Fyra dagar kvar tills jag och Dacke ska göra come back ;-P i tävlingsvärlden och jag har inte sett skymten av något PM än så jag trodde att jag nog inte kommit med på den där tävlingen. Lite lättad hoppades jag faktiskt på det. Kollade i dag på klubbens hemsida och ser man på – där var vi ju. GULP.

Jag blev så nervös vid anblicken av mitt eget namn så jag fick handsvett och blev om möjligt ännu snurrigare. (Ligger just nu hemma på grund av ett troligt virus på balansnerven som gör att världen gungar, mer eller mindre hela tiden.)

Jag har ett förflutet inom hästvärlden och tävlade jättemycket under tonåren. Jag var sjukt nervös varje gång. Och lika lättad varje gång det var över. Självklart handlade det om prestationsångest.

Man kan ju tycka, så här 15-20 år senare, att det där borde jag ju ha växt i från. Men tyvärr, ränderna verkar inte ha gått ur den här zebran. Jag kan ju på ett teoretiskt plan resonera med mig själv, lite strängt, och säga ”men lilla gumman det här är ju faktiskt ditt intresse – som ska vara roligt och inte fullt av prestation, tagga ner lite”. Och jag tycker att jag är rätt så prestigelös när jag tränar, har inga problem med att göra tokigheter och så vidare. Men så blir det tävling.

Det är väl också det att jag så gärna vill att den här hunden ska få visa vad bra han kan vara, för det kan han verkligen. Och nu har vi inte tävlat på tre år, för han har varit sjuk, och nu är Dacke åtta år och det förstår ju alla att vi inte har evigt med tid att prestera tävlingsresultat. Så för mig gäller uppflyttning så att jag så fort som möjligt kan gå vidare till nästa klass (lydnadsklass III).

Vad är det värsta som kan hända? – är en bra fråga att ställa sig när saker och ting börjar sakna alla rimliga propotioner. Hm. Jo att Dacke lämnar mig, ständigt detta, att han sticker och gör något annat mitt i alltihopa. Bara han stannar hos mig och jobbar med mig så är jag väldigt nöjd. Och nu har vi jobbat hela året med detta så det vore väl konstigt om han gjorde det. Och hur illa är det egentligen på en skala? Allvarligt talat. Min hund är ju inte aggressiv, tvärtom är han full av sprittande energi, alltid gör han någon glad…

Usch jag känner mig inte alls så förberedd som jag hade velat. Jag har legat däckad av snurr sedan i lördags och inte tränat sedan förra söndagen. Jag hade behöv fila lite till på några grejer och… nej förresten nu behöver jag ändra min attityd!

Gå in och gör detta utifrån de förutsättningar som du har just nu. Sänk kraven. Se det som en bra träning. Bryt om du behöver. Ta bra beslut som stärker möjligheterna för Dacke att göra bra i från sig.

Herregud, det är ju bara en lite skruttig hundtävling, trala-la!

(Ryyys…)