dacketomat

Totte har i dag debuterat som spårhund, det vill säga han har gått sitt första spår. Med den äran, ska tilläggas. Han gick två spår på ungefär 100 meter och det såg ut som om han aldrig gjort något annat.

En gång släppte han för att följa upp en annan doft men jag stod bara stilla så vände han tillbaka och fortsatte.

Att spåra för en cocker är ju vardagsmat. Säg den cocker som inte går med nosen i backen så fort den får chansen! Så jag var inte särskilt förvånad men blev naturligtvis glad ändå! Det är kul när man får sådant gratis.

Med Dacke har jag fått en massa fantastiska saker gratis. Till dem hör INTE förmågan att spåra ;-). Sök och uppletande är däremot hans grej. Ja, han är ju helt otroligt bra på det till och med. På ett sätt lite synd att jag inte kan tävla i det – han är ju specialutbildad i att söka efter barn och tar inte vuxendoft.

Med Dacke har jag tränat en del spår i snö och sand. Han höjer lätt nosen och ”slarvar” gärna i spåret. Jag lät tyvärr honom springa i spåret när han var ung och ganska länge gick det i si så där 100 kilometer i timmen. Så jag har fått jobba en del för att sänka hans fart. Det har jag gjort på två sätt: Godisspår och det som man skulle kunna kalla klickerspår.

Klickerspåret har jag alltid tränat i snö eller sand. Då kan jag se varje fotspår. Jag har låtit spåren ligga mellan två och sex timmar och varit väldigt noga med att han inte får börja spåra om han inte är lugn. Jag har försökt att göra detta när det är vindstilla eller väldigt lite vind, så doften inte ska flyga omkring för mycket. (Fast det gör den ju ändå).

Vi har en ritual där jag sätter honom precis bakom det första fotspåret och talar lugnt till honom med ena handen liggande på hans bringa. När jag känner att han sitter tungt och lugnt så pekar jag rakt ner i det första fotspåret. Eftersom jag är nära honom så ser och hör jag när han drar in doften och då klickar jag och belönar med godis från handen. Handen placerar jag i fotspåret.

Därefter tar vi ett fotspår i taget. Första gångerna var det ett hästjobb – han kastade sig i väg och jag trillade eller blev släpad flera meter i snön  ;-). Jag rekryterade då husse eller något annat lämpligt offer som fick uppgiften att bara hålla tillbaka honom så han helt enkelt inte kunde komma vidare mer än ett steg i taget.

Och så hade jag grymt gott godis att belöna med. Jag gick många tiometersspår på det viset innan jag längde spåren och kunde börja hålla honom själv.

Nu ser han nästan ut som en ”normal” spårhund när han spårar men ibland har jag fortfarande svårt att hålla honom. Oftast är det för att jag har slarvat med inställningsmotivationsövningen. Han måste försättas i en lugn känsla om det ska bli riktigt bra.

Dagens spår var en del av den pågående valpkursen. Deltagarna är mestadels intresserade av att spåra för aktivering och ska inte tävla. Mina reflektioner efter dagens trevliga träning i skönt höstväder med intresserade och engagerade valpägare blir:

  1. Vissa hundar har en naturlig fallenhet för att spåra – det är helt enkelt rastypiskt. OM man har en sådan hund så är det bara att sätta i gång, lägga spår och gå spår, sluta med trevlig lek eller till exempel en godisburk som man öppnar tillsammans.
  2. Om hunden inte har den där naturliga lättheten utan istället föredrar att ta doft lite högre upp i luften så har hunden troligtvis en större fallenhet för sökövningar. I det fallet så tycker jag inte man ska krångla till det utan helt enkelt lägga godisspår. I början i varje fotspår men så snart hunden verkar säker på den här leken så glesar man ut godiset.

Det är en fröjd att se hundarna använda näsan – den är ett sådant otroligt instrument! Och efteråt kunde alla valparna gå ner i varv och vila på sina filtar medan hussar och mattar fikade. Då är hundlivet väldigt, väldigt härligt.