Oj, nu har jag haft en lång semester från hundandet! Har flyttat till lilla Vallda, en liten ort mellan Kungsbacka och havet och vi håller på att boa in oss för fullt, möblering och målning och så vidare. Hundarna får mest vardagsträning och lite till när andan faller på.

Med Totte har jag ett projekt som jag tränar varje dag: att gå lös och ändå vara uppmärksam på mig, inte ta varje viltspår som dyker upp och inte springa långa vändor i skogen. Minst fyra gånger har Totte under sitt drygt ettåriga liv fått chansen att misslyckas när det gäller vilt. Två gånger har han jagat en hare och två-tre gånger har han tagit ett spår och helt enkelt försvunnit. Några gånger för mycket med andra ord. :(

Så nu är det utan undantag långlina på promenaderna – och det funkar riktigt bra. Jag behöver ta linan nästan en gång varje promenad för att hejda honom när han helt slukats upp av en doft som måste följas. Men jag har allt oftare kunnat vända honom i detta spårande med bara rösten. Uppmärksamheten på mig är mycket, mycket bättre. Han söker upp mig många gånger (igen och igen) på varje promenad och han verkar ha börjat förstå att på asfalt så är det bästa stället att vara på bredvid matte.

När jag behöver stoppa honom så försöker jag göra det mjukt och tyst. Jag väntar sedan helt enkelt på att han bestämmer sig för att vända tillbaka och då passar jag ibland på att ropa på honom (när jag ser att han har god fart rakt mot mig). Häromdagen hamnade han lite väl långt fram och fick plötsligt fart in i skogen och jag hann inte i fatt linan. Lite desperat ropade jag, men han hade nog inte öronen påkopplade överhuvudtaget, däremot fick tre hårda klappar med händerna honom att förvånat titta upp – då ropade jag och han kom. Bra att det går att komma igenom när det håller på att gå åt skogen…

Jag går nästan alltid med båda hundarna samtidigt och har Dacke i dubbla koppel, dvs ett koppel som kanske blir fem meter långt. Så han får också mycket rörelseutrymme. Det är minst sagt ganska aktiva promenader, inget flanerande precis ;), och det låter nog en del om oss när vi kommer gående. Kanske lika bra det – just nu vistas en vilsen ettårsälgkalv, en älgko med ny kalv och en del vildsvin i området! Inga av dessa har jag så där jätte stor lust att möta om man säger så… Ettårskalven sprang vi nästan rakt på häromdagen, men vi vände snällt medan den stod och glodde efter oss länge och väl.

Förutom denna vardagsträning har jag och Totte även kommit vidare med fritt följ, apporteringen, ingångarn och så har vi äääntligen fått till en snurr – vilken tid det tog för Totte att fatta det där med att snurra. Jag återkommer kring dessa ämnen!