Det är faschinerande att se hur hundarna lever så totalt i dofternas värld. I dag dök det upp en GIGANTISK hare – troligtvis muterad och från yttre världsymden eller något – fem meter framför Totte. Den var nästan dubbelt så stor som honom och poppade upp som skjuten ur en kanon mitt på ett fält. Men Totte såg den inte!

Tyvärr kände han doften av den… Jag som befann mig ytterligare 15 meter bort började vissla och ropa och springa åt andra hållet släpandes på en tjutande rottweiler som inte hade några som hest problem med att se haren… Jag lyckades vända Totte inte mindre än tre gånger innan jag förlorade honom till dofternas värld.

På plussidan kan man ju säga att jag för några månader sedan inte ens hade kommit igenom en enda gång om han fått upp ett sådant färskt spår. Men på minussidan så är det bara att sätta på långlinan igen och kanske en gång för alla ta tag i anti-viltträningen. Suck. Det är så tråkigt. Men helt nödvändigt förstås.

Jag har varit så duktig med att träna med långlina sen vi flyttade hit och har nu bra inkallningar på lite äldre spår efter vilt på Totte. Jag måste oftast kalla in tidigt i spårandet annars blir han så uppslukad att jag inte når igenom. Men det är en klar förbättring från hur det var först.

Att spåra i sig är så otroligt självförstärkande för Totte. Ett sätta att lära sin hund att skvallra på viltspår är ju annars att låta dem ta upp ett spår och belöna med jaktlek. Dacke är tex mer i jaktmodus än spårmodus när han spårar vilt. Så han hugger gärna en leksak. Men Totte ser inte ens leksaken, hörde inledningsvis inte ens klicket eller mitt bra. Nu hör han mig oftast och kommer för att få äta ost med korvsmak på tub, nam-nam.

Inte ens när vi går personspår kan Totte leka som belöning. Han vill bara fortsätta spåra. Vi kommer få gigantiska problem med inlärningen av att markera pinnen om jag inte gör något åt det OMEDELBART.

Under dagens promenad band jag Dacke i ett träd för att försöka springa efter och se var Totte tagit vägen. Han var då helt väck. De där minutrarna då jag varken ser eller hör honom känns som år. Jag får verkligen, verkligen anstränga mig för att inte bli hysteriskt. Nu är det bara små bilvägar här omkring men även på små vägar finns stora bilar. Och om Totte är helt förlorad i dofternas värld så skulle han springa rakt ut framför bilen utan att se den, det är jag övertygad om. För att inte tala om allt annat hemskt som kan hända. Usch.

Efter en stund såg jag honom springa runt i en trädgård lite längre bort och efter ytterligare en stund kom han springande till mig och Dacke som om han undrade var vi hade tagit vägen. Jag kopplade honom och vi gick hem. Alla tre helt utmattade, fast på olika sätt, av ansträngningen.

Åtgärderna blir flera:

  • Jag kommer att gå ut och skvallerträna viltspår med långlina och har/rådjursskank. Jag har haft med mig en rådjursskank ut i skogen vid några tillfällen och belönat med vid inkallning från spår. Det funkade rätt så bra, det var så jag bröt igenom spårgalenskapen från början. Helst hade jag velat ha lite färska djurben med kött på och ett skinn hade inte varit så dumt.
  • Jag ska även göra olika sorters störningsträning där det finns viltdoft. (Klicka för kontakt och belöna med att han får nosa tex.) Överhuvudtaget är störningsträning i alla möjliga situationer bra!
  • Så småningom ska jag sätta på kommando på att nosa (efter vilt) och målet är att jag ska behöva knuffa ut honom för att nosa efter vilt så han kan komma till mig för att få belöning. (Dvs förskjuta värdet från spårandet till mig och belöningen).
  • Jag ska fortsätta med inkallningsträningen och även sätta en hög och skärande visselpipa som signal. (Har börjat med detta redan sedan någon vecka tillbaka.)
  • Jag måste börja träna viltspår under ordnade former.

Allting handlar om att ta det i små steg, så det blir möjligt för Totte att lyckas. Och att återigen jobba för att han inte ska få misslyckas. ☹ Till exempel så får jag aldrig ha honom lös i nya områden där jag inte känner till var det brukar finnas vilt. Varje gång vi har misslyckats har det varit på ett nytt ställe. På de vanliga promenadställena vet jag var viltet finns och då har jag större uppmärksamhet på både hundarna och omgivningen och kopplar så fort jag märker att de får vilt i näsan.

Jag vill kunna ha mina hundar lösa utan att behöva oroa mig för varken hundar, vilt eller någon annan. Och Totte ska komma på inkallning även när ett vilt poppar upp framför honom. Det är målet.