen att jag åkte tillbaks redan nu var inte primärt för allergin (det skulle gå åtta veckor innan vi kom tillbaks egentligen) utan för att jag trodde att jag kommit ännu närmare mysteriet med Tottes energidippar. Häromdagen tömde Totte nämligen analsäckarna utan någon synbar anledning, här hemma. Jag låg i soffan och han hoppade upp till mig och luktade skunk. Jag trodde att han trampat i något så jag lyfte på alla tassar och luktade på hela hunden och upptäckte då att doften kom från ändan.

Så här har han luktat förut, kom jag på. Och när jag upptäckte att det kom från ändan så fattade jag ju att det var analsäckarna. Och så  bollade jag det lite med några personer som då rabblade symptom som Totte ju har; han verkar ha svårt att bajsa ganska ofta, det kommer liksom smal avföring, han kanar på rumpan, han verkar ofta irriterad och försöker klia sig bak.

Veterinären trodde dock inte det var analsäckarna men däremot att han kan ha en viss känslighet i tarmen och hon tyckte jag skulle undvika alla ben. Kycklinghalsar och märgben var big no no, tyckte hon. Hon tömde analsäckarna och tyckte de såg bra ut. Så vi var tillbaks på teorin med förstoppning eller hård mage då. Att det påverkar honom väldigt mycket och gör att han blir låg och får ont och inte vill springa eller göra särskillt mycket alls.

De där symptomen han har kan lika gärna (delvis) vara symptom för atopi, sa veterinären. Så det mesta pekar åt det hållet. :(

I dag fick Totte gå ett rätt så långt spår, kanske 400 meter, som gick över tre ängar fulla av viltdoft, tre vägar, en stenmur och två diken. Det gick galant! Lite väl hög fart som vanlig, så några av vinklarna får han slå tillbaks för att ta, men han gör det helt utan min hjälp. Han jobbar faktiskt väldigt fint, men han är fortfarnade ganska oerfaren och har inte lärt sig av sina misstag. Vi ska dock träna starter och omstarter (efter plockad pinne) lite mer specifikt. Nu när jag sätter ner handen mot marken och säger ”spår” så drar han i väg rakt fram i 100 kilometer i timmen, med nosen i backen i och för sig, men jag tvivlar på att han hinner känna så mycket doft i den farten. :o)

Bäst idag var att Totte helt struntade i sin favoritdoft – vilt – och att han var så pigg och glad!