Den där promenaden jag tog dagen efter att vi besökt akupunktören har gjort mig väldigt betänksam. Troligen mådde Totte väldigt bra, troligen var han smärtfri som ett resultat av behandlingen. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett honom sådan faktiskt.

Han hade en väldigt kraftfull energi, han rörde hela bakkroppen på ett nytt sätt, liksom tryckte av i nedtrampet och knäna var mycket mer framåtriktade (han har en tendens att falla ut med knäna och vobbla lite). Och han var galet, galet pigg.

Kan det ha varit så att han helt enkelt var smärtfri?

Det är en halvjobbig tanke. För det betyder ju i så fall att han nästan jämt går runt och har mer eller mindre ont.

Det här såg jag dagen efter akupunkturbehandlingen:
– Han gick bättre med bakbenen och såg starkare ut i bakkroppen.

– Han var full av energi.

– Hans röda ögon hade blivit betydligt mindre röda för att sedan bli normalrosa.

– Färgen på avföringen blev brun istället för gul eller grön.

Konsistensen fortsatte att vara dålig. Akupunktören sa att jag borde se en liten förbättring inom tre dagar. Det gjorde jag inte när det handlar om konsistensen. Så på den fjärde dagen började jag ge penicilin (Flagyl) som jag ju haft i beredskap sedan i förra veckan.

På den andra dagen av penicilinet (idag) var han återigen väldigt pigg och hade mycket energi, inte lika mycket som precis efter akupunkturen, men klart noterbart. Magen fortsatte vara lös men jag räknar iskallt med att det ska räta upp sig inom två dygn.

Akupunktören tyckte att jag ska fortsätta med de mediciner som jag ger och så vidare, hans inställning är att det inte är antingen eller utan de olika medicinska skolorna kompletterar varandra. Det låter bra tycker jag. Nu kommer Totte förhoppningsvis få en bättre mage vilket kommer höja hans grundläge något – och utifrån det kommer han få en ny akupunkturbehandling.

Jag har den senaste veckan börjat ändra inställning till Tottes sjukdom. Innan har jag låtit allting rulla på som vanligt, fast tagit stor hänsyn till hans dagsform så klart. Men nu börjar jag känna att han just nu är så sjuk att jag nog borde pausa det mesta som handlar om träning. Det är så lätt att hamna i en slags tillvänjning; ”NU är han ju rätt ok, han kan inte träna mer än en kvart men då funkar det ju” osv. Eftersom försämringen har kommit gradvis så är det lätt att bli blind för den. Klart obehagligt.

Det var allt för stor skillnad på honom häromdagen och en ”vanlig” dag; om det är så pigg och stark han är då han mår helt bra, så är de andra ”normala” dagarna faktiskt för dåliga.

Tyvärr.

:o(