Att ha en rottweiler som debuterar i spår när han är åtta år hör nog inte till vanligheterna ;-). Harkel, host, host, nästan lite genant. Men samtidigt har jag ju verkligen bra orsaker; de sista tre åren av sjukdom till exempel. Och hans första fyra år var jag inte intresserad av bruks -det var specialsök för hela slanten.

När Dacke var ung så tränade jag en del spår. Inte mycket alls men då och då – mest för aktivering. De senaste två åren har jag gått två spår. Och jag hade inte alls tänkt att tävla i bruks. Särskilt inte efter de senast årens elände.

Men så blev han ju bättre och bättre under året och då tänkte jag att ”varför inte prova” och så fick jag börja lära in framförgåendet som jag tycker är ett väldigt roligt moment.

I dag var det så dags för spårtävlingen på hemmaklubben GMBK. Jag var nervös och kände att det här kunde verkligen gå precis hur som helst. Speciellt eftersom jag legat sjuk i två veckor och Dacke inte är tränad alls på den tiden. Samtidigt så ville jag så otroligt gärna bli uppflyttad…

Den största utmaningen var ju ändå spåret. Jag blev inte mindre nervös av att jag fick startnummer 12, alltså sist, och insåg att jag först skulle gå en lång bit över ett enormt fält och därefter gå ett spår där ett 50-tal kanadagäss precis hade parkerat för en släktträff. Sista biten fram till slutrapporten vadade vi i princip i gåsskit…

Men hans spårupptag var helt suveränt. Och fram till första pinnen gick han som en cocker och dammsög marken. Pinnen lyfte han, och släppte, men det gjorde inte så mycket, jag tog den och vi gick vidare. Han fortsatte och tvärstannade plötsligt. Kaninskit! Vad trevlig, en liten belöning så här mitt i allt i hopa! Jag försökte väsa åt honom att fortsätta men jag tror inte han ens hörde mig.

Men så fortsatte han plötsligt och tog vinkeln klockrent, gled igenom svängen och så var det dags för lite mer kaninskit. Även nu fortsatte han efter lite mumsande, plockade nästa pinne och kom glatt in med den. När jag satte honom på spåret igen så rivstartade han och spårade i full galopp, så jag tappade linan ;-D och det blev lite nervöst innan jag hade fått kontroll på galenskapen.

Även nästa vinkel gled vi igenom och sedan var det spikrakt igenom all fågelskit och på slutapporten. Jag tjoade så det nog hördes ända hem…

Båda domarna gav mig 9 och avdraget var på grund av matpauserna förstås. Gissa om jag var nöjd!?! Det här är ju kul!

Efter spåret packade vi in oss i bilen och körde till klubben för lydnadsprogrammet. Jag körde minimal uppvärmning, jag var lite rädd för att han skulle vara trött. Några sekunder innan det var vår tur lekte jag med favorit bläckfisken, kastade in den i buren i bilen och sedan gick vi rakt ut på plan.

Och där gjorde vi den kanske konstigaste linförighet vi någonsin har gjort. Hans kontakt och attityd var fin men positionen var alldeles för långt fram. Vid första halten så satte han sig inte (que?). Vid andra svängen så satte han sig ungefär 90 grader snett! Sedan gick det bättre men det var verkligen inte bra.

Framförgåendet var en katastrof, men det är ok för det har vi tränat för dåligt. Vi har inte riktigt alla delarna på plats och i princip inte alls kedjat det. Så det är bara att träna! 0 poäng.

Sedan fick vi 9 på både läggandet och inkallningen av ena domaren och 8 av den andra.

Och sedan var det apportering – ett av Dackes bästa moment. Han har ALDRIG och nu menar jag verkligen ALDRIG – inte ens som valp – tappat en apport. Och vad hände? Jo han tappade apporten för han grep så himla slarvigt! Och när han sedan tog upp den så tog han den i ena kulan. Intressant. Tack o lov lyckades han hålla den tills jag kunde ta den… 5,5 och 6 poäng (rätt mycket för den usla apporteringen!)

Sist var det dags för hoppet. I går när jag tränade det så tjuvstartade han på tillbakavägen och han var på väg att göra det även denna gång men jag hade redan innan bestämt mig för att köra dubbelkommando med handtecken om det fanns den minsta lilla tendens. Så handen åkte upp och räddade oss från en nolla. Domarna gav oss 7 respektive 8.

På den efterföljande platsliggningen så var jag inte så nervös – han kan det ju. Innan momentet började så nosade han i gräset och tog ett kax av något som låg där (kaninskit?!?). Så jag insåg ju att även detta kunde gå åt pipsvängen…

När vi lämnat hundarna och jag vänder mig om så ligger han och ÄTER stora tuggor av gräset. Men han slutar. Och det verkade bara var jag som såg det… Ibland ska man ha tur. 10 poäng.

Nu var det bara budföringen kvar, något som jag tränat minimalt men som aldrig varit några problem då. Dacke lämnade mig i 100 kilometer i timmen och då gör jag något med armarna så jackan prasslar, varpå han vänder upp mot mig så häftigt att en grästuva flyger upp framför honom, han dyker ner efter den, tar den och springer sedan rakt mot mottagaren och… rakt förbi… ut på agilityplanen, svängde runt några hinder, inklusive tunneln och tillbaka till mottagaren… Vid det laget garvade jag rätt ordentligt, han såg för härlig ut! Han lämnade mottagaren på kommando och sprang… rakt mot domarhögen som stod 20 meter till vänster om mig, när han nästan var framme så ropade jag ”här är jag” varpå han omedelbart ändrade riktning och kom upp vid min sida.

Detta är så typiskt Dacke! Tokhund. Väldigt roligt såg det ut men det blev så klart en nolla. Så jag insåg ju att där rök uppflyttningen.

Trodde jag. Därför blev det en väldigt konstig känsla när de på prisutdelningen ropade upp hund efter hund och till slut var framme vid nummer tre och sa ”och nu kommer vi till uppflyttningarna”. Jag börjar nästan lipa när jag skriver det här och tårarna hängde i ögonfransarna när jag tackade domarna. Den ena domaren sa ”det är så roligt att se de unga hundarna jobba” med en blinkning…  Den andra sa ”Den här föraren sa efter sitt lydnadspass att huvudsaken för henne är att hennes hund är frisk och det är så härligt att höra”. Då trillade tårarna ner för kinden, jag är en sådan lipsill ;-).

Jag är så otroligt kär i den här hunden. Han gör alltid intryck på folk, har alltid gjort, och han har så många kvaliteter. Men han har varit sjuk till och från hela sitt liv faktiskt och han har inte varit enkel att träna – han har lärt mig så mycket.

Så att jag överhuvudtaget kunnat starta igen – jag kan nästan inte beskriva känslan, jag är så glad! I våras trodde jag ju att det var slut och över. Därav Totte. Så detta är bara bonus! Jag känner mig så tacksam. Och ja, jag kan inte låta bli att hoppas på en fortsättning. Vi får se.

Bästa på hela dagen var ändå att vi gjorde det här i hop. Vi har nämligen gjort så mycket var för sig i våra dagar ;-). Dacke var med mig hela tiden, alla förflyttningnar var perfekta och attityden var bra.

En annan ”bäst på hela dagen – grej” var den kommentar som en av domarna fällde efter att mitt lydnadspass var klart. Han sa ”Är den hunden verkligen åtta år?”  ”Fantastiskt! Ni har ju en 10:a på kontakten, om du bara slipar lite på tekniken så kommer ni vara med och slåss i toppen”.

Kärlek till alla! Särskilt mina träningskompisar, ni vet vem ni är, och till Fanny och Thomas som följt mig i många år och hjälpt mig vidare även när det gått långsamt och tillbaka (alla långa uppehåll på grund av sjukdom).

Nu måste jag gå och snyta mig.