I dag har jag och Totte träffat vår antipipcoach Shadi igen.

Det gick ju väldigt mycket framåt med Tottes lugn och ro – träning de första månaderna men jag tycker att jag har trampat vatten ett tag nu. Vi kommer inte vidare, ibland känns det som om vi går bakåt till och med.

Jag tror jag har gjort fram för allt en sak som inte varit så bra. Jag har omedvetet gått ifrån tanken att mata hela tiden för att ändra stress till lugn (klassisk betingning) till att plötsligt lägga in kriterier där han ska vara tystare allt längre stunder (forma fram ett beteende genom operant betingning) vilket inte lyckats alla gånger. Istället har jag lyckats lära in ökad förväntan på mig genom bland annat dålig timing, tror jag.

Shadi hade även sett precis detta så jag tror att vi är rätt ute, tyvärr. Jag fick även en liknande spegling på kursen för Maria Hagström för några veckor sedan.

Suck.

Han kan dock ligga tyst med huvudet i backen om förutsättningarna är goda; hemma, när han inte är uppdragen och även borta om jag är väldigt fokuserad och inte låtit honom dra upp sig. Men ibland går det inte alls. Han piper direkt.

Jag ska jobba vidare med huvudvet i backen-tänket. Målet är att han inte ska får börja någon träning förrän han ligger helt stilla med huvudet i backen. Och är tyst.

I dag bestämde vi oss för att prova att göra något annat också. Shadi tycker att Totte är helt galet fäst vid mig och hon har nog en poäng. Ibland brukar jag skämtsamt säga till honom att ”du får inte glömma att jag är av en annan art” men han har valt att inte kommentera det…. ;-) (HMM, undrar vem det är som är galet fäst vid vem här egentligen…)

Men det är ju så där det brukar vara: Om man har haft ett gigantiskt problem med en hund – tex att den är galet självständig och helst jobbar utan sin matte (inga namn, inga namn men Dacke) så ser man ju till att inte upprepa det misstaget. Totte är rätt ordentligt präglad på mig. Han knöt an till mig dag ett från att vi hämtade honom och gjorde väldigt länge försök (?) att dia genom att stoppa huvudet i min halsgrop och snufsa lite…

Men samtidigt så har han inga problem att koppla bort mig på promenader och sysselsätta sig själv. Dock blir han ju hysterisk så fort jag går ifrån honom i olika situationer. Som i dag då Shadi stod utanför huset och höll Totte medan jag gick in på toa. Han stod och skrek rakt ut hela tiden…

Jag har i princip inga problem att lämna honom hemma, tack o lov!

I dag gick vi en promenad där vi jobbade med att förstärka Totte när han nosar i backen. Vilket ju inte är så svårt för det gillar han ju att göra. Sedan satte vi oss på en åker och hade långlina på honom för att shejpa honom närmare mig så att han så småningom ska vilja ligga i lugn och ro bredvid mig utan att förvänta sig aktivitet.

Tanken är att Totte genom att inte vara så fokuserad på mig och FÖRVÄNTA sig något från mig hela tiden, ska gå ner i varv. Och det ser jag ju att han gör av att få nosa.  Det svåra här blir återigen att vi inte hamnar i en loop av förväntningar från honom och förstärkning från mig. Jag får helt enkelt sitta och glo tills han ”ger upp” sina försök att få belöning. Samtidigt ska jag träna att sitta eller stå en stund på samma ställe under mina promenader. I dessa situationer ska jag låta honom leta godis och nosa i backen så att han inte fokuserar på mig utan på att nosa.

När jag och Shadi hade tränat/promenerat och pratat i tre timmar så insåg jag att jag använder hans naturliga förutsättningar för nosarbete alldeles för lite. Funderar på att pausa träningen av i princip allt annat lite för att bara jobba med spår, uppletanden och id-sök. Det skulle nog hjälpa honom att gå ner i varv.

Tål att tänkas på.

PS: Om ni vill se en galet rolig habitueringsövning som Shadi gjort med sin hund Mini och sin kanin Sorken så gå till hennes sida! DS