Nu har jag och Totte haft träningsuppehåll i ungefär sex veckor. Förutom att vi har spårat då alltså. Och tränat jaktmoment på promenaderna. Och… ;o)

Nä ,men allvarligt talat, jag har inte gjort någon planerad lydnadsträning alls utan mest vardagsgrejer på promenaden och så.

I dag hade jag tänkt stanna i sängen hela dagen efter två dagar av stor trötthet. Men så vid lunchtid så fick jag plötsligt ett infall  – kombinerat med lite mer energi – och bestämde mig för att testa att träna lite lydnad.

Fördelen med träningsuppehåll, förutom att vissa saker verkar mogna hos mina hundar, är att jag tänker. :o) Inte så att jag sätter mig ner och klurar utan det är liksom en långsamt pågående process där tiden gör något med mina tankar kring träningen. Denna gången har jag tänkt på lite olika saker men fram för allt har jag tänk på det fria följet.

Jag skiter i position och nästan i kontakt (till en viss gräns). Bara han är tyst. Bara jag kan få tyst på honom!!! Jag har försökt och försökt att komma vidare men det har gått så mycket upp och ner (förvisso delvis hälsorelaterat, det går inte att träna med Totte om han mår lite dåligt helt enkelt) med ljudandet så jag har insett att jag måste börja göra något annat.

När något inte funkar så är ju sällan den bästa lösningen att göra mer av samma sak av det man alltid gjort…

De senaste 1,5 åren har jag knappt tränat för någon instruktör. Jag har lagt mig till med olater och jag har inte utvecklats nästan alls i min träning, känns det som. De gånger jag känner att det gått framåt är när jag blivit speglad av någon av mina fina träningskompisar. Alla borde ha en spegel!

Så idag ringde jag Jenny och bad henne kika på vårt fria följ för att hjälpa mig att tänka nytt kring det. Det bästa jag gjort på mycket länge!

Vi gick tillbaks till basic och gjorde valpövningar. Teorin var att genom att låta Totte vara den som hela tiden söker upp mig, igen och igen, så får han 1, lite mer att tänka på och jobba för och 2, värdeladdar vi det fria följet mer. Så vi gjorde följaövningar – som jag gjorde när Totte var valp. (Här är en film då vi gör det när han är ännu yngre och ohälsosamt söt). Jag klickade för att han slöt upp vid min sida, kastade en godis, vände tvärt och gick åt ett annat håll. Totte började fort fatta att det gällde att hålla reda på mig. Vid något tillfälle när han började göra annat – nosa efter viltdoft – så ställde sig Jenny bara på kopplet. Totte började då spana efter mig istället (jag marscherade iväg långt bort) och när Jenny släppte så sprang han i ilfart till mig.

Ganska fort kunde jag länga tiden då han slöt upp vid min sida. Jenny försökte sedan även att störa ut honom genom att springa i full fart förbi oss, att kasta leksaker framför oss och att locka med godis. Totte var ståndaktig och stirrade tyst men intensivt på mig. Det var nästan bara när Jenny föll ner på knä bredvid Totte och lockade på honom med sin mjukaste röst som han inte kunde motstå henne – hon är ju en av hans verkliga favoriter :).

På slutet tränade vi samtidigt som Jenny tränade Vixhen och jag gick långa sträckor med vinklar och helomvändningar med en helt tyst hund. Det gick faktiskt helt sjukt bra!

Det Jenny bland annat hade sett och som hon speglade var att jag håller reda på Totte alldeles för mycket. Lite ängsligt så där. Man blir lätt ängslig när man har en hund som piper. Jag vill så gärna att han ska vara tyst… så den enda tanken blir ”bara han är tyst nu, bara han är tyst nu”…

Och Totte är tyst när han har 1, en tydlig uppgift  som 2, är eftertraktad att få utföra. Även tidigare har jag ju lyckats bäst med fria följet när vi har mycket aktiva störningar. När det händer flera saker samtidigt som gör att han måste fokusera lite extra på det han ska göra. Men nu lyckades vi lägga till en grej som jag inte lyckats med innan – han fick ta mer ansvar för att det skulle bli något helt enkelt.

Lite som olycklig kärlek, om man tänker sig att det jag som är olyckligt kär och Totte är föremålet för mina känslor; ju mer jag ”springer efter” och pockar på uppmärksamhet desto mer sval och ointresserad blir han. Men när jag vänder mig bort och självsäkert går åt ett annat håll, då jäklar blir jag intressant!

Been there done that. :o)