Nu har det gått en månad sedan Dacke dog. Vi håller på att vänja oss vid en ny vardag.

En vardag där ingen hund kommer sättande när jag bryter skalet på en banan, där jag kan köpa strumpor med olika mönster eftersom en i paret inte längre riskeras att slitas sönder så jag måste gå med olikfärgade strumpor på fötterna ;o), där jag kan sträcka ut mig i hela soffan utan att bli utskälld av en småsur rottis som blev störd i sin sömn när jag råkade stöta till honom med fötterna, där jag kan ta fram elvisparna för att vispa grädde utan att omedelbart få sällskap.

Fast det där sista håller Totte på att ta över :o).

Det är ständigt nya grejer som har med vardagen att göra som dyker upp. Ibland blir jag ledsen och ibland skrattar jag när jag tänker på Dackes små egenheter.

Totte verkar klara det bra. Hans mage har i och för sig brakat ihop men han är bättre nu. Jag träffade en kompis idag som berättade att henne unghund satt i två veckor och stirrade in i ett element när deras gamla hund dog… Men vi har inte märkt så mycket på Totte. Första veckan sprang han in och kollade snabbt efter Dacke men det tog tre skunder för honom att konstatera att han inte var där. Därefter var han lite mer stillsam ett tag, men det kan lika gärna ha handlat om magen. Och vad magen berodde på – tja, det vet vi ju förstås inte…

Under den första veckan efter Dackes död var han väldigt närvarande. Det kändes verkligen som om han var här ibland.

Han gick med en stund på en promenaden; sprang i skogen bredvid mig och gick en stund framför mig på stigen. En morgon kunde jag svära på att han kom upp i min säng på morgonen för att ligga sked. Några gånger stångade han mig i bröstet för att bli kliad på halsen när jag satt på golvet. Och när jag lekte med Totte i vardagsrummet kom han fram och ville vara med.

Det är inget hokus pokus. I nästan elva år har han följt mig, varit nära mig. Min kropp minns och den fortsätter känna det den känt under de här åren.

De där tillfällena av närvaro blir allt färre ju längre tiden går. Men det är faktiskt den fysiska saknaden som är värst. Att inte ha den där stora hundkroppen att krama eller känna intill mig.

Och parallellt med det här infinner sig också en känsla som mest liknar lättnad. Jag var så orolig för Dacke i så många år. Det sista året kände jag mig ofta maktlös och irriterad för jag kände att något var fel men veterinären hittade inte något. Nu behöver jag inte vara orolig längre.

Och så gläds jag åt att det ständigt dyker upp människor som säger något fint eller roligt om honom. Då känner jag stor tacksamhet.

Det är svårt men det går rätt bra ändå, för det allra mesta.

Det här fotot hittade jag i gömmorna en dag, väldigt roligt. Dacke kom ibland och la sig ovanpå mig ;O) och ville mysa på sitt speciella sätt. Det slutade ofta med att han hade knuffat ut mig ur soffan…