Jag har börjat om det här blogginlägget sex gånger och vet fortfarande inte var jag ska börja. Men jag börjar väl från början helt enkelt.

Idag åkte jag och Tassla iväg för att tävla igen. Det skulle bli spännande att se hur det funkade med att jag varit på en hel dags jaktträning med flera uppflogssituationer två dagar innan. Kändes inte som bästa uppvärmningen men man kan ju bara testa och se!

Tassla var fantastisk på uppvärmningen. Hon var sprudlande glad, självsäker, tryckte på i fria följet, gjorde en ASSNYGG inkallning och var allmänt humörhöjande!

I gruppmomenten var det bara fyra i min grupp. Två av dem kände jag, vilket alltid känns bra. Den tredje umgicks vi lite med innan vi gick in, hundarna fick sitta bredvid varandra och hänga lite ihop på avstånd. Tassla var lite nyfiken mot den hunden, vädrade lite. Inte konstigt – det var en helt ny hund för henne.

Sitt i grupp gick jättefint. Tassla satt som ett ljus – inga tasstramp som ju annars kommer väldigt lätt. Vi kunde stå och titta genom ett hål i planket, det kändes bra.

Jag tokbelönade efter sitt i grupp, så att hon skulle ha en peppig känsla in i platsen. Hon kändes fin när jag la henne. Bakom planket såg jag att hon var lite orolig i kroppen, hon flyttade lite på bakdelen, fick vid ett tillfälle en väldigt lång hals men hon låg och hon såg inte tryckt ut. När det var en halv minut kvar tittade jag inte längre. När TL sa att vi kunde komma fram gick jag först ut.

Synen som mötte mig var följande: Tassla kommer springande mot mig, hukandes, med en hund som är större och kraftigare än henne själv springandes efter. Tassla lyckas inte komma undan. Precis innan mina fötter hinner den andra hunden ikapp och det blir slagsmål. Tassla hamnar direkt underst, på rygg och hon skriker rakt ut.

De där situationerna. De känns som år. Det handlade säkert bara om sekunder men allt går som i slow motion. Jag fryser till is, medan den andra föraren tack o lov hugger tag i sin hund och drar bort den från Tassla. Sekunden efter är hon framme hos mig och jag rusar av plan och trycker in hela min godispåse i munnen på henne, typ. Sedan tar jag vår jolly boll, som ligger utanför planen, och leker. Samtidigt bryter jag ihop. Situationen är absurd, jag leker och storgråter samtidigt medan tusen tankar rusar igenom mitt huvud.

Så som vi slitit med gruppmomenten det senaste halvåret. Tassla som har ett grundläge som är lite osäkert i samband med andra hundar. Kommer vi någonsin kunna tävla igen? Vad kommer det här göra för hennes allmänna osäkerhet i tävlingsmiljöer, som jag tränat under flera år och fått så fantastisk fint resultat på?

Jag försöker förstå vad som hänt. De som sett det säger att precis innan TL säger att vi ska komma fram har den andra hunden rest sig upp och gått fram till Tassla som direkt försökt fly till mig. Det är då vi kommer runt planket.

Tassla skulle ALDRIG välja att gå fram till en annan hund vad som än händer. Hon tycker andra hundar är rätt onödiga. Jag är hennes sol i livet och om något händer som gör att hon vill resa sig så kommer hon till mig eller står kvar på platsen. Detta gör att jag aldrig varit orolig för att eventuell osäkerhet ska störa andra hundar i gruppmomenten. För om man är på elitnivå får ens hund naturligtvis klara att en annan hund sätter sig upp bredvid den. Men ska den klara att en annan hund kommer fram???

Det senaste halvårets träning har gjort Tassla säker och lugn och förväntansfull även om det förstås är skört. Hon kan eventuellt utstrålat lite osäkerhet här, vad vet jag, och kanske taggade den andra hunden på detta. Fast det är bara spekulationer, jag har verkligen ingen aning om varför detta hände.

Den andra hundens matte var helt förstörd. Hennes hund hade aldrig gjort så här förut. Hunden, som var en tik, kunde vara osäker på andra tikar i vardagen, sa hon, men inget hade hänt på tävling. Vad det innebär rent konkret vet jag inte heller men jag kan ju skriva under på den meningen också. Tassla kan ju vara osäker på andra hundar och om de stökar så säger hon till att de ska hålla sig borta. I vardagen. Jag tycker otroligt synd om den andra hundens förare. Det måste vara fruktansvärt att vara matte till ”hunden som förstör för andra”, kanske värre än att vara den som får stryk på ett sätt. Hon sa också något om att hennes tävlingskarriär där och då var över. Så hade jag också resonerat.

Vi var alltså två som grät efter avslutade gruppmoment. Jag fick bästa peppen av de två som var kvar i vår grupp. Två ekipage som jag känner och tränar ihop med ibland. Vi gjorde en minigrupp i pausen och Tassla fick massor belöning. Efter mycket tvekan bestämde jag mig för att vara med på platsen igen. Vi skulle få ytterkant, en känd hund på andra sidan och sammanlagt två hundar med som jag litar helt på.

Jag får nog aldrig veta om det var rätt eller fel beslut. Tassla låg helt stilla, vi fick 10 poäng. Hon skakade inte när jag kom fram, hon gjorde inga andra av sina ”obekväma och dämpande signaler”.

Jag gick ut från platsen med känslan av att det nog ändå var rätt beslut men som sagt, jag vet inte. För 20 minuter senare skulle vi göra vårt program och det kändes katastrofalt. Min lilla fina, innan så glada hund, föll igenom helt. Fotågendet var vingligt, hon satte sig inte, hon smög bakom mig, hon var så ledsen. Jag gjorde dubbelkommandon och peppade henne men det gick inte över. ”Om hon bara får springa lite så kanske hon kommer igenom det” tänkte jag och siktade mot rutan. Vi segade oss igenom Z:at med ett felskifte men alla skiftena gjorde hon långsamt, hon åt gräs, nosade – klassiska dämpningar. Visst gjorde hon inkallningen men den var inte i närheten av uppvärmningens härliga, fartiga och snygga inkallning. Allt var tveksamt, långsamt och segt. Rutan var seg, hon bromsade, ställde sig utanför, nosade. Fy, det var hemskt att se. Men jag kallade in henne och skickade henne lekfullt bara 15 meter ifrån och sedan tokeblönade jag det och bröt. Kanske borde jag brutit innan, eller bara gått in och dragit fram en leksak, men jag var inte vid mina sinnens fulla bruk.

Detta som vi kämpat SÅ med. Jag har verkligen, under minst ett år, systematiskt jobbat med att Tassla ska vara säker och glad i tävlingssituationen. Min förra tävling var ett sådant fantastiskt kvitto på att det lyckats. Nu är vi tillbaks på minus tio.

Jag går mer eller mindre alltid runt med en skräck över att något ska hända mina hundar. Jag ser faror överallt. (Jag gissar att jag har hyfsat hög ångestnivå men det har sina orsaker som jag inte tänker gå in på.) Med min rottweiler var det inte på samma sätt. Han var väldigt snäll – så jag oroade aldrig mig aldrig över att han skulle göra andra illa. Men om han verkligen behövde det så tror jag han skulle ha försvarat sig. Med mina små cockrar är det helt annorlunda. De är ju oftast minst. Kanske behöver jag försvara dem när det gäller.

Men jag fixade inte det i denna situationen. Jag mår fruktansvärt dåligt av det. Jag blev som förstenad. Det är rätt olikt mig, jag brukar kasta mig in i situationer – jag är en typisk ingripare. Det kändes som att jag svek Tassla och inte kunde hjälpa henne när hon behövde det som mest.

Min känsla när jag körde ifrån den här tävlingen var att min dröm kraschat. Hur i hela världen ska vi ta oss upp från detta? Jag var helt förstörd.

Efter att ha pratat med några av mina klokaste träningskompisar är jag lite mindre i kraschläge om än fortfarande väldigt stukad. Som Lisa sa; i och med att vi har flera år av positiv träning bakom oss där Tassla igen och igen fått bra upplevelser av tävlingsmiljön, så bör vi kunna reparera detta. Hon har ju en grund att falla tillbaks på. Jag ska försöka att inte oroa mig, men det är inte min bästa gren tyvärr. Jag kan inte sluta tänka på hur detta kommer påverka henne generellt. Men jag känner definitivt att vi ska ta upp kampen och jobba oss tillbaks till den där fina formen vi hade för två veckor sedan. Tassla är bara tre år. Det får ta tid om det nu gör det. Bara vi har kul.

Och så har vi då min känsla. Jag är ju ärligt talat skräckslagen över tanken att någonsin göra gruppmoment med annat än hundar som vi känner väldigt väl igen. JÄVLA SKITMOMENT!!! (Vågar inte ens tänka på den nya momentet från 2017, blä.)  Självklart skulle jag överföra det på Tassla, hon är som ett läskpapper på mina känslor. Jag är lite osäker på hur jag ska ta hand om detta men jag är bra på att ta hjälp, så jag ska fundera över vem som kan hjälpa mig i detta.

Jag tycker nästan det känns genant att jag fick en sådan chock. Jag menar; vi var ju inte med om en bilolycka eller så, hunden är fysisk oskadd. Men situationen var så totalt utom min kontroll och denna händelse är en av mina värsta mardrömmar, förutom förstås att min hund blir allvarligt fysiskt skadad eller dör.

Jag har ont i hjärtat av den där känslan av en totalt låg och ledsen hund, så som hon kändes när hon gick programmet. Tassla verkar okej nu i lugn hemmiljö. Jag har masserat henne – särskilt öronen som jag fick ett tips om att det kan hjälpa vid chock. Vi har sovit halva dagen och jag känner mig bakfull utan att ha druckit en droppe. Framåt kvällen tog jag båda hundarna på en promenad i skogen och hon busade och lekte lite med Totte. Det kändes väldigt skönt. Men jag märker hur hon är liksom ”lättskrämd” och reagerar på ljud och händelser med att studsa till väldigt. Nu ska hon få vila några dagar, sedan ska vi fokusera på jakten, så får vi se när jag gör något åt lydnaden igen. Känns som att jag har tryckt på paus.

tassla vilar

PS: Och förutom mina kloka, kloka träningskompisar – nära och inte nära – så är jag fylld av tacksamhet och rörd av alla fina kommentarer jag fått på bland annat facebook. Alla hundnördskompisar verkar känna totalt med oss och detta är verkligen mångas mardröm i en tävlingssituation. I all ledsenhet så känns det väldigt fint. <3 Tack. DS