Lättnad.

Det är nog den känsla som beskriver mitt tillstånd mest efter att i dag tagit en privatlektion för Eva Bodfäldt.

Jag har nu letat och letat, frågat och frågat, läst och läst, lyssnat och lyssnat på många duktiga människor i min omgivning för att försöka hitta det bästa sättet att hantera Tottes ljudande. Jag har hoppats på att det ska finnas en ultimat lösning på problemet men så fungerar ju sällan världen. Och inte hundträningen heller. :)

Jag hörde av mig till Eva efter att Elsa tipsade mig om att hon ju jobbar en del med temat inte minst eftersom det i jaktsammanhang är en dödssynd att en retreiver låter. Elsa har gått en del jaktkurser för Eva.

Innan vi började träningen fick jag beskriva vad jag ville ha hjälp med. Jag berättade då att jag har pip i alla möjliga situationer och att jag identifierat (åtminstone) tre olika sorters ljudande:

1. Förväntanspip
2. ”Jag fattar inte vad du menar-pip”
3. Ångestskrik

Jag sa att jag under resans gång utvecklat en större och större tveksamhet till att använda negativt straff, eftersom det ibland är en hårfin gräns till att det blir ett positivt straff och det vill jag inte pyssla med. Men att jag ändå tror att jag ibland behöver göra OLIKA saker eftersom jag tror att pipen kommer från olika känslor.

Jag ville alltså att hon skulle titta på de olika pipen, när de kommer och vad som händer, och jag ville så klart ha hennes förslag på åtgärder. Jag ville också att höra hur hon tänker kring att jobba med beteendet kontra den bakomliggande känslan. Dessutom så ville jag ha hennes hjälp med konkreta övningar som handlar om att hitta Tottes av- och påknapp.

Vi började med av- och påknappen. Jag fick sitta med Totte i famnen så där som man ofta håller valpar – med hundens rygg mot mitt bröst medan jag klappade på magen. (Något jag gjorde mycket med den vilda valpen Dacke men väldigt lite med den lugna valpen Totte). Totte pep och pep, även när han kändes ganska avslappnad. Då frågade Eva hur jag kände mig inuti när han piper. Kan jag acceptera pipet utan att värdera det?

Hmmm, nja, det kan jag ju inte påstå, även om jag har blivit bättre på det. Ofta gör det mig ju stressad, ibland frustrerad eller irriterad och jag kan också känna en viss ångest om det vill sig illa. (Tex när han sitter i bilen, kastar sig mot gallret och skriker rakt ut). Hon bad mig då jobba med min egen känsla, inte titta på Totte och försöka hålla i honom väldigt avslappnat. Bara när han försökte lämna min famn skulle jag hålla fast i honom men sedan släppa efter så fort han slappnade av.

Efter en ganska kort stund blev han tyst och avslappnad. Då fick jag släppa ner honom (med ett kommando, det blev ”ska vi busa”) och leka lite med honom. Vi lekte lite intill mig – han fick slå efter bollen med tassarna, medan jag fortfarande höll i den. Vi gjorde om övningen några gånger och Eva föreslog sedan att jag kunde göra denna övning i träningssituationer och att det var viktigt just att pendla mellan aktivitet och lugn.

Därefter tittade vi på pipet som kommer under arbete. Jag gjorde ett fritt följ och började som vanligt med att belöna mycket för väldigt lite (låga kriterier) för att få honom på banan. Miljön var ju dessutom lite svår så jag tänkte försöka förebygga att han skulle störas av den och välja att jobba med mig istället. Vi gick bara några meter innan han pep men jag fortsatte två vändor ändå.

Sedan bad Eva mig att belöna mindre. Hon tyckte att det såg ut som om jag belönade alldeles för enkla grejer. Jag la bort klickern och gick en sträcka på tio meter. Totte började omedelbart flacka ännu mer, och sedan stack han helt enkelt. Han kom tillbaka på inkallning. Eva tyckte sig se två saker; att Totte inte verkar veta riktigt vad han gör och att han inte verkar tycka det är särskilt kul.

Jag beskrev hur jag upplever att jag aldrig kommer vidare i tex det fria följet eftersom jag inte kommer ur pipandet och så länge han piper höjer jag inte kriterierna.

Efter att ha testat att sätta ihop ett litet fritt följ med en inkallning, dvs göra en liten kedja, utan belöning, där Totte skällde ut mig och pep allt högre ju längre tiden gick, bröt vi den träningen och satte oss och pratade lite. Eva tycket att det verkade som om vi hamnat i en ond cirkel och det har hon ju VERKLIGEN helt rätt i… Efter att ha förhört sig lite mer om var i träningen jag får problem samt var problemen inte dyker upp föreslog hon att jag skulle ta en paus från lydnadsträningen i några månader och bara jobba med jakten och agilityn parallellt med av- och påknappsträningen.

Det var den tanken som fick mig att känna den första känslan av lättnad. Jag snöar in på att pilla i detaljer som om de inte går bra (pip) får mig att pilla ännu mer och jag fastnar lätt på något vis. Jag är rädd för att få pip och då börjar jag belöna väldigt ofta och kommer inte ur det. Det blir ett moment 22. För mig har agilityn och jakten med sin fart och sin smidighet (att i jakten liksom ”hänga på” hundens naturliga förutsättningar för uppgiften) blivit en mer grovyxad träning. (Förlåt nu om jag trampar på agilitystjärnornas tår när jag säger att det inte krävs samma precisionsträning som i lydnaden :) men ni får betänka att jag ju är nybörjare så JUST NU är den träningen så för MIG).

Slutligen gick vi till bilen för att Eva skulle får höra hur han låter i den. Hon behövde inte höra många minuter för att be mig bryta och ta ut honom, det var liksom meningslöst att höra på det oljudet. Hon föreslog att jag skulle ta ut honom och binda upp honom och sätta mig bredvid för att se hur han betedde sig då. Han pep och pep och erbjöd hakan i backen. Vi testade att jag satt en halvmeter ifrån eller intill men det var ingen skillnad.

Eva föreslog då att jag helt enkelt skulle lägga honom på sidan, längs mitt lår. Ungefär som man ibland lägger hunden hos veterinären. Jag tippade honom försiktigt och la en hand på den framtass som låg mot marken och klappade honom med den andra på magen. Han klippte med ögonen, han såg så otroligt trött ut men kämpade emot som ett litet barn som inte vill sova… Han försökte resa sig upp först en gång, och då var jag inte beredd så jag fick lägga tillbaka honom. Andra gången han försökte resa sig så var jag mer beredd och hindrade honom försiktigt. Det som hände då var att han slappnade av ännu mer och sedan tystnade han och låg och slumrade lite halvt.

Målet är att jag ska kunna sitta en bit ifrån medan han avslappnat vilar (uppbunden) så nu är det bara att gå ut i sommaren med en god bok och ingen brådska…

Under tiden som vi gjorde den här träningen frågade Eva mig hur jag kände mig. Jag kom på att jag återigen kände lite stress (när han pep) och hans tystnad kom förvisso efter att han märkte att jag hindrade honom från att gå upp men också efter att Eva bett mig fokusera på min egen känsla. Jag försökte tänka på min andning och sände en tacksam tanke till min yogalärare… Det är svårt att vara stressad och samtidigt andas djupt.

Eva underströk återigen att allt detta, att hålla i honom och inte låta honom sprattla i väg ska ske med stor ömhet och kärlek ungefär som en förälder som nattar sitt barn. Man är där och sitter bredvid, hon föreslog till och med att jag kunde sjunga lite för honom :).

Eva frågade om jag känner till eller har läst Temple Grandin. Jag har sett den fantastiska filmen om hennes liv (måste ses!) men för att göra en lång historia kort så är hon en världsberömd (autistisk) forskare. När hennes liv ruckades på – vilket fick henne att ”balla ur” – så kom hon på att om hon blev ”kramad” av en maskin (som hon byggde själv) så blev hon lugn. (Hon ville däremot inte röras av människor).

Jag berättade för Eva om att jag faktiskt brukar tänka på Totte som lite autistisk (för då står jag ut med hans ljud mycket bättre). Att han behöver ramar och tydlighet för att inte balla ur… Och kanske behöver han också hållas i för att bli lugn? Han älskar ju att gosa och keligare hund har jag aldrig träffat, annars hade nog detta kunnat bli en lite mer tveksam upplevelse för honom.

Jag kände en sådan lättnad när jag såg honom börja blunda och bli lugn och tyst. Och det var så skönt med någon som kunde ge mig lite mer handfasta verktyg, där jag känner att vi verkligen jobbar med känslorna hos Totte. På slutet när vi gick mot parkeringen så sa Eva att hon verkligen förstod om jag hade fått slita med detta, och att det sannerligen inte var så enkelt eftersom det tar sig så många uttryck. Det var också väldigt skönt att höra för ibland har jag verkligen tvivlat på min egen förmåga.

Hon tyckte också att det var bra att jag testat mig fram och sa också under träningen att ”vi får testa oss fram”. Allt funkade inte heller men jag är SÅ nöjd med de båda avslappningsövningarna OCH tanken att ta en paus från en träning som ändå inte funkar i dagsläget. Eva var väldigt behaglig att ha med att göra och hon är klok, kunnig, totalt närvarande och försökte verkligen möta OSS, inte bara lägga på oss idéer om att man borde göra på ett visst sätt. Väldigt skönt.

Jag skulle kunna skriva ännu mer om detta men nu har väl ni som trots allt orkat ända hit väl blivit trötta i ögonen… Bara en sak till: Jag sedan en tid tillbaka blivit tvungen att arbeta med min egen stress på ett påtagligt sätt. Ibland när jag skrivit om Tottes ljudande och oförmåga att koppla av och så vidare så har jag tänkt efteråt: ”Vem är det egentligen jag skriver om, mig eller min hund?” Det är nästan komiskt.

Ibland är det svindlande hur livsfilosofisk hundträningen kan vara! :)