Idag för elva år sedan föddes Dacke. Fina, härliga, knasiga, jobbiga, roliga, maxade Dacke. Som jag saknar honom. Särskilt att inte kunna krama och klappa honom. Det är en väldigt fysisk saknad. Men jag saknar honom också som träningskompis – det var onekligen något speciellt med den där stora, kraftfulla hunden med mycket hjärna. Och hjärta.

Jag har tyvärr inte filmat Dacke ens hälften så mycket som Totte, och nästan bara under hans sista år. Men häromdagen hittade jag några klipp från då han var i fyraårs-åldern, som hans originalhusse tagit. Så jag klippte ihop dem (nästan uteslutande snöbilder) med senare års filmer. Det blev en actionfilm, precis som Dacke var; en actionhund. ;0)