I helgen har jag träffat 17 av mina Caniskollegor på en internutbildning på Tånga Hed i Vårgårda. Vilket gäng! Det finns så mycket klokhet, kunskaper, värme och humor bland dessa människor från olika delar av norden (danskar, norskar och svenskar) så jag bara fylls av glädje när jag tänker på det. Skulle bara vilja träffa dem oftare!

En del av Gänget.

En del av Gänget.

Helgen ägnades åt att utveckla och kvalitetssäkra några av klickerträningens grunder. Targetutveckling och stimuluskontroll var några av de teman som behandlades under  lördagen, den dag som jag kunde var med. Bra teman! Jag har många gånger i den här bloggen tagit upp den vanligaste klickersjukan av dem alla – att vi klickertränare börjar arbeta alldelse för sent med stimuluskontroll. Det vill säga vi arbetar med det första steget – att ta fram beteendet frivilligt – och sedan filar vi på det i en evighet och kommer liksom inte vidare. Här krävs bättring!

Förutom dessa teman så pratade vi om hur vi kan utveckla hundskolan och ägnade oss åt allmän problemlösning och delade tips och problem. Det är ju en enorm resurs att ha ett nätverk som detta, jag ser fram emot att använda det mer än vad jag hitintills gjort :).

Det var också roligt att få se flera av mina duktiga kollegor visa upp färdigheter med sina hundar – inspirerande!

Canis har fått en ny logo. Eller snarare en upphottad version av den gamla. Fin va?

Canis har fått en ny logo. Eller snarare en upphottad version av den gamla. Fin va?

Men tillbaka till detta med grunderna. Vi hade ett ganska långt pass med  targetträning inledningsvis och det var troligen en lektion specialskriven för mig, ;o) för jag har ju verkligen glidit lååångt ifrån det här med targetanvändning. Jag tycker det har varit så lätt för hundarna att bli targetberoende och jag har blivit mer och mer förtjust i att shejpa med minimal hjälp vilket gjort att användning av targets gått bort. Men targetträning är ju faktiskt roligt! Och inte alls så dumt om man bara tänker efter VAD man ska ha det till och HUR man ska använda det på ett sätt så att man inte målar in sig i ett hörn och gör hunden targetberoende. Det måste ju vara effektivt och smart annars kan det kvitta.

Cecilie Køste går igenom olika targets, här på en plattform.

Cecilie Køste går igenom olika targets, här på en plattform.

Att använda en target som riktingsmarkör snarare än ett mål som hunden ska ända fram till, gör att det blir lite lättare att ta bort targeten samtidigt som det går fort att få fram ett beteende. Detta blev väldigt tydligt för mig när jag gjorde det med Totte i vintras, då jag använde targets för att träna in framförgåendet. På bara några få träningstillfällen kunde jag ta bort båda mina targets.

Cecilie (Køste) visade hur hon använde en target vid rutanträning där hon succesivt (vi höll ett befriande högt tempo, inte vara kvar och sega i varje enskild del!) flyttade targetmattan från mitten av rutan till långt bakom rutan för att sedan ta bort den.

Targetträning för agilityhunden: nosduttar förevisade av Anna Larsson ;o).

Targetträning för agilityhunden: nosduttar förevisade av Anna Larsson ;o).

Även vid hopp över hinder tittade vi på targetträning och där fick jag en aha-upplevelse. För att hitta en bra punkt där hunden ska vända upp och sätta sig så kan man räkna galoppsteg. Då kan jag klicka väldigt exakt på samma ställe, det vill säga ha ett exakt kriterie, både med och utan target. Att räkna galoppsteg gör ju dessutom att man liksom följer med hunden i dess naturliga rörelsemönster och ger den en bra chans att ta sats inför ett högt hopp. (Många hundar tränas ju – av misstag – till att vända upp för tidigt.)

En annan aha-upplevelse jag fick av att titta på den träning som gjordes var att belöningsplacering kan (oftast) inte ersätta klicket! Klicket är det som ger information om att PRECIS DÄR gjorde du rätt. Belöningsplaceringen stöder beteendet.

Plattformsträning är en annan typ av targetträning som är ganska ny i Sverige. Morten demonstrerade ett ursnyggt framåtsändande (till plattform) som jag genast blev sugen att prova på! Det såg fint ut.

Morten och Kira och plattformen.

Morten och Kira och plattformen.

Träningen med Totte fungerade bra inledningsvis. Vi började köra hopp över hinder med lite mer höjd och avstånd så han fick in en fin galopp. Jag började även ta bort medhjälparen på andra sidan hindret och la dit en musmatta. Och det var ju en intressant upplevelse. För om inte grundfrädigheterna sitter på plats så är det svårt att träna vidare. Och jag har helt enkelt aldrig lärt Totte att trampa på musmattan! Så då fick vi ta ut den delen och träna separat. Snacka om basic-träning…

Totte satt med och tittade på när de andra tränade och det gick faktiskt bättre än någonsin. Det var bara när Elsa och Diesel tränade som vi fick gå en bit bort – två favoriter på en gång som leker, det blev för svårt. Men han kunde ligga ner tyst i längre stunder än tidigare och satt långa stunder och bara tittade eller lät sig bli klappad och masserad.

På eftermiddagen var det svårt att få Totte att vara med på noterna. Han var helt enkelt väldigt, väldigt trött – och jag med. Och ur det enda hänseendet så var den här helgen en katastrof. Jag tog inte med Dacke till Tånga eftersom jag ville ha lite kvalitetstid med Totte. Men det fungerade inte att lämna Totte, varken i bilen eller i rummet. Hans separationsångest som alltid legat mer eller mindre latent slog ut i full blom. Han var hysterisk. Han skrek rakt ut och nej, han slutade inte efter en stund (det vet jag ju sedan innan). Han fick alltså vara med nästan överallt, hela tiden, och han slockande av utmattning flera gånger, så länge jag var i närheten. Det var förfärligt hemskt och jag orkar inte skriva om det mer nu för jag blir bara skitledsen.

Just nu vill jag hålla kvar känslan av ett roligt dygn med hundträning som är något av det roligaste som finns och det tillsammans med människor som jag gillar skarpt.

Samarbete på hög nivå demonstrerat av Kari-Anne, Nina och Dina...

Samarbete på hög nivå demonstrerat av Kari-Anne, Nina och Dina...