Totte verkar den senaste veckan fått ett enormt hormonpåslag.

Någon gång under förra veckan började han pipa extra mycket, satt ofta vid dörren och ville ut och kissade ofta. Jag tyckte också att han verkade lite låg på torsdagen så på fredagen tog jag honom till veterinären som konstaterade urivägsinfektion. Vi fick penicillin utskrivet och han började äta det på kvällen.

Men i måndags så var han ”helt galen” från det att jag kom hem vid fem till halv tolv på kvällen. Han satt och ylade vid dörren och jag sprang ut med honom säkert sju gånger – och han verkade lika desperat varje gång – innan jag fattade vad som var fel.

I vårt kvarter bor MÅNGA hundar och ännu fler passerar här för att komma till stadens stora park. En av hundarna är en cockertjej som är några månader yngre än Totte. För drygt en vecka sedan började hon löpa. Totte, som redan innan verkade otroligt glad över att träffa henne och till exempel började pipa på långt håll varje gång han såg henne, blev nu VÄLDIGT exalterad.

I måndags råkade jag ringa hundvakten precis när han var på lunchpromenad med vovvarna och plötsligt hör jag hur Totte börjar SKRIKA rakt ut i falsett. ”Det är en svart lite cocker på andra sidan gatan” förklarade hundvakten och jag bad honom att raskt förflytta sig ur synhåll.

Samma kväll hade jag som sagt mycket att göra med att springa ut och in med en ylande Totte. Och inte förrän framåt tiotiden på kvällen fattade jag – då Totte såg en man som stod och väntade på taxi med en liten svart väska bredvid sig. Totte gick genast upp i varv och hans hals blev lång som på en giraff. Ylandet tilltog.

Sedan dess har det inte avtagit. Jag fick hålla honom i famnen för att få honom att slappna av så att han skulle somna i måndags. Ett tag låg han på sidan och ylade samtidigt. Han piper oupphörligen. Jag har satt upp galler så han inte kan sitta precis vidd dörren och yla men då går han runt  lägneheten och piper/ylar. Eller sitter vid gallret och piper. Låter jag honom vara så stiger pipet till riktiga vargyl – han öppnar hela munnen och sätter nosen i luften och tar i för kung och fosterland.

I går var han på dagis och det var helt problemfritt. Men på kvällen var vi på kurs och det gick nästan inte att göra något – han var mest okontaktbar och såg mycket trött ut. På kvällen fick jag honom att somna genom att stänga in honom med oss i sovrummet, så han inte kunde gå runt.

I dag har han varit hos Jenny och Sota hela dagen och då har han stensovit hela dagen, stackarn, han är väl helt utmattad. Från sju till tio här  hemma i kväll har han pipit och ylat konstant. Nu sover han men jag tror det är tack vare att han är utmattad mer än något annat.

Jag står handfallen! Jag har en gång förut hört om en hund som varit så här störd av löptikar och han blev kastrerad. Är det enda vägen? Jag är inte alls främmande inför kastration (Dacke är kastrerad tex) – det är bara det att det känns tråkigt att redan nu, innan man vet hur det kommer gå för Totte, bestämma sig för det.

Men det är kanske en idiottanke att tro att man ska avla på en hund som är på det här viset. Kommer det gå över – är det en tonårsgrej?

Ni som har hanhundar, hur har ni gjort? Vad har ni varit med om och hur har ni hanterat det?

Givetvis tänker jag på möjligheten att träna med löptik som belöning men Totte är helt blockerad så jag tror inte det skulle gå. Han tar för övrigt inte ens godis på promenaden just nu – något som ALDRIG har hänt. Så han är verkligen rejält påverkad. :(

Och jag är rätt så utmattad…