I går drog jag mig själv mycket motvilligt från min julvarma, trevliga lägenhet ut i bister vinterkyla för att träna organiserat för första gången på lång tid.

Med en överladdad rottis och en otränad cocker sammanstrålade jag med några träningskompisar på Kungsbacka brukshundsklubb. Planen var så klart täckt av snö och is. Skaren var så hård att Totte gick ovanpå men Dacke trampade igenom. Dock var snön inte djup så det gick faktiskt bra att röra sig för honom också. Han var sitt vanliga busiga jag.

Med Totte blev det lek, hämta grejer och störningsträning. Störningen bestod av två hundar som kom närmare och närmare och Jenny som försökte få Totte att släppa sin lek med mig för att leka med henne.

Vi började lätt och gjorde det svårare och svårare. Totte hängde i min leksak och drog och slet och sneglade ibland mot Jenny. Han var som vanligt duktig på att stå emot störningar när han leker. Han släppte två gånger men det var helt ok för då var störningen väldigt svår och vi har inte tränat på länge. Med de andra hundarna gick det också att komma förhållandevis nära, med tanke på hans enorma intresse för andra hundar. De var kanske fyra meter i från när han inte kunde motstå dem.

Jag försökte vända honom först men det var ju bara dumt, bättre att hålla tyst i sådana lägen och inte förbruka inkallningen. Men han kunde faktiskt lämna dem för att leka med mig igen, efter att jag kallat lite senare.

Tyvärr höll jag på lite för länge (ska jag aldrig lära mig att bryta i tid?!?) så till slut tyckte Totte att han behövde pausa och sprang i väg en bit och hittade på annat. Han blir liksom okontaktbar i sådana lägen och det är helt lönlöst att försöka något mer. Jag lyckades dock bryta det okontaktbara för tre sekunders lek och kunde på så vis avsluta med flaggan hyfsat i topp.

Att störningsträna är urjobbigt för hundarna! Det är så mycket som händer på en gång och verkar vara en sådan kraftansträngning att hålla i hop sig så de brukar bli trötta fort. På mina inkallningskurser störningstränar vi mycket och då gäller det att verkligen träna korta pass: Vi ställer klockan på tre minuter.

Med Dacke bestämde jag mig att ta tillfället i akt och få tips och råd kring våra högersvängar. De har ju bara blivit sämre och sämre och Dacke hamnar för långt fram och snett. Högersvängarna på spårtävlingen i höstas var nog bottennappet faktiskt. Han satt typ i en 90-graders vinkel ut i från mig…

Jag fick väldigt bra spegling av träningskompisarna. Det är egentligen inte svängarna som är problemet utan att Dacke tillåts gå för långt fram hela tiden. Om grundpositionen är för långt fram så hamnar han snett och långt fram i högersvängarna. (Dock ej i vänstersvängarna för han har så fin bakbensteknik och backar genom svängen vilket gör att placeringen blir längre bak).

Vad blir då åtgärderna?

Ja, som jag varit inne på tidigare så måste jag nog ta ner lite av laddningen i friaföljet. Jag har tränat så mycket attityd så han är väl överladdad. Jag vill ha mycket laddning i  och för sig men det räcker att han är lite för pigg så slår det över direkt och han börjar nysa – vilket ju är förstadiet till pipande och andra ljud.

Givetvis så ska jag förstärka rätt position lite mer ett tag och avbryta när den är fel alternativt inte börja gå när han är överladdad.

Dessutom fick jag ett tips av Jenny som hon använt med framgång. Sätt hunden, gå ifrån den ett par meter, ge den frikommando så den sluter upp vid din sida. Klicka när den är i rätt position, dvs hellre lite längre bak än fram. Utöka sedan övningen med att börja gå när hunden är i rätt position och läng sedan tiden som du går. Värt att prova!

Jag är glad att jag åkte i väg och tränade trots att jag kände stor motvilja att ge mig ut! Det blev kul och bra och hundarna var så där härligt trötta efteråt.