Det är tyvärr rätt sällan nuförtiden som jag får en sådan där härlig kick när jag går på kurs. En sådan där som man blir lite berusad av, ni vet. Som gör att man känner sig motiverad och inspirerad och full av ”Yes! Vad kul det här ska bli att jobba vidare med hemma.”

Men nu har jag fått en sådan och det är fantastisk inspirerande. Och det är Maria Hagström som är kvinnan jag kan tacka för det. Vi har haft två dagar med Maria och det har faktiskt frigjort mig i min träning en hel del. (Lite om första dagen kan du läsa om i gårdagens inlägg).

Innan de här dagarna hade jag hamnat i en svacka när det gäller min egen träning. De senaste veckorna har en känsla infunnit sig som kan liknas vid att simma ut på ett stort hav och, tja, jag har inte vetat inte åt vilket håll jag ska simma åt. När du sitter med en liten valp så är möjligheterna oändliga och detta oändliga gjorde mig lite förlamad. Vad är rätt och fel? Om jag gör si hur kommer det påverka hans möjligheter som framtida stjärna ;-) än om jag gör så?

Inte särskilt konstruktivt tänkande med andra ord ☹.

Maria talar väldigt mycket om att ha ett helhetstänk i sin träning och DET gillar jag. Hon ställer sig hela tiden frågan ”Varför gör jag det här?” och DET gillar jag. Överhuvudtaget är jag systemfreak och jag blir helt lugn om jag kan hitta system i saker och ting – då kan det inom ramen för det systemet vara hur mycket kaos som helst.

Jag är väldigt upptagen av att fundera på hur mitt system med Totte ska se ut – lite väl upptagen kanske eftersom det gjorde mig handlingsförlamad. System i detta fallet är hur jag ska agera i olika situationer för att det ska bli tydligt för Totte vad som gäller i vår träning.

Det är så lätt att kasta sig över grundfärdigheterna som om de vore målet på resan men de ska ju bli ett färdigt moment så småningom – och har jag inte en klar bild över hur det ska se ut så är ju grundfärdighetsträningen i värsta fall bortkastad. Jag måste lyfta blicken. Och vad händer när jag lyfter blicken, eller för den delen tar en tur med helikoptern? Jo, jag ser helheten.

Målet med min träning är ju tävling. Och för detta har Maria ett systemtänk kring helheten som jag gillar skarpt. Det går att fläta ihop med allt bra tänk vi har i klickerträning á la Canis (vissa saker är förstås samma eller liknande också). Och det blir en riktigt tjusig fläta faktiskt.

Maria delar upp det så här:
• Grundträning
• Detalj och precision
• Kedjeträning
• Tävlingsträning

Och hon vill ha med alla fyra delarna från allra första början i träningen. Jag ska inte gå in i detalj på vad hon menar med de olika delarna (läs mer själva på hennes blogg) men en helt kort och inte alls heltäckande sammanfattning:

• Grundträning är tex att ha bra lek och bra belöningar men också att plocka upp beteenden (– det som vi kallar grundfärdighetsträning).
• Detaljarbete är precis vad det låter som.
• Så fort hunden kan något på signal så börjar Maria med det hon kallar kedjeträning. Kedjeträning är att göra små tävlingsmässiga kedjor av delar av eller hela moment. Till exempel att göra en ingång på plan och sedan starta ett litet fritt följ och därefter en övergång till ett annat moment. Därefter kommer belöningen. Syftet är att träna hunden i uthållighet från början (belöningen kommer!).
• Slutligen den tävlingsmässiga träningen där någon kommenderar, du som förare agerar tävlingsmässigt, är på olika platser gärna där det är liv och stök.

Den absolut vanligaste kommentaren jag hör från mina elever när de visar upp något för mig är ”han kan det här mycket bättre hemma”. Jag har förbjudit mig själv att säga dessa ord själv men de halkar ändå ur mig i bland ;-).

Det spelar ingen roll om du har en miljon grundfärdigheter på plats hemma om du inte kan få fram dem i andra miljöer. Det går inte med automatik: Bara för att momentet sitter som en smäck hemma så innebär det inte att du bara kan flytta ut det till en annan plats. Även om det naturligtvis hjälper till att ha ett smäckbeteende!

Men allt måste tränas. Och varför då inte göra det från första början? Sedan Totte flyttade in så har jag varit i alla möjliga miljöer och vi har lekt i olika situationer och på olika platser. Men detta kan utvecklas betydligt mer. Kanske ska jag inte träna på samma plats mer än två gånger per månad? Tänk bara vilka plaster vi skulle kunna träna på! I Nordstan (stort köpcenter i centrala Göteborg)? I parker, vid parkeringplatser, på olika fotbollsplaner, vänners gräsmattor…

Jag har generellt i livet ganska så lätt för att stirra mig blind på det som ligger precis framför mig istället för att sätta in saker och ting i ett större sammanhang. Backa lite, få ett bredare synfält och se helheten.

Det måste gå! Nu även i hundträningen. ;-)