I mitt förra inlägg ställer jag frågan Är det klickerträning som metod som håller sina utövare ifrån tävlingsbanorna? Jag hoppas att alla förstod att jag svarade nej på den frågan. Nej men med ett stort MEN… MEN vi måste tänka på några saker och vi måste sätta ord på dem och vi måste praktisera dem.
Jag har sagt det 100 gånger och säger det gärna en gång till: Ja, du kan träna dåligt med vilken metod som helst, även klickerträning :). Så nej skyll inte metoden på att man inte får resultat, nej då. Inte i grunden.
Men jag håller inte med om det Morten skriver, jo förresten jag håller med det mesta :) men inte just detta: Att ”den enda principiella skillnaden mellan klickerträning och andra metoder är på stadiet när man tränar in övningar rent tekniskt”. I teorin kanske! Men det ÄR inte så i praktiken! Jag är rädd för att vi missar något när vi talar om metoden – och det påverkar hur vi och andra praktiserar den!
Vi* utger oss ju för att ”sälja” ett koncept! Klickerträning som metod. Jag hävdar att många (fler än vad som hade behövts) fastnar på någon slags grundnivå och har svårt att komma vidare och JA det beror ofta på mindre bra träning, det är inte i grunden metodens fel, men HUR DEN BESKRIVS och delvis praktiseras av oss – instruktörer och erfarna utövare – bidrar till det.
När jag ser mig omkring bland mina många träningskompisar och när jag tittar på mig själv och min träning, alla elever jag mött så är det några teman som ständigt återkommer.
Vi MÅSTE tala om ”klickersjukorna” för dessa ”trender” vill säga något till oss! Vågar vi lyssna?
* Vilka menar jag när jag skriver vi? Hm, erfarna klickertränare och instruktörer, tror jag.
Tack Jens och Lone! Jag uppskattar verkligen precis som du Jens att det blir ett gott samtal och inte polarisering om rätt och fel in absurdum. Jag läser med stort intresse det du skriver om vad du uppfattar som svårt och ska tänka lite till och sedan skriva ett nytt inlägg på temat :o). Vi höres!
Takk for to veldig gode blogposter. Du fikk mine små grå i gang :)
Ann: Nu hänger jag inte med, hur menar du nu? Är det inte likhetstecken mellan korrigering och positivt straff?
Håller fullständigt med dig Lena! Positivt straff är absolut förbjudet! Känner att jag genast måste ”tag i” vad jag upplevde och hörde angående korrigeringar på OR! Och det är INTE ett likhetstecken med positivt straff som man ju faktiskt först tänker sig!
Tack för din kommentar Jens! Ett litet förtydligande kanske är på sin plats :o). Jag är Canisinstruktör sedan 4 år och stolt sådan :O). Så jag skriver utifrån erfarenheter som instruktör och som tränare av mina egna hundar. Jag hör ofta folk referera till ”Canismetoden” och jag blir alltid lika förvirrad när jag hör det (lite pinsamt att erkänna kanske…). För när jag ber folk förklara vad den innebär för dem så får jag höra både det ena och det andra… Det går ju att klickerträna på olika sätt – jag tror dock, oavsett sätt, att vi behöver akta oss för de gropar som jag skrev om (så vi inte trillar ner och fastnar) OCH jag vidhåller att vi har en pedagogisk utmaning framför oss som handlar om att vi inte alltid får med alla delar när vi talar om klickerträning som koncept. Och det leder oss in på Annas fråga: Var går gränsen för vem som får kalla sig klickertränare. Och (Ann): För mig går den bland annat vid att så fort du börjar med positivt straff så är du rökt. Då är du inte klickertränare.
Jeg er så enig, Lena. Man må våge å diskutere, også problemene (på et saklig og seriøst nivå, selvfølgelig). Og så må man ikke være så opptatt av å ”vinne diskusjonen”. Heller lytte og være ydmyk for at andre faktisk ser en annen virkelighet enn det som ”predikas”.
Jeg synes det er interessant å lese hva Siv skriver på sin blogg, som canis-utdannet instruktør burde hun jo ha viten nok om canis-metoden?
Det er selvfølgelig umulig å si at metoden ikke fungerer basert på 1 hund/eier, men jeg synes likevel det er interessant at hun fant det vanskelig nok til å ”lage” sin egen variant.
Hilsen Jens
(som også syntes det var vanskelig å få ferdig øvelsene etter canis-metoden).
Åh, jag tror inte man ska vara så himla rädd för att tala om problem! :o) Genom att lyfta problem/utmaningar så kan man få utveckling genom alla de möjligheter som ett problem ju öppnar upp för! Problem kan vara som små presenter som när man öppnar dem överraskar på alla möjliga sätt. Är man bara öppen för möjligheterna och inte stirrar sig blind på problemen så.
Mycket läskigare är att aldrig prata om det som upplevs problematiskt. Det kan liksom bli lite krampaktigt att allt är så fantastiskt bra hela tiden. Sådant är inte livet. Inte klickerträningen heller. Även om båda är fantastiska för det mesta! :o)
Jeg skjønner godt hva du mener, Lena.
Samtidig skal vi være litt forsiktige med å sette merkelapper som ”klikkersykdommer” på helt naturlige fenomener. Det kan fort gi folk det inntrykket at klikkertrening er forbundet med alle mulig problemer, og så blir de enda mer redd for å gjøre feil.
Vi bør ha fokus på å beskrive hvor fantastisk moro det er å klikkertrene – det er ikke vanskelig å finne eksempler på dette. Jeg regner med at du snart skriver en fantastisk blogg med masse gode tips om hvordan man pusher videre etter grunntreningen :-)
Veldig bra skrevet Lena! Jeg er helt enig med deg!