Kära läsare, vänner, kollegor och alla andra! Jag kommer bli en GRYM expert på pipande hundar och hur man kan träna dem, när jag arbetat mig igenom det här problemet med Totte! Ojojoj, kom ihåg var ni läste det först och om ni är snälla ska ni få ett signerat ex av BOKEN jag tänker skriva om detta sedan, när jag är expert!!!

Okej, lite skämt ;o) men lite allvar: Jag har redan lärt mig massor men har mycket kvar. Men nu har jag insett att jag måste göra något mer radikalt än det jag gjort hitintills för den här träningen med att ta bort pip går alldeles för mycket upp och ner, fram och tillbaks. Mina strategier funkar inte hela vägen.

Emellanåt tappar jag sugen och tycker att jag har gjort mycket bra och nått framgång men så plötsligt är vi på ruta ett igen och jag fattar inte varför. Då behöver jag bolla med folk jag har förtroende för, om hur de ser på anti-pipträningen och det jag gör. Det gjorde jag också nyligen och sedan har jag funderat och klurat.

När jag tränade för Maria Hagström för drygt ett år sedan så sa hon något i stil med att ett sätt att hantera pipandet var att bryta VARJE gång hunden piper och till exempel ta en liten promenad för försöka att ändra sinnesstämningen hos hunden. Hon sa också att detta krävde ENORMT mycket av föraren för att klara att verkligen bryta VARJE gång och att hon bara kände ett par personer som var duktiga nog att klara det.

Jag kände omedelbart att jag inte var en av de två personerna :), så då slog jag det ur hågen. Jag fokuserade istället på att skapa tydliga rutiner kring det vi gör, som att han måste ligga ner med huvudet i marken, tyst, för att få starta träningen. Rutiner och att försätta hunden i rätt känsla blev de två viktigast områdena jag fokuserade på.

Jag struntade också i att han pep i vissa lägen, fram för allt i shejpingen av en ny övning. Han tystnade alltid när han fattat vad vi höll på med, nämligen. Till detta har jag blivit mer tveksam nu. Flera personer jag har talat med säger att om man har pip i shejpingen så kommer man förr eller senare få det i en tävlingssituation också. Eventuellt kan jag tänka mig att ignorera pip i shejping av något nytt men aldrig låta pip komma med senare i träningen. Men klarar jag hålla det kriteriet?

Jag tror egentligen inte på att ENBART jobba med att bryta när hunden piper. Många hundar verkar inte förstå att de piper och hur kan de då förstå varför man bryter? Det skulle bli en väldigt ledsen träning för min del tror jag. Och förvirrad. Däremot börjar jag luta åt att bli så där sträng med att inte låta ett enda pip komma med i träningen men fram för allt genom att lägga upp träningen med myrstegskriterier. Att lägga upp träningen så att han aldrig ”behöver” pipa.

Detta är jättesvårt!!! Det som funkar en dag funkar inte en annan nämligen. Jag måste analysera alla omständigheter inför varje träningspass då och väga in allt mellan himmel och jord. Antagligen kommer jag att stanna kvar väldigt länge på varje kriterie också, vilket kommer resultera i långsam progression. MEN vad är det för bra med snabb utveckling om han piper i allt han gör??? Frågan är om detta är en framkomlig väg allena? Jag är tyvärr tveksam.

Det som funkar allra bäst nu är att jag förbereder mig väldigt noga, att jag har en långsam kriteriehöjning och att jag är tydlig kring vad vi gör just nu. Och att jag inte tränar för långa pass.

Men vad jag gör jag då om han ändå piper? Det kommer ju att hända och det händer redan! Jag måste i så fall lära mig att bryta på ett sätt så att varken han eller jag tappar modet och sedan göra om på ett sätt att han lyckas vara tyst. Och då funderar jag på att koncentrera mig på att göra ett par – tre övningar under en längre tid där jag inte låter ett pip komma över hans mun utan att jag bryter. Han måste förstå att han piper och att det är det som gör att belöningen uteblir.

Totte piper INTE (eller ytterst sällan) när han håller på med nosövningar. Han piper inte vid hög belöningsfrekvens (mycket info om vad som är rätt) och han piper sällan när han ”kan” en övning. Han piper inte när hans förväntningar stämmer överens med vad vi ska göra (detta kan jag ju inte vara 100 på eftersom jag inte kan se in i hans hjärna, men det har slagit mig att rutiner – där han vet vad som ska komma eftersom vi gör på samma sätt verkar göra honom tyst, lugn och fokuserad på uppgiften.)

Det här är bara funderingar än så länge, jag har nu fått lite tips om duktiga tävlingsekipage som har jobbat sig igenom pipandet in i tystnad med metoder som jag kan stå för. Nu ska jag ta några sådan kontakter och sedan ska jag göra en plan för det här arbetet.

För jag kan inte låta detta fortgå. Något radikalt måste till. Nu!!!