Nu har jag avslutat tredje antipip-kedjan. Skönt, jag hann blir så himla trött på den. :) Den såg ut så här:

Platsliggning (dvs ligg helt stilla med hakan mellan framtassarna)
Ställande vid kon (dvs shejpa fram rätt position vid konen)
Sitt kvar

Jag har gjort 23 treminuterspass på sammanlagt fem dagar och på dessa pass har jag haft en tyst och fin hund som endast avgett tre pip under hela tiden!

Inget av pipen har lett till ett negativt straff eftersom jag vid varje tillfälle kunde konstatera att de var ett resultat av att jag startade träningen ofokuserat alternativt gav oklara besked om vad som gällde.

Jag har bestämt mig för att jag ska:

1, bryta vid varje pip och
2, utifrån hur jag bedömer situationen och pipet pausa på två olika sätt.

De olika pauserna är antingen att jag bryter, sätter mig och lugnar honom genom att klappa honom på bröstet och tala lugnt till honom eller att jag tar bort belöningen under retsamma former (negativt straff).

Jag har kommit fram till detta genom att dels testa själv och dels genom att lyssna på andras tankar kring fram för allt att arbeta med hundens känslor. Det som varit mest avgörande har dock varit att jag själv känner mig väldigt obekväm med det negativa straffet. Jag är säker på att om jag känner så, så smittar det till Totte.

Det kan vara en tunn linje mellan ett negativt straff (ta bort belöning) och ett positivt straff (påföra obehag). Och jag vill inte att min hund ska bli nedslagen. Men som min goda, kloka träningskompis Jenny sa idag: ”Det handlar om förarens inställning .” Det vill säga om föraren inte är irriterad, arg eller frustrerad utan mer retsamt glad så tappar inte heller hunden modet. Och som jag sagt förut; jag har slutat med felsignal eftersom jag inte tycker jag är en bra tränare nog att få min hund peppad av en felsignal.

Förutom förarens inställning så handlar det ju också om den hund jag har framför mig. Vad är det för en individ? Vissa hundar är känsligare än andra.

Det finns dock situationer då jag fixar ett negativt straff på ett bra sätt. Och då Totte också verkar ta det på rätt sätt. I sitt kvar fick jag ju in en fullträff med att ta leksaken och leka med Elsa istället för Totte, vilket ju tog skruv till nästa pass dagen efter: Totte var då helt tyst och fortsatte vara det.

Men många gånger är min känsla att jag kan förebygga pipet och det är det jag allra helst vill göra förstås!

NU ska jag sätta mig och planera min fjärde kedja som ska tränas i fem dagar. Eftersom den här kedjan gick så bra så tänker jag ta med mig lite av slutsatserna kring varför till nästa kedja. Att ligga eller sitta stilla verkar onekligen har en lugnande och samlande effekt på Totte. Jag tänker därför börja kedjan med en platsliggning igen och därefter kanske gå över till fritt följ. På så vis hoppas jag få med det lugnet in i det fria följet, där jag normalt får mycket pip omgående.

I morgon kväll kommer Anna Haeggblom Bjellå till Canis Hundskola avdelning Göteborg & Kungsbacka för att föreläsa om hur hon systematiskt har tränat bort pip på sin tävlingshund. Det ska bli SÅ intressant! Det tycker tydligen fler än jag för det är 57 personer anmälda, kul, kul.

Det är ju tack vare Anna jag har börjat träna så här systematiskt med pipet. Jag tror inte jag gör riktigt på samma sätt men hela upplägget med treminuterspass och kedjor och så vidare har jag fått från henne. Så jag hoppas att jag fått ännu mer inspiration efter i morgon helt enkelt.

PS: Förresten jag glömde en kul grej! Vid platsliggningen har jag tränat med och utan störningar. Totte ligger nu 2 minuter utan problem. I går provade jag lägga Dacke bredvid och kalla in honom två gånger. Duktiga cockern låg kvar med hakan i backen! DS