Läste häromdagen en artikel i Brukshunden (nr 6 2010, sid 16) författad av Memea Mohlin som hade rubriken ”NEJ – ett litet livsviktigt ord”. Det är en välskriven artikel av en erfaren hundtränare som sätter huvudet på ett av spiken när det gäller problemen med hur vi hundägare använder ordet nej på våra hundar.

Artikeln går i korthet ut på att de flesta hundar inte vet vad nej betyder – för vi har inte lärt in det. Det håller jag verkligen med om! Artikelförfattaren ger flera bra exempel på hur hundägare använder nej som om det vore ett ord som hunden av sig själv ska fatta vad det betyder. Hennes slutsats blir att nej måste läras in som vilket annat kommando som helst. Det håller jag också med om, det vill säga om man nu ska lära in det alls…

Jag tror inte alls att nej är ett livsviktigt ord nämligen.

Jag vill fokusera på vad jag vill att hunden SKA göra inte vad den INTE ska göra. Det innebär att om jag inte vill att min hund ska hoppa på andra människor när den hälsar så lär jag den tex beteendet att hälsa med tassarna på marken eller ännu mer konkret; att dutta på gästens hand.

Varför är det då så viktigt att hunden kan göra det jag vill och inte det jag inte vill och vad är skillnaden? En anledning är att eftersom klickerträningen går ut på att hunden ska vara kreativ och erbjuda många beteenden så vill jag inte ”låsa fast den” med ett nej – som dessutom har en oklar betydelse.

Men givetvis måste jag kunna stoppa min hund ibland från att göra saker. Då är det lätt att tro att nej är den enda eller bästa lösningen. Men är det verkligen det? Här kommer några exempel där du kan byta ut nej till en annan mer konkret uppgift och ändå stoppa hunden från att göra det den hade tänkt och som du inte vill att den ska göra.

  • Min hund ser en katt och försöker springa efter den. Jag ropar NEJ… eller så lär jag hunden att ”skvallra” på katten vilket innebär att hunden får belöning hos mig för att den tittar på katten och sedan tittar på mig.
  • Min hund hoppar på gäster som kommer hem till mig. Jag ropar NEJ…eller så lär jag hunden att hälsa fint genom att tex gå fram och dutta på gästens hand.
  • Jag tappar en stor chokladbit (giftigt för hunden) på golvet, hunden rusar farm för att sluka den. Jag ropar NEJ…eller så lär jag hunden omvänt lockande vilket innebär att så fort jag slänger/tappar saker på golvet så är det en signal på att hunden ska stå blickstilla tills den får ett varsågod. Eller så lär jag hunden ordet stopp som betyder, frys och stå stilla tills jag löser ut dig.
  • Min hund drar i kopplet. Jag säger NEJ… eller så lär jag hunden att gå i slakt koppel och att det aldrig lönar sig att dra.

En svårighet med ordet nej är att det lätt blir väldigt oprecist vad gäller betydelsen: VAD är det egentligen jag säger nej till ? Själva spurten fram till gästen, hoppet upp, dutten med nosen mot gästens näsa (eller i värsta fall skallningen)? Timing är viktigt i hundträning om hunden ska lära sig något, oavsett vilken träningsmetod vi använder. Och VAD exakt ska hunden göra när den hör nejet? Man skulle ju kunna lära in att nej betyder frys och stå still – men går det att generalisera till alla situationer som jag och andra kommer säga nej till hunden?

Det är också något magiskt med ordet nej – det gör något med mig som tränare. Dacke som inte är en ren klickerhund från början, lärde sig faktiskt nej på valpkursen, på ett stillsamt och pedagogiskt vis genom att jag la en godisbit framför honom och la handen över samtidigt som jag sa nej om han försökte ta den. Nej skulle då betyda ”stopp och låt bli, avbryt det du gör nu”. (Vilket som sagt i sig är intressant – går det att generalisera nej till alla olika situationer vi använder det i?) Men vad händer då med MIG som förare? Jo, jag börjar använda nej i tid och otid. Jag säger fortfarande x- antal nej vid varje promenad med Dacke, tyvärr utan någon större effekt. Jag blir tjatig och sur helt enkelt. Med Totte, som jag inte lärt ordet nej, hittar jag istället alternativa beteenden och kommandon till det jag inte vill att han ska göra, ofta handlar det om att han ska välja bort saker som tex harar, viltspår, hälsa på andra hundar. Och jag blir på köpet mindre sur och grinig.

Jag är allergisk mot positivtetskonsulter som utropar ”säg JA istället för nej” åt allt mellan himmel och jord, men det måste ju medges; nej innebär ett stopp, en blockering, en avvisning. Kanske bidrar det till att begränsa mig i mina tankar så att jag blir mindre kreativ när det gäller att att hitta andra lösningar på situationen?

Jag skulle kunna tycka att nej vore användbart i ett fall. Och det är om ANDRA, fram för allt hundovana, människor vill avbryta Totte från att han till exempel försöker sno deras smörgås. Men även här kan jag säga till mina gäster att göra på andra sätt till exempel ”be honom att lägga sig när du står där och äter mackan” eller ”säg gå bort”. Allra bäst är så klart att jag har lärt hunden att så fort en människa äter så ska du ligga ner helt stilla. (Och problemet med vad nej betyder att hunden ska göra kvarstår fortfarande).

Dessutom så har jag ju alltid möjlighet att rigga miljön så att hunden och gästen inte hamnar i en situation där gästen vill säga nej. Hunden kan ju vara i buren, ett annat rum, ligga kopplad hos mig osv. Som klickertränare försöker jag ju hela tiden tänka att hunden inte ska få misslyckas allt för mycket – ett sätt att hindra den från det kan ju vara att lägga miljön tillrätta.

Nej är med andra ord inte livsviktigt men livsviktigt kan det vara att ha stimuluskontroll på beteenden som till exempel ”vänd på en femöring och kom hit”, det vill säga att ha en säker inkallning.