Jag är så glad att jag har fått möjlighet att träna för Siv. Hon är och har varit så bra för mig och min utveckling. Faktiskt den tränare som har betytt mest för min utveckling som förare hitintills.

Jag tror jag är en medelgod tränare som kanske håller på bli lite bättre. ;) Med det menar jag att mina träningsfärdigheter är hyfsade och jag har i alla fall ganska bra koll på hur jag ska få till saker. I hundträningen har jag alltid haft en viss ”tappad bakom en vagn”- känsla till och från. Det betyder att om jag inte förstår precis vart en övning ska leda mig så kan jag inte utföra den utan att det syns i hela min ”handling”. Jag blir tveksam och håller liksom tillbaka. Därför händer det att jag ändå försöker göra som en instruktör säger men inuti har jag värsta konflikten och vet inte vad jag håller på med. Klart det syns jättemycket i hur jag för min hund. Jag blir en dålig förare helt enkelt. (Lite intressant att det blir så. Jag har ridit i 25 år, sedan jag var fem år, och det var aldrig så i ridningen. Jag körde bara på liksom. Kanske för att jag lärde mig rida som barn men hundtränare blev jag som vuxen).

Siv har en enastående förmåga att gå ut och i i rollen som väldigt handfast lärare ”belöna inte nu” ”stå still” ”spring” och i rollen som mer stödjande coach ”vad belönade du för nu” ”hur kan du göra istället” ”hur kändes det där” och så vidare. Det har varit väldigt bra för mig. Sist vi sågs så sa hon också att jag blivit mycket bättre på att reagera snabbt när något blir fel och det stämmer. Tidigare kunde jag liksom tappa farten helt om det blev fel och bli hängande medan jag tänkte ”… men vad gör jag NU då”. Nu agerar jag fort istället. För jag vet nästan alltid vad jag ska göra.

Och det leder mig in på nästa bra grej som Siv har fått in mig på: Att köra tävlingsprogrammen igen och igen. Jag har inte tävlat varken klass III eller elit förut och är lite osäker på i vilken ordning momenten kommer och så vidare. Nu kör jag igenom hela klass III nästan varje gång jag tränar och jag gör det med massor belöningar – både tävlingsmässiga och ”vanliga” – samt lägger saker och ting till rätta så att Tassla ska lyckas utföra sina uppgifter på rätt sätt. (Till exempel använder en kloss vid en ingång eller belönar för bra fart in). Det gör att det plötsligt känns väldigt enkelt och lustfyllt att tänka på klass III. Innan kändes det svårt och nästan oöverstigligt.

Tidigare var jag mycket mer fast i tänket att allt måste vara ”klart” för att jag ska börja sätta ihop det och köra flera moment på en rad, men det har jag kunnat släppa till förmån för ovanstående tänk. DET ÄR SÅ SKÖNT!!!

En annan sak som också gjort att jag (och Tassla?) börjar tycka att momenten är lätta är Sivs lekekarusell. Om man gör sådan knäpp-svåra och roliga övningar så blir faktiskt de ”vanliga” momenten rätt lätta. Lite magiskt! I lekekarusellen ska föraren stå på samma punkt hela tiden och oftast utgår övningen från att hunden är vid konen. Men sedan kan det bli hur snurrigt kul som helst! Här kommer film på vår lekekarusellövning på senaste kurstillfället med Siv:

Jag gjorde en förvirrad grej (i mitten av filmen) när jag ska sända henne förbi en apport ut till konen. När hon springer fram till apporten så stoppar jag henne men säger sedan ”ja” som jag har som kommando till konen annars. Men ja när hon är framför en apport betyder ju apport … så jag måste givetvis döpa om kommandot till konen. Hon gjorde ”rätt” och tog apporten men det var ju inte det jag hade tänkt.

Det är superkul att göra de här övningarna! Jag blir på väldigt gott humör och Tassla får lära sig att det inte är farligt – bara kul – att jag till exempel stoppar henne mitt i en övning.

Häromdagen fick jag en annan komplimang av en duktig tränare som sa att hon blev väldigt glad av att se mig och Tassla träna för vi hade så bra och glad energi. DET gjorde mig väldigt glad! För oj vad jag har försökt hitta den känslan!

Är känslan bra så löser sig resten på något vi känns det som. Så är det i alla fall för mig.