Den lilla finska lapphunden Soya har flyttat in till oss en vecka. Jag tycker alltid det är lika roligt att bekanta mig med mina vänners hundar lite mer, och det blir ju först riktig kontakt om man bor ihop några dagar. Och detta är verkligen en intressant bekantskap för hon är så totalt olik både Totte och Dacke! Jag tror faktiskt aldrig jag har känt en finsk lapphund förut. :o)

Soya är i tvåårsåldern och är klickertränad från att hon var valp. Hon är lätthanterlig, gosig, uppmärksam, pratglad och så har hon världens härligaste kamplek! Hon bor med sina människor i djupaste skogen där hon kan ströva runt rätt fritt. Här är det koppelpromenader och konkurrans av (minst) en hund till som gäller, så förutsättningarna är lite annorlunda.

Första dygnet var fyllt av missförstånd i kommunikationen mellan Totte och Soya. Jag hade verkligen ingen aning om att finska lapphundar var sådana maniska vallhundar! Eller förresten, det har jag fortfarande ingen aning om, men det här exemplaret är det :o).

Totte kunde inte röra sig, inte ta ett steg, så var Soya där och ställde honom. Om de sprang i hop så vall-tacklade hon honom hela tiden. Följden blev att Totte blev rätt irriterad. När han fräste ifrån backade Soya fint undan med öronen bakåt – för att så fort utskällningen upphörde sätta igång med sin intensiva uppvaktning igen.

Hon envisades dessutom med att stå lääänge och trycka in nosen i hans öron eller i långa stunder försöka undersöka hans intimare delar. Som snoppen eller analöppningen… Inte heller detta tyckte Totte var en bra idé.

Överhuvudtaget verkade Totte tycka att hela hennes närvaro var en dålig idé, haha, för han tar på sig sin allra mest aristrokatiska, högdragna min och gnisslar surt om hon kommer för nära mig. Jättebra träning för honom – det beteendet vill jag inte han ska ha nämligen. Så jag sitter mycket med dem på varsin sida om mig och klappar. Långsamt sänker Totte garden.

Men herregud vad de är olika! Och som de INTE förstår varandra, det är otroligt märkligt att se. De kan till exempel inte leka ihop. Totte vill göra lekinviter och gärna ligga och rulla runt och mysa lite med sina kompisar lite lojt, nafsa lite i öronen och kanske jaga varandra. Detta gör han fint med sina spanielkompisar. Soya vill absolut inte ligga ner och leka. Lägger sig Totte så ställer hon sig över honom och då blir han skitsur… Hon försöker även lägga tassarna på Tottes rygg, tackla honom och nafsa efter honom när han springer. Spaniellekar är för mesar, verkar hon tycka. :o)

Allt vi gjorde det första dygnet gick ut på att få Soya lugn, att hitta sätt att umgås på där hon inte hela tiden vallade Totte.  Lösningen blev att hålla dem en hel del isär. Jag kallade på Soya och satte henne hos mig och belönade mycket för att hon bara tittade på honom. Hon är en smart liten hund och det tog inte lång tid innan hon fattade att det var ett rätt trevligt alternativ att söka upp mig istället för att följa efter honom. Så fort hon går upp i varv kommer dock det här beteendet fram igen och då har jag några gånger kopplat henne och lagt henne bredvid mig, vid min stol. Hon har en jättefin av- och påknapp så då lägger hon sig direkt och somnar.

Efter ett dygn blev det lite lugnare – trots att vi då fick beök av Elsa och hennes två golden reteivers. Vi började med en koppelpromenad där hundarna inte fick hälsa men ju längre tiden gick desto närmare gick vi och till slut gick de bredvid varandra. Sedan fortsatte vi med att lugnt styra upp alla situationer som kan orsaka ”stirrighet och bråk” genom till exempel att låta alla sitta fint och vänta på sin tur för att få gå ut eller in genom dörren. Sitta lugnt och bli avklädd när vi kommer in, vänta på sin mat, vila och ligga lugnt när vi är inomhus och så vidare.

Dessa ramar och att jag lugnt och konsekvent bröt Soyas maniska vallningsförsök gjorde att båda hundarna blev lugnare.

Jag tror på att inte låta hundar öva på beteenden som gör det svårare för dem att kommunicera med varandra. Visst är det bra när hundarna klarar lösa sin kommunikation själva men jag tvekar inte att ingripa när det blir dåligt för en eller båda, även om det inte handlar om slagsmål. Den avgränsning jag har kört med Soya har fått henne lugn och dessutom mer uppmärksam på mig. Hon är väldigt kelsjuk och jag har gosat massor med henne istället för att hon, med hög svans och högt huvud, ska trava efter Totte och ställa honom hela tiden.

Ett tag tyckte jag nästan lite synd om Soya; för jag tror hon är vänligt sinnad – och hon verkar inte förstå att hennes beteende kan göra andra hundar irriterade. Även Elsas hundar talade om när de tyckte att hon ”var för mycket” och hon lyssnade jättefint i stunden men verkade sedan ha lite svårt för att komma ihåg vad det var som utlöste tillsägelsen.

Så idag var det (efter tre dygn) som om de nådde fram till varandra en stund och de började faktiskt leka en ganska stillsam lek där Soya la sig ner och lät Totte gnaga lite på henne och vice versa. Att Totte klättrar på Soya bekommer henne inte det minsta :o) utan tvärtom verkade det som om hon kom på ett sätt att leka med honom där även han var med på noterna.

Men hur leker vallhundar med varandra? De borde ju förstå varandra, eller? Och kan leka och tacklas på sitt sätt, precis som spaniels och retrievers verkar ha sitt sätt?

Sedan är det ju faktiskt så att alla hundar behöver inte hålla på och leka och busa med andra hundar, det leder inte alltid till något gott – tvärtom. Ibland är det mest vi människor som vill att de ska kunna göra det… Det är helt enklet väldigt förstärkande för oss att se våra hundar leka tillsammans.