Jag tar tillbaka det jag skrev i går om att jag hade signal på ”ge dig”. Det har jag inte, upptäckte jag i dag när temat på förmiddagen var signalkontroll.

Detta hände: Jag sa ”ge dig”. Totte tog då några steg fram mot mig, hoppade upp i luften och la sig sedan på rygg med alla fyra ben i vädret och sparkade lite. Alternativt: Jag sa ”ge dig”. Totte sprang fram mot mig, puttade på min hand och lade sig sedan på rygg och sparkade lite.

Bös! (Detta är göteborgska för skräp och skrutt ;-)).

Detta vill jag ska hända: Jag säger ”ge dig”. Totte lägger sig omedelbart ner på rygg med benen i vädret och sparkar lite med dem, oavsett avstånd till mig.

Så i dag när jag började jobba med signalkontroll förväntade jag mig att han skulle kunna göra beteendet så som jag vill ha det, utan bös. Men då måste jag ju ställa mig frågan; gör han det som jag vill ha det – frivilligt? Svar nej.
Så det var ju bara att avbryta den övningen. Jag får fixa till beteendet frivilligt först helt enkelt.

Dessutom upptäckte jag (eller rättare sagt mina instruktörer och min kurskompis Lina) att JAG bösar också. Jag gör grejer med händerna och kroppen. Vilket ju också är signaler. Helt omedvetna sådana.

När man arbetar med signaler (att sätta på kommando) så är nästan det svåraste att få hunden att förstå att den ska vänta. En klickerhund sätter ofta igång med att visa hela repertoaren så fort man väntar lite. Därför måste själva väntandet tränas. Här är omvänt lockande en stor hjälp som gör det mycket lättare. Totte fattade nästan omedelbart, lite värre är det med Dacke som fått göra det tokigt i många år.

Jag tränade kommandot ”sitt” i stället med Totte och det gick faktisk bra. Okej, det är inte klart men NÄSTAN…så då kan man väl säga att jag ändå har två signaler som jag ju sa att jag skulle ha i denna veckan… hrm, host, host…

I övrigt är jag jättenöjd med helgens kurs. Det kändes som jag fick ut så mycket det gick av både Thomas och Fanny och dessutom flera goda råd från kompetenta träningskamrater.

Jag tog tag i några gamla surdegar som inkallning med ställande som är tillräckligt bra för att få poäng i de lägre klasserna men som är rätt halvtaskigt egentligen. Det ska jag nog träna om helt för att få ett distinkt ställande. Han vet positionen, det vill säga hur han ska stå när han har stannat, men har ingen koll på hur rörelsen för att stanna är. Med andra ord; många steg blir det…

Och ruteländet blev plötsligt den väldigt trevliga rutan med ursnyggt ställande mitt i. Dessutom började jag sätta signal på framförgåendet och på att stanna framför mig på kommando i samma moment (brukslydnad). Ska se ut en apell spår inom den närmsta månaden så vi kan starta.

Det fria följet blir bara bättre och bättre och apporteringen är bra, även om den inte är elitmässig, han springer för fort sista biten så det kan bli lite snubbel, men det kan jag lätt jobba bort om jag vill.

Jag har i princip alla delar i gång för momenten i klass III men måste fila lite i kanterna och sätta ihop lite grejer – så är vi klara sen. Fast först måste vi flytta upp oss från klass II, vilket jag iskallt räknar med nästa gång vi startar. (Oj, oj, det här kommer jag bergis få äta upp bara för det ;-D).

Jag tror knappt det är sant att jag kan planera för att börja tävla igen! (Tre år sedan sist!) Det är nästan så jag inte vågar tro på det men Dacke mår bättre än på många år. Och när han mår lite sämre ibland så är det ändå en hög lägsta nivå som jag lärt mig att parera. Låt nu detta hålla i sig, snälla, snälla, snälla!