I dag tog jag en sväng förbi GMBK med Totte för att träna lite. Jag hade noll och inga förväntningar på hur det skulle gå: Vi har inte varit där på 1 år (och inte på så många andra ställen heller, nya miljöer riskerar alltså att vara svåra), det blåste i princip storm och på skjutfälet som ligger max 100 meter bort lekte de krig. De enda skott Totte kommit i kontakt med tidigare är nyårsraketer, som han inte bryr sig om.

De första tre skotten tittade Totte mot skjutbanan, men sedan brydde han sig inte ett dugg. Planen var FULL av dofter, förutom av andra hundar troligen också hare och annat vilt. Eftersom jag var stenfokuserad så lät jag inte honom få chansen att springa i väg på doftäventyr inledningsvis, jag höll en hög förstärkningsfrekvens för kontakt helt enkelt.

Efter att ha tagit en promenad på området började vi med burträning. Efter förra helgen har jag bestämt mig för att träna att han ska var tyst i buren på varje träningsplats vi kommer till. Jag har låga kriterier men försöker också komma på nya idéer eftersom det gamla vanliga ”kasta godis när han är tyst” inte funkar.

Idag kom jag på att jag kunde få tyst på honom om jag satte ut en skål med externbelöning en halvmeter snett bredvid buren. Själv placerade jag mig två meter från buren på motsatt sida. Totte blir helt galen när jag tar så mycket som ett steg från buren. Han får inte panik eller så (burdörren är öppen) men han skäller och ylar och låter rätt och slätt missbelåten.(Sååå tröttsamt).

När han fick en skål att koncentrera sig på blev han NÄSTAN helt tyst. Jag kunde gå så långt som 10 meter från buren utan att han lät (rekord). Och detta på en ny plats med rätt häftiga miljöstörningar. Jag stod ungefär max en halv minut och hängde med ryggen mot honom (att jag vänder ryggen till utlöser alltid ljud). Jag hann belöna tystnad några gånger innan det kom ett pip, då gick jag fram till skålen och lyfte upp den och sa ”Ojoj, då blir det inget godis” och tog en liten sväng bort med godisskålen innan jag satte ner den igen. Nästa försök var han tyst. Han fick givetvis springa ut och äta efter en stund. Jag behövde inte upprepa det negativa straffet igen.

Efter en stund friade jag honom ut i lek istället för att äta ur skålen och även då kunde han ligga tyst. Något litet pip slank igenom, men från att ha stormskällt och ylat så är det en rätt bra utveckling.

Därefter tränade vi lite att springa ut till musmattan och då passade Totte på att ta en sväng över halva planen för att insupa alla härliga dofter… Han kom dock, med viss tvekan, på inkallning i en himla fart (jag har ju trots allt den bästa belöningen – mat – i fickan). Och då fick jag en snilleblixt. :)

Jag har ju jobbat en del med att Totte ska gripa apporten snabbt, inte bara springa ut och in fort utan TA den fort. Jag har använt intensiteten i leken för att han att kasta sig över apporten, klick, han vänder upp och då spinger jag i full fart i väg med en leksak bakom mig. Det har ökat tempot. Jag har också inbankat i huvudet att vid fartbeteenden ska man ju ha fartbelöningar. Men tänk om det funkar bättre med mat ändå?

Sagt och gjort. Jag kastade apporten, Totte kastade sig efter, grep, jag klickade och sprang lite baklänges och halade fram burken med mat. Redan första försöket var snabbare än något annat förut. Och jag kunde repetera fyra-fem gånger utan att tappa tempo – vilket inte går med leksaken. Hehe, visst är det härligt när man hittar nycklarna till låsen?

Jag använde även matbelöning för hopp (tillbaka) över hindret och det gick fruktansvärt fort.

Efter detta tog vi en paus och gick bort till agilitybanan. Totte har aldrig sprungit in i en tunnel förut så jag tänkte vi skulle prova. ”Gud så läskigt, menar du verkligen att jag ska gån IN där” tycktes den lilla cockern tänka :). Det var kanske inte den bästa tunneln att börja med för den var hur lång som helst och den rörde på sig i blåsten… men va f-n tänkte jag och  rätade ut den så han kunde se ljuset på andra sidan.

Efter en stund gick han med på att gå in efter den kastade bollen, men tydligen var det så läskigt att han glömde att ta med bollen ut :). Men på andra sidan väntade matte med mat så  det var värt att prova igen. Denna gången tog han med bollen ut. Efter tre vändor hade han lite fart igenom och lekte glatt när han kom ut på andra sidan. Jag får nog ta med Cecilia nästa gång för att få bra träningstips men det var lite kul hur som helst… Jag vill gå en agilitykurs!!!

Som avslutning tränade vi platsliggning, ackompanjerade av spridda salvor från skjutbanan. Skotten verkade han som sagt inte bry sig om men det blåste så luggen for fram och tillbaka – och förmodligen virvlade massor dofter förbi, för Totte var tvungen att lyfta nosen från backen och sniffa i vinden emellanåt. Men han låg snällt kvar, lille Totten.

Vilken bra dag! Och vad smart det är att vara nollställd när det gäller förväntningar. Svårt att bli besviken liksom. Nu blev jag tvärtom positivt överraskad.

;o)