Min kraftigast lysande solstråle just nu är den här:

 

Han är nästan alltid glad, han är busig och gosig och där jag placerar mig (soffan, fåtöljen, sängen) placerar även han sig. Och han busar som en tok varje dag med både mig och husse, samt gnager engagerat på husses näsa varje dag då han kommer hem från jobbet…

Sedan finns det en del andra solstrålar, som inte vill vara med på bild. :o)

Dessutom finns det en en hel hög andra solstrålar som skrivit fina och kärleksfulla kommentarer om Dacke och som visat stor medkänsla för oss som saknar honom så. Jag blir helt tårögd när jag tänker på det. Tack kära alla fina ni som skrivit så fint! Det har faktiskt hjälpt, ska ni veta.

Jag tar saknaden och sorgen i en handen och tacksamheten och glädjen i andra. Sedan förflyttar jag mig genom vardagen och då allt det där får vara med så går det rätt bra oftast. Ibland skrattar jag, ibland gråter jag, ibland tänker jag på helt andra saker. Livet går ju vidare, bara på ett helt annat sätt än tidigare. Märkligt.