Igår var jag på en clinic med Kenth Svartberg i Halmstad. Jag gillar verkligen den formen av inlärning, att få sitta stilla och bara studera dels hur en skicklig instruktör jobbar och dels hur ekipagen löser sina problem och hur förarna samspelar med sina hundar.

Kenth Svartberg framstod som en ödmjuk och väldigt vänlig person och det tycker jag mycket, mycket om. Med oändligt tålamod mötte han elev efter elev precis där de befann sig.

Nio ekipage på olika nivåer fick vi se. Personligen tyckte jag det var mest intressant med de ekipage som kommit lite längre i sin tävlingskarriär men det var så klart även roligt att till exempel se valpträningen, man blir alltid på gott humör av valpar!

Tre ekipage fick mina öron att växa extra mycket. Dessa tre hundar ljudade nämligen. Med två av dessa ekipage jobbade Kenth med att försöka hitta den rätta känslan (hos föraren) och de rätta känslorna (hos hunden) för att på så vis skapa en känsla hos hunden som gjorde att den aldrig började ljuda.

Jag är väldigt kluven till min egen träning med negativt straff. Jag tycker att det är så lätt att hamna i en tråkig träning som handlar om att avbryta och det är så lätt att hunden blir osäker eller låg. Den typen av träning är lätt att ta till dessutom – istället för att TRÄNA VÄL. En fråga som jag verkligen ställde mig efter dagen med Kenth är: Har jag jobbat tillräckligt med att försöka förändra Tottes känslor på andra sätt innan jag började jobba med negativt straff?

Och detta aktiverade en fundering som jag har haft sedan jag började med antipipträningen; Bör jag pausa honom på olika sätt beroende på vilket slags pip som kommer?

Jag har identifierat två slags pip:

1. Frustration som på något vis är kopplat till belöningsförväntan.

2. Frustration som är kopplat till att jag tränar dåligt. (Om han kunde tala så skulle han förmodligen säga: ”Jag fattar inte vad du menar” eller ”du går alldeles för fort fram”.)

Jag har funderat på om den första typen av belöningsförväntan är den där negativt straff lönar sig bäst: Belöningen kommer inte närmare för att du piper – den försvinner. Här måste han träna upp sin självbehärskning, punkt slut. Känslan jag vill ha här är att han biter ihop och kommer igen, att han blir lite triggad att hitta en lösning för att få sin belöning.

Den andra typen av pip skulle jag kunna tänka mig att bara avbryta och sätta mig och klappa honom lugnt på bröstet (så som jag började den här träningen i min första kedja.). Och samtidigt fundera över hur jag ska jobba vidare på ett bättre sätt. Känslan jag vill ha här är lugn och samling.

Men åter till hur Svartberg jobbade med de tre ljudande hundarna igår: Med ett av ekipagen jobbade han mest med att styra upp träningen så att den blev tydlig och så att hunden förstod vad det var de skulle göra (nr 2 på min lista). Det blev ett lysande resultat där hunden gick fint och tyst och samlat med bra fokus i det fria följet. Väldigt intressant att se.

Med en av de andra hundarna, som hade väldigt mycket ljud, också här i det fria följet, jobbade Kenth med att ekipaget aldrig fick starta utan att hunden hade kommit ”ner” i den rätta känslan (lugn och fokuserad). Den här hunden tyckte mycket om att bli klappad av sin husse. I utgångsposition stod husse och klappade långa, långsamma, lugna klappar längs hundens huvud och ner på halsen medan han pratade lugnande med honom. Därefter fick han starta, gå en liten bit och sedan stanna och belöna på samma sätt, ibland även med en godbit.

Den här hunden hade hög förväntan på att få sin bollbelöning, som den brukade få. Kenth ville sänka hundens förväntan, så att den inte skulle dra upp sig så fasligt, och föreslog att husse skulle sluta belöna med boll. Men han var också noga med att hunden aldrig fick starta utan att den var redo för momentet. Vad redo innebar berodde på husses känsla för hundens känslor… Om hunden var lugn och fokuserad fick den starta.

Detta gällde även för den tredje hunden där Kenth jobbade med att husse inte fick utsätta hunden för för svåra utmaningar så att han inte klarade av att hålla fokus och hålla tyst. När de hittade rätta känslan fick de starta momentet, inte förr.

Detta med att klappa hunden hade ju aldrig funkat med Dacke som tycker jag är superäcklig om jag försöker klappa honom under träning. Totte däremot gillar ju faktiskt att bli klappad. Lite sociala belöningar och lite lugnande klappar funkar ju på honom och jag ska bli bättre på att använda dem.

Så åter till min fråga: Har jag jobbat tillräckligt med att försöka förändra Tottes känslor på andra sätt innan jag började jobba med negativt straff? Svaret är nej, det har jag inte. Jag har försökt på olika sätt, fram för allt inför att Totte får starta, att han ska ligga med huvudet stilla och lugnt på filten. Jag har även försökt lite i till exempel det fria följet med att lugna honom innan men jag har inte gjort det systematiskt.

MEN jag tror inte att jag hade fått helt tyst på honom ändå faktiskt, för han piper otroligt mycket och ofta.

Gårdagens clinic förstärkte min känsla av att du kan komma långt med att ta bort ljud genom att träna väl; metodiskt, genomtänkt och systematiskt. Och när det inte räcker måste jag fundera över vilka konsekvenser pipet ska få för hunden. Ska han få fortsätta träna och komma närmare belöningen? Eller ska det bli slut på det roliga?

Om detta med att jobba med hundens känslor gjorde Fanny ett tänkvärt inlägg igår också.

I klickerträningen talar vi om att vi inte ska gå in i huvudet på hunden och tolka den utan agera utifrån det vi SER att hunden gör. Jag tycker inte att det är en motsättning att jobba med hundens känslor – du behöver inte vara jättesmart för att kunna se ungefär på en hund vad den känner i olika situationer i träningen. Vilka konsekvenser får de olika känslorna som vi väckt? Gör hunden mer eller mindre av det du vill när den är i en viss känsla?

Själv vill jag bli bättre på att fundera ut vilka känslor jag vill att Totte ska ha och när. Det är så lätt att förväxla aktivitet med atttityd! Och jag undrar om det inte var det som (bland annat) hade hänt med två av hundarna som vi fick se i går. De hade dragits upp så att det skulle se kaxigt och härligt ut när de gick det fria följet (vilket det gjorde). Resultatet blev för hög aktivitetsnivå och då kom ljuden. Been there done that: Precis det misstaget har jag själv gjort med Dacke…

:)