Oj vad jag inte har någonting alls intressant att skriva om egentligen.

Men Totte mår i alla fall lite bättre för tillfället. En låg dos Medrol (kortison) och Hills w/d har gjort honom smärtfri, gurgel-i-magen-fri, och gjort så att avföringen är torr och fast. Lite gummiaktigt faktiskt. Idag tittade jag närmre på fodrets innehållsförteckning och upptäckte att innehållet var spannmål, kött och animaliska biprodukter (vad nu det är). Majs och korn var spannmålsprodukterna, det som många annars varnar för. Ägg och äggprodukter och cellulosa fanns också med i innehållsförteckningen. Jag gissar att det är cellulosan som torkar upp allt så fint.

Totte verkar på rätt så bra humör – vilket är skönt – men han har för låg energi, även om den också är bättre än innan. Men det kan ju lika bra vara biverkningar av ett lågenergifoder och kortisonet (om än i låg dos). Det är ju omöjligt att veta vad som är vad i den här soppan.

Hans kondition är dessutom usel men jag försöker att gå igång honom med lite längre promenader så får vi se vad det ger.

Annars ligger vi lågt. Jag fick ett infall häromdagen när han var väldigt pigg och tränade att han fick söka upp min sida för att gå allt längre sträckor fritt följ och det gick överraskande bra. Så dagen efter försökte jag träna lite fart in i rutan men det fick jag lägga ner direkt för där var ingen motor inmonterad denna dag i vovven.

På promenaderna har jag ofta med kaninbollar och dummies så får han göra några sök eller markeringar om han känns ok. Och ibland tränar vi lite på visselsignalerna, fram för allt stoppsignalen. Är det fint väder så gör vi en avslappningsövning på promenaden också. De går bättre och bättre, han kan sitta och ligga tyst allt som oftast.

Tack föresten för alla tips och historier, både här och på mail, som jag har fått. Det är jätteintressant att få veta hur andra med hundar med kroniska tarminflammationer har gjort. Alla verkar ha gjort rätt olika men vissa mediciner och åtgärder återkommer. Vissa har berättat om sina förfärligt sjuka djur som inte klarar minsta stressituation, inte ens positiv stress, men  när de lagt ner alla ambitioner om att tävla och dessutom hittat en bra medicin har hunden haft ett bra liv ändå.

Jag har haft, och har väl fortfarande, en slags sorgeperiod där jag bara måste acceptera läget utan att kunna ha några förväntningar på att komma vidare i min träning med Totte. Vi får se, det kanske går att göra lite av varje i framtiden -det är ju det jag fortfarande hoppas på – men just nu har jag ingen aning. Just nu känns det som om vi mest ska se hur medicin och mat fungerar och hitta en högre lägsta nivå som är stabil så att hans liv blir bra. Sen får vi se.