Vilken gudabenådad spårhund jag har!

Idag la jag ett nytt spår till Totte, för att ta tag i några av de saker som jag inte varit helt nöjd med de senaste spåren. Denna gången gick spåret över en äng (med gräs upp till mina knän), över en asfaltsväg, ut en sväng på en annan äng, tillbaks till asfaltsvägen och i serpentiner över vägen ungefär 50 meter, sedan ut på ängen igen, över en stenmur, ut på en stubbåker, över ett dike, över en grusväg och ut på en stubbåker. Spåret hade nio vinklar, fyra pinnar utlagda och ett slut med en matburk. Det var uppskattningsvis 400 meter långt.

Det var sol och nästan vindstilla.

Att vinden hade rört spåret minimalt visade sig då Totte spårade rakt i spårkärnan över både ängar, fält, diken, mur och grus- och asfaltsväg. Inte en enda vinkel tappade han! Alla dammsög han sig igenom helt klockrent.

Men allt var inte tack vare den svaga vinden. Jag höll emot ordentligt i dag och det gav omedelbart resultat – Totte blev noggrannare. Särskillt i starten som jag gjorde flygande, dvs jag promenerade bara rakt på spåret och lät honom ta det, utan att han hade suttit och laddat innan. 20 meter in i spåret låg första pinnen och när Totte böjde sig mot den tjoade jag bra. Han kom in med den, fick äta kyckling en lång stund och sedan lugnt springa vidare. Även andra pinnen gjorde han en ansats att ta men gick över, jag tjoade ändå bra och då hejdade han sig och tog den. Av de två andra pinnarna missade han en helt och gick över den andra.

Det är inte så konstigt att pinnplockandet blivit sämre eftersom jag strulade till det med leksaker och kommendering sist, men det är inte så farligt, det är lätt att fixa till och få honom på banan med att värdeladda pinnarna igen. Det oroar mig inte ett dugg.

Det hände en otroligt rolig grej när vi skulle passera över den första vägen. Nu har han gjort det några gånger och lärt sig att spåret går rakt över vägen (för så har matte lagt det…). När han kom till vägen så spurtade han därför rakt över den och fortsatte spåret på andra sidan, det såg mest ut som om han hade tur faktiskt. MEN sedan hade jag låtit spåret glida ut på vägen snett från sidan för att därefter gå PÅ vägen i 50 meter. När Totte kom fram till vägkanten så tog han sats och sprang i full fart rakt över vägen… :o) Men där var ju inget spår. Asfaltsvägen var dessutom svårspårad, helt klart. Han hade dock doft i näsan nästa hela tiden – men mest ute på ängen en bit från vägen. Det var där doften fått fäste när den flugit över vägen. Till slut klarade han att hitta sista biten på spåret på asfalten och spårade in på nästa äng. Här fick vi lite väl högt tempo igen men det lugnade sig.

På slutet travade han till och med emellanåt när han gjorde de sista tre – ursnygga och väldigt exakta vinklarna. Han gick rakt på slutburken.

Duktiga cockern!