Totte har fått mig att tänka mycket på om jag går med eller mot min hund.

Jag har varit inne på det förut här på bloggen, men det tål att vridas på fler varv.

Trots goda föresatser att studera den valp jag hade framför mig och utgå från dess förutsättningar; svagheter, styrkor, gener, personliga egenskaper och så vidare så var det ändå något annat som styrde mig när jag började träna Totte som valp. Det var min längtan efter att få träna och tävla och att få lära in roliga delar av moment för att kunna sätta ihop dem till hela moment som tog över rodret. Och att de skulle se ut på ett visst sätt. Och fort skulle det gå…

Jag säger inte att jag inte borde ha tränat så mycket som jag gjorde (vilket inte på något vis var hysteriskt mycket men ändå en hel del). Snarare handlar det om att jag kanske borde ha tränat delvis ANDRA grejer eller på ett annat sätt. OM jag VERKLIGEN hade lutat mig tillbaka och funderat över vad jag hade för hund framför mig så hade jag kanske sett och kunnat ta in det här:

En spaniel (så även min) mognar långsamt. ”Jag startar nästan aldrig mina hundar innan de är 4 år” sa en spanieluppfödare som jag träffade på för ett tag sedan. Då tyckte hon att de oftast var färdigväxta i huvudet och mogna lite svårare uppgifter. 4 år! (Nu säger inte jag att det MÅSTE vara så, det finns så klart individuella skillnader osv men jag tycker tanken var VÄLDIGT intressant.)

En spaniel (så även min) är genetiskt programmerad för jakt. (Även om en del uppfödare av engelsk cocker spaniel gör sitt bästa för att ta bort det där anlaget så mycket som möjligt). Vad innebär det för träningen? Hur kan jag använda mig av de egenskaper som hunden är ”skapt” för i min träning – även om min huvudsakliga träning inte är jakt? Och hur kan jag på bästa sätt låta hunden få utlopp för det som den är programmerad för?

Totte lärde sig ganska långsamt i början och är det så så måste det få ta tid. Om ett första träningspass med en ny grej är helt koko så är det bara ha is i magen, vänta och se vad som händer nästa pass. Det är faktiskt inte alltid det bästa att då bli kreativ och försöka göra på andra sätt. Möjligen om två pass i rad blir knas.

Att gå MED sin hund hade kanske för mig kunnat innebära att låta honom få spåra mer, träna jakt och agility mer? Kanske  jobba ännu mer med ramar och grunder, att dra de grova penseldragen snarare än finliret. Om jag skulle jämföra utvecklingen hos Totte med ett barn så skulle jag ju inte sätta en ekvation framför en sjuåring. Först måste man ju lära sig multiplikationstabellen för att inte tala om bara minus och plus.

Att gå MED min hund hade kanske inneburit att jag hade studerat honom och utgått från hans rörelsemönster och inlärningförmåga och därefter anpassat moment och annat till det. Inte att han får anpassa sig efter min bild av hur det ska gå till.

Jag skulle nog vilja säga att jag hade kunnat gå mycket mer MED min hund. Men det här så klart ett väldigt nyttigt lärande. Och det är ju inte för sent, kära nån, jag har ju fortfarande en ung hund. Och jag kan fortfarande, varje dag, luta mig tillbaks och tänka ”vad är han för en liten hund och hur ska vi träna för att bli ett bra team och ha roligt ihop”? Så får jag små pusselbitar som kan läggas ihop till ett stort pussel.

Så nu blir det jakt, agility och spår för hela slanten då då? Hehe, nej det blir det nog inte. Men jag har börjat tänka om lite. Jag vet inte var den tanken kommer landa men den måste bära framåt och vi måste ha kul. Båda två. (Och så måste vi vara friska förstås, båda två, men jag orkar nästan inte ens skriva den meningen för den är så jäkla tråkig och självklar…)