Igår hade vi en urbra, välplanerad, effektiv och rolig träning ihop med tre träningskompisar på Göterborgs Hundarena. Jag tränade bland annat vidare på dirigeringsapporteringen. Här kommer en liten film och några funderingar kring träningen:

Alltså: Momentet har hitintills gått väldigt bra trots att jag gått fort fram och har satt ihop många delar av det nästan direkt. MEN jag tror på att vaccinera momentet för typiska utmaningar som kan dyka upp, även om det går bra från början. Och det är här jag famlar lite. Jag är nämligen inte helt säker på vilka utmaningar som kan dyka upp.

Att välja fel apport är ju förstås en given utmaning. Detta har Tassla bara försökt göra en enda gång. Men om det händer vill jag ju kunna stoppa henne, i fall hon springer mot fel, och dirigera om henne. Och om hon då står väldigt nära vänster men ska  till höger, så finns det ju en apport mellan henne och den högra! Hur ska hon veta att den i mitten ALDRIG ska tas? Jag gissar att det är någon slags avinlärning av mittenapporetn som gäller i så fall? Exakt hur får jag nog klura några varv på. Jag funderar i alla fall på att störningsträna det. Lägga andra apporter/leksaker/föremål nära den som ska plockas och belöna för rätt val. Så även om mittenapporten kommer väldigt nära den på kanten så ska den aldrig tas. Är ni med hur jag menar?

En annan utmaning kan ju vara att hon tar rätt apport men ändå vill ta vägen förbi en av de andra apporterna. Fast då tänker jag bara att om man låtit henne göra rätt riktigt många gånger så är hon liksom programmerad för att bara göra det och inget annat. (Gäller förstås allt jag lär henne men jag tror på att störningsträna alla moment så mycket man bara kan, för att kvalitetssäkra dem). Mängdträning på rätt grej.

Snart kan jag nog dessutom kedja ihop delen spring till konen med delen apportera.

Jag tror också på variation samtidigt som jag tror på att mängdträna… Variationen kan ju vara att  till exempel placera Tassla snett, med kroppen mer pekande åt höger, för att sedan dirigera henne till vänster. Eller ställa henne mycket närmare högerapporten och ändå dirigera åt vänster.

Igår när vi tränade det så bad jag en av träningskompisarna att träna sin hund ganska högljutt och med mycket fart, nära oss. Det gick bra. Den enda gång Tassal reagerade på dem var när de kom ganska nära bakom oss.

Det här är ett roligt moment men som sagt, jag känner mig lite osäker på vad som skulle kunna hända och vad jag kanske borde tänka på redan nu för att förhindra fel längre fram. Ska ta med mig de frågorna till veckans samling med Siv.

Sedan måste jag bara avsluta med att återigen säga att det här med bra träningskompisar är värt typ allt. Att de ställer bra frågor till exempel. Att de peppar och blir glada när det går bra. Att man kan problematisera ihop och alla är inställda på att bidra med sina tankar. Igår fick jag bland annat den här braiga återkopplingen (och massor av andra bra grejer):

– Var kvar i bubblan med min hund hela tiden även under belöningen. Inte låta hunden hänga i kampleksaken och leka med mig utan mitt engagemang medan jag pratar med kompisarna. Så självklart men tror ni jag gör det i praktiken? ;) (Mia skrev om bla detta på sin blogg för ett tag sedan, mycket klokt). Hädanefter ska jag göra detta! Det är min hund värd! Påminn mig!

Tack AK, Åsa och Eva för en toppenträning!