ÄNTLIGEN har vinterns kurs startat – elitsatsning med Siv Svendsen!Vi är ett gäng som träffar Siv tre tillfällen över vintern och det första har alltså varit nu.

Jag måste gå kurs – som går över en längre tid – eller gå regelbundet för en instruktör om jag ska få till det riktigt bra. Jag behöver sätta mål och följa upp dem under organiserade former. Jag behöver få hjälp med de utmaningar jag stöter på och göra en plan för hur de ska komma vidare – och sedan följa upp den planen, helst ihop med den coach som har hjälpt mig att utforma den. Visst kan man göra allt det här själv men för mig är det 100 gånger bättre att få ett regelbundet stöd i träningen.

Att gå för lite olika instruktörer kan såklart vara en fördel, även om jag föredrar att återkomma till några favoriter som då också kan följa min utveckling och ge respons på den. Så efter Siv blir det Maria Brandel till våren igen och inemellan kommer jag även träffa Siv igen – i sommar – för att sedan fortsätta med Maria. Fantastisk, eller hur?

De här dagarna har det blivit tydligt att nu har vi gått ett steg vidare på utvecklingstrappan. Från de där allra, allra tidigaste grunderna – som har gått lekande lätt – har vi nu kunnat börja tänka på fortsättningen. Jag är i det allra, allra mesta väldigt nöjd med min grundträning av Tassla och har fått flera bekräftelser under kursen på att jag har gjort många rätt. Det är jag SÅ sjukt nöjd med.

Det blev också tydligt att de saker som inte riktigt funkar som jag vill har jag slarvat med grundträningen av. Fotgåendet som jag skrev lite om i går är en sådan sak.

Tassla fick massor av burträning och var fantastiskt duktig. Hon sov, gnagde på ben, vilade med öppen dörr, sprang fint både ut och in, kunde bli lämnad medan jag var i köket och åt lunch och så vidare!

En annan sak som blev tydlig är (inte överraskande alls) hur min mentala status påverkar träningen. Jag har precis legat sjuk en vecka kommit på benen igen och natten innan kursen så började det värka i hals och luftrör och huvud igen. Så jag har varit så tung de här dagarna – jag är inte så tålig :) – så en infektion som mullrar runt i systemet slår nästan ut mig både fysisk och mentalt.

Alltså har jag känt mig som världen sämsta hundtränare de här dagarna. Energinivå noll, typ. Det har ingenting med verkligheten att göra så jag har bara försökt klappa lite på mig själv och jobba på. En viktig lärdom var att trots mitt urusla humör så kunde vi träna på med klart godkänt resultat.

Det kan ibland vara en utmaning för mig att inte bli offer för mina egna känslor. Jag kan till exempel bli väldigt stressad (rätt vanligt numera tyvärr), nervös (i vissa situationer) eller irriterad (inte jätteofta längre). När jag låter de här känslorna ta över så blir jag liksom kidnappad av dem och det är de som styr mig. Och då agerar jag på ett sätt som jag inte känner mig så nöjd med. Till exempel så kan nervositet och stress göra mig handlingsförlamad. Inte så bra om man ska tävla, eller hur?

Andra dagen gjorde jag en lång kedja, medan Totte var i rummet. Han började ljuda rätt ordentligt (han har blivit så träningssugen på sistone ;)) och det var som att trycka på en knapp – jag fick TOKstresspåslag. Jag fick avbryta och se till att Totte blev tyst (snälla träningskompisar och kong med köttfärs) och sedan andas i en fyrkant :) och börja om igen. Hur bra blev då denna kedja? Inte alls bra. När Tassla inte satte sig i halterna visste jag inte vad jag skulle göra. När hon tuggade på apporten (som hon vanligtvis inte gör längre) så blev jag osäker och tveksam. Gissa om det smittade? Och hur bra blev min belöning då? Hur bra coach blev jag då?

Med Sivs hjälp kunde jag, efter att vi pratat igenom det som hände och lagt en plan, göra om kedjan. NU gick jag in med full kraft från början, hade en plan för varje situation (till exempel satte jag henne med hjälp av en handtarget eftersom det inte funkar just nu) och använde mina tävlingsmässiga belöningar i alla förflyttningar. Vad hände då? Inget tugg på apporten, fint fokus hela kedjan och en bättre känsla för mig och troligen också för henne.

När jag tog kontroll över situationen genom att ändra på mitt beteende (och hade en plan för att hantera vad som än händer) så kändes allt väldigt enkelt. Tassla kunde göra bra ifrån sig och jag blev på bättre humör. :)

Jag är i alla fall rätt glad över att jag nästan aldrig längre deppar ihop så där väldigt mycket i träningen. Jag blir mest sur (på mig själv) och visst kan jag då känna mig dålig, men det är sällan så bestående.

På slutet av den här dagen så sa en av kurskompisarna till mig ”fake it till you make it” och det är ju faktiskt en fullt framkomlig väg. De dagar som jag av en eller annan anledning är under isen så kan jag 1, antingen låta bli att träna eller 2, planera träningen ruskigt bra och bestämma mig för att ”fejka” beslutsamhet och glädje.

NU ska jag dock vila, vilket också kan vara ett sätt att ta hand om dåligt humör, om det beror på att man är lite trött och förkyld till exempel.

Men jag har massor bra grejer med mig från de här dagarna som jag ska skriva om så fort jag är lite på benen igen. Vi hörs i morgon alltså. :)