På sistone har jag hört en del kritik här och där ifrån när det gäller klickerträningens förträfflighet. Den uttrycks lite olika men den rör sig kring samma tema och slutar med att man undrar hur framgångsrik meotden är, för det är väl inte så många som kommer vidare i sin träning och når toppen i tävlingssammanhang, eller?

Är det så? Är klickerträningen en metod som håller sina utövare ifrån tävlingsbanorna? Och om det är så, varför är det så?

Frågan är komplex och vi måste komma ihåg att klickerträning är en rätt så ung metod. Nej, nej – inte egentligen, det började med Skinner och Pavlov och allt det där för en herrans massa år sedan osv – MEN som metod att på en lite bredare front träna hund i Norden så är den faktiskt UNG.

Canis är den enskilt starkaste och största aktör som gett och ger kurser i klickerträning, och Canis har bara funnits i drygt tio år (minns inte om det är elfte eller tolfte året nu). Jag vet inte hur många 1 000 elever som passerat genom Canis under åren men det är åtskilliga. DOCK, om man jämför med hur många som passerat genom kurser på landets alla brukshundklubbar så är det en mycket liten andel.

Långt ifrån alla som går kurs, varken på SBK eller inom Canis vill tävla. En hel del vill men så kommer livet i vägen, nytt jobb, ny partner, sjuka hundar och  familjemedlemmar, flytt, andra intressen, stor släkt, tillökning osv osv i all oändlighet. Kvar finns en liten skara som faktisk har lust, tid, hälsa och utrymme att satsa helhjärtat på sitt stora intresse: Att träna och tävla med sin hund. Man kan kanske anta att RELATIVT är den gruppen lika stor inom SBK som Canis? Den är med andra ord ganska liten inom Canis. Tyvärr kan jag inte ge ett procenttal men det hade ju varit intressant om det gick…

Jag håller med om mycket av den kritik som förs fram, men jag gör det med ovanstående bakgrundsförståelse. Och det finns fortfarande barnsjudomar inom klickerträningen, som står i vägen för framångar på bred front på tävlingsbanorna.

Vi måste tala om dessa klickersjukor. Vi måste tala om dem och vi måste ställa oss frågan VARFÖR igen och igen. Är vi inte nöjda med svaren så måste vi fundera över om vi kan göra på bättre sätt. Det är jag övertygad om att vi kan i många fall! Jag vill påstå att detta är en träningsform under utveckling och vi måste våga diskutera både fördelar och nackdelar med den.

Låt oss återgå till den inledande frågan/påståendet om att det är många klickertränare som inte kommer vidare i sin träning? Ligger det något i det? JA, definitivt! Det fins flera svar på VARFÖR, till exempel:

 

  • För höga kriterier å ena sidan…
    Många, särskilt cross over-tränare, sätter alldels för höga kriterier i sin träning. De klumpar dessutom ihop alldeles för mycket istället för att ta i sär momentet och lära in varje del bra var för sig. Det blir dålig och ineffektiv träning och de kommer inte vidare.
  • …neurotisk perfektion å andra sidan
    Lika många tränare, eller ännu fler, tar i sär alla moment i mikroskopiska delar och sedan tränar de varje liten ynka del i mååånader och är ändå inte nöjda för hunden rörde väl en tass en halv centimeter åt fel håll, eller? (Till denna grupp hör oftast jag men jag kan även pendla mellan grupperna för att göra det hela riktigt besvärligt…). VÅGA GÅ VIDARE FÖR 17 GUMMOR!
  • Gränslöshet
    Det finns också en märklig företeelse i klickervärlden (ja, jag har själv varit i denna grop och trillar fortfarande där i ibland) som handlar om gränser. Bara för att hunden ska erbjuda frivilliga beteenden så betyder det inte att du inte ska stoppa hunden från att göra sådant som vi inte vill att den ska göra! Avgränsa! Sätt upp regler för träningen! Stoppa hunden från att belöna sig själv! Sätt koppel på, störningsträna, planera så hunden lyckas!
  • Rädsla för att göra fel (hänger i hop med gränslöshet)
    När jag började klickerträna så var jag livrädd för att göra fel. Det ledde till att jag ofta sa eller tänkte ”får jag verkligen göra så här”? Jag hade varit miljonär idag om jag hade fått en tia för varje gång jag har fått den frågan av elever! Här verkar onekligen finnas ett pedagogiskt problem och en överdriven respekt för träningssättet som hindrar oss från att komma vidare. Så länge vi bara är förankrade i användandet av positiv förstärkning, negativt straff och frivillighet som grundkoncept så bryter vi inte mot några ”lagar” som kan förstöra arbetssättet. Våga prova! Go, go, go!
  • Uthållighet
    Många klickerhundar jag känner har rätt dålig uthållighet, tyvärr. Här måste vi bli bättre. Det räcker inte att räna uthållighet när hunden är två år och du har börjat baklängeskedja. Några av världens bästa lydnadsekipage (som ju är svenskar!) tränar detta från första början med sina valpar. Börja kedja när hunden är valp! Du måste inte baklängeskedja. Framlängeskedjning funkar utmärkt som uthållighetsträning och det är bara att sätta ihop vad som helst som hunden kan (tricks och vardagslydnad osv) för att få in längre pass utan belöning.

Det är sant att vi klickerinstruktörer behöver visa upp mer (bra) tävlingsresultat. Jag är dock HELT övertygad om att vi kommer att göra det (en del gör det redan för övrigt). Det går bara inte att tro att det går så fort, än. Vi är fortfarande inte så fasligt många och mycket måste stämma.

För i den här kritken som hörs så finns det också ett grundantagende som handlar om att den här metoden skulle vara så himla mycket bättre än andra metoder att träna hund. Oreserverat mycket bättre, i alla sina delar, bättre, bättre, bättre och nu är det upp till oss att bevisa det.

Men vem av oss har EGENTLIGEN påstått att klickerträning skulle vara så himla överlägsen? Har vi påstått det? Eller har vi, i vår glädje över att ha hittat en träningsform som både är rolig, effektiv, systematisk och etiskt försvarbar PÅ EN OCH SAMMA GÅNG – blivit så entusiastika att vi tror att den är helt överlägsen alla annan träning?

Handen på hjärtat. Det går alldeles utmärkt att träna våra hundar (inte alla men många)  på hela skalan – från  ena ytterkanten med i huvudsak straff och undslippandet av korrigeringar genom gråskalan av en blandning av straff och belöningar till helt belöningsbaserad träning. (Och där någonstans på den ytterkanten hittar vi klickerträningen).

Ja, vi klickertränare måste ägna oss åt självrannsakan. Särskilt vi instruktörer och ja, kanske särskilt vi inom Canis Hundskola. En ”ung” metod måste utvecklas med sina användare men också våga hålla fast i några viktiga röda trådar så konceptet inte blir urvattnat och ineffektivt. Det är dock en ständig rörelse; vad som var viktigt för fem år sedan är kanske inte det i dag, fokus flyttas. Så måste det få vara!

 

 

 

Bookmark and Share