Provsvaren visar ökad förekomst av lymfocyter och plasmaceller. Diagnosen är lymfoplasmocytisk inflammation.

Lymfocyter är bra grejer – de är en slags vita blodkroppar som försvarar kroppen från främmande ämnen, en slags ”kroppens krigare”. Lymfocyterna och plasmacellerna (som också hör till immunsystemet) i sig är alltså inte problemet. Det är deras stora närvaro i de prover som tagits som säger något om att här har immunförsvaret behövt gå ut i krig mot ett ämne som det absolut inte vill ha i kroppen.

Vilket ämne går inte att säga helt säkert. Min veterinär gissar dock att det är någon form av protein. Till exempel nöt- eller grisprotein. MEN jag personligen är öppen för andra tankar; det skulle också kunna handla om kolhydrater. Eller både och. Men om detta vet varken han eller jag säkert, här gäller ”trial and error”.

Han säger vidare att det med största sannolikhet är så att kliandet och magproblemen hör i hop. Kliandet är en reaktion på det ämne som kroppen inte vill ha/tål. Här har jag också hört lite annat; att just lymfoplasmocytisk inflammation INTE har med allergi att göra, alltså borde det inte höra ihop. Men, men, jag är ingen expert och spontant känns det ju som om att det vore osannolikt att det INTE hör ihop… Jag ska försöka ta reda på mer fakta om det.

Veterinären konstaterade att det här är en kronisk tarmsjukdom som i vissa fall kan självläka. Men att det är vanligast att man kortisonbehandlar under inledningsvis tre veckor. Kortisonet kan göra att tarmen får vila ett tag och den kan då återhämta sig så pass att inflammationen lägger sig.

Eftersom Totte varit fin-fin i magen på sin senaste diet, som han har haft i två veckor, så tyckte vi båda att det är värt att fortsätta försöka med den och INTE sätta in kortison. Det vill man ju undvika i möjligaste mån eftersom det samtidigt ställer till det i kroppen på olika sätt. Hade Totte varit sjukare så hade jag så klart valt den vägen om min veterinär ansåg att det vore nödvändigt. Men jag har en klok och kompetent veterinär som tror på ”trial and error” i viss utsträckning.

Appropå det så pratade vi lite om huruvida jag borde byta ut det fett som Totte får nu; han får ju ister. Första veckan fick han en tesked om dagen men nu har han fått två teskedar. I samband med att jag höjde fettet började han klia sig rätt mycket mer än tidigare. Jag ska ta upp detta med fodercoacherna och se vad de säger.

Det där med att veterinären säger ”kronisk tarmsjukdom” tänker jag inte haka upp mig alldeles för mycket på. Det kan ju låta lite ledsamt. Men kroniskt säger man nästan om allting som pågått x-antal dagar. Vem har inte haft ”kronisk bronkit” till exempel? Man kan ju bli helt symptomfri fast att man har en så kallad kronisk sjukdom – om man till exempel hittar vad som triggar igång symptomen eller ger kroppen stöd så den kan ”ordna upp” det hela själv.

Mitt största problem just precis nu, förutom att kliandet ökat de senaste dagarna, är att jag har så svårt med vad jag ska ge för godis när jag tränar (och det är ju, om man jämför, inte världens värsta problem direkt). Jag har fått tipset lunga, men jag måste vara lite försiktig med det för en gång blev han lite lös i magen av det. Tror jag. Om det inte var en tillfällighet.

Ja, kära nån. Jag har utvecklat en viss känslighet för hur min hund reagerar eller inte reagerar på saker och ting, om man säger så.

Men nu siktar vi på att få Totte helt frisk igen! Det är det enda som gäller. På vägen får jag lära mig en massa nya saker, om lymfocyter och andra krigare till exempel.

Jag bestämde mig för att försöka shejpa upp honom genom att få igång hans framtassar. Vi har faktiskt inte, tro det eller ej, tränat någonting alls där han ska slå med eller lyfta framtassarna tidigare. För vissa hundar verkar den rörelsen ligga högt på listan över rörelser som de lätt tar till men Totte har suttit som fastgjuten. FÖRUTOM i en situation; om jag sitter och gosar med honom och slutar. Då ber han om mer genom att slå mig med tassen. Och där har han tränat alla i sin omgivning bra för vi gör som vi blir tillsagda…

På tre träningspass som var 3 minuter (det i sängen) 5 minuter (det andra) och 4 minuter (det tredje) började han alltså vifta på frambenen som han aldrig gjort något annat. Det var väldigt rolig träning. Som det ser ut nu så går jag vägen om hands up till att sitta bamse surikat korre kanin. Men vi får se vad nästa träningspass har att erbjuda!

Idag verkade han så alert och pigg så jag bestämde mig för att ta ett litet lekpass på tomten. Ett lekpass där vi fortsatte med inför-rutan-träningen. Det vill säga spring rakt ut mot target/leksak på allt längre avstånd.

Jag lyckades filma men jag LOVAR att jag ska köpa en ny kamera för vi kommer INTE överens, min stillbildskamera och jag. Jo, när jag tar just stillbilder så går allt så bra så. Men filmerna har en del övrigt att önska. Som skärpa till exempel…

Här kommer alltså en kort och oskarp film där jag dessutom halshuggit mig själv. Men den visar i alla fall att det går framåt med träningen :o).

Jag börjar bli riktigt nöjd med starterna – jag vill att han ska starta som när man släpper ett gummiband och att han ska ladda framåt. Det gör han.

Jag måste komma ihåg att när jag tränar det här endast göra en handfull repetitioner. Han ska vara superpigg och laddad, det är ju dumt att träna när han är halvtrött eftersom det då blir halvsnabbt.

Jag skulle vilja ha ännu bättre fart än den vi har nu. Men faktum är att jag faktiskt fått upp den, och så länge det utvecklas åt det hållet så kör vi på.

Men jag tror jag ska införskaffa en bollkastare och ta med mig den ut på promenaderna och sedan shjepa springa full fart framåt (utan target). För ingenstans springer han så fort rakt ut som på promenaderna…

Just nu använder jag targeten som ett mål att springa ända fram till men jag kommer låta den bli riktningstarget så småningom, tror jag.

Så förutom att jag började shjepa in att sätta sig från ett backande så tänkte jag att det kunde var fint med att han kunde sätta sig ”bamse” från stå. På svenska skulle vi kanske säga ”sitt fint” men jag har hört norrmännnen säga ”sitta bamse” och det låter så sött. Jag antar att det är för att björnar (bamse) kan ses sittande så där, tungt på rumpan med frambenen i vädret?

Vissa hundar verkar ha väldigt lätt för den där rörelsen. Tottes bästa cockerkompis Sota kan sitta så hur länge som helst och hon plockar fram det i alla möjliga situationer, gärna vid matbordet :o). Hon är fullkomligt livsfarlig då när hon klipper med sina långa svarta ögonfransar…

Nu är Totte i och för sig kanske dubbelt så stor som Sotet och har en mycket längre rygg, vilket ju gör det lite svårare att hålla balansen. Men den där rörelsen var minsann inte så lätt att få fram inte! Jag försökte shejpa in den genom att sätta Totte med ryggen mot en vägg. Dels för att han skulle få lite stöd från väggen men fram för allt för att han inte skulle kunna röra sig bakåt. Jag satte mig framför honom med benen framför mig i ett V så att mina fötter stöttade honom på sidorna. Sedan shejpade jag in ett hoppande med framtassarna och belöningsplacerade ovanför huvudet.

Jag fick till små skutt med frambenen men vi kom aldrig över den magiska gränsen då han började ta i ordentligt med ryggen. Jag försökte locka honom att komma upp lite till men det gick inte så bra. En hund som är så inkörd på omvänt lockande är inte så benägen att följa när man lockar… Men så småningom började han hoppa upp efter min hand – men i helt fel rörelse. Han tog i med benen så de blev raka istället.

Då fick jag fundera lite. Eftersom att sitta bamse inte är en position som han någonsin har gjort så tänkte jag att jag kanske borde börja med den så att hans kropp liksom lär sig att den positonen finns. Den är ju faktiskt rätt så ansträngande – det är en bra balansövning där ryggmusklerna får jobba rejält. Jag lyfte helt sonika upp hans framben så han hamnade i rätt positon. Först stöttade han sig mot min arm men jag tog bort den mer och mer tills han bara hade lite av en tass mot min hand och sedan kunde jag ta bort den i några sekunder och klickade nu för att han balanserade själv.

Därefter kunde jag släppa längre och längre stund genom att lägga till ett omvänt lockande. Ibörjan svajade hela han, det såg väldigt roligt ut, men nu har han börjat öva upp de där musklerna som gör att han sitter stabilt. Och han har i några situationer då vi sitter och gosar liksom hamnat sittandes, ofta i soffan, så där.

Så nu vet han att rörelsen finns. Återstår att få honom att ”gå upp” i den själv också! Kanske ska jag låta honom gå upp på min arm själv till att börja med, så det inte är så långt till att hamna i rätt position. Hm, jag vet faktiskt inte riktigt.

Hur har ni lärt era hundar det här?

Jag föredrar att skaffa mig någon eller några erfarna och kompetenta djungelguider. Och att lyssna på andras erfareneheter av att ta sig igenom djungeln. Och lägga ihop det jag hör med mina egna iaktagelser – och erfarenheter – och sedan testa vad som funkar för min hund. Men jag hade önskat att det fanns enkla svar!

Totte har ju två problem som i kombination gör det hela mycket mer besvärligt; allergi OCH magproblem. Det vill säga; om det nu ÄR två problem… Troligtvis hänger dem ihop. Saker och ting gör ju ofta det.

När jag lyssnar på vänner och bekanta som haft allergi- och/eller maghundar så landar de i stort sett alltid på samma ställe: Torrfoder går bort. Färskfoder kommer till.

Men det verkar inte kunna vara vilket färskfoder som helst heller, för stärkelserik och proteinrik mat verkar kunna ställa till det till exempel. Vissa hundar verkar tåla vissa proteiner bra men inte andra. Någon verkar tåla potatis men inte ris…

Jag minns när Dacke fick problem med magen när han var ung och hur vi försökte byta foder men inget hjälpte. Tills vi började barfa honom. Det i sig var en halv vetenskap och vi stod i timmar och kokte grönsaker och malde kött och ben. Jag glömmer aldrig en mörk natt då vi stod med motorsågar, pannlampor och svarta sopsäckar i djupaste skogen och sågade upp en halv älg. Men allt slit lönade sig – frisk blev han. Så småningom kunde vi gå över till ett färskfoder som funkade bra på honom, med lite ben som komplement.

Jag vill inte dit igen. Jag orkar inte stå och mala mat och hacka grönsaker och slafsa med en massa äckligt rått kött (jag är vegetarian). Dock verkar kunskapen kring det här med vad bra mat är för en hund, ha utvecklats lite. En del barf-råd verkade ju rätt galna – man gav hela kycklingvingar där hunden skulle krossa benen själva innan den svalde, till exempel. Dacke var ju tvungen att kräkas upp de där benen efter en dag och hur bra var det att kräkas var och varannan dag? Inte så bra för en hund med magkatarr, kan man tycka… (Jag skaffade en köttkvarn som kunde mala ner dem istället).

Det hade ju varit skönt om det fanns en väl dokumenterad vetenskap kring detta ämne. Så det hade varit lättare. Men det här verkar vara ett tämligen outforskat område. I alla fall är det väldigt svårt att hitta vetenskapliga studier på detta ämne, jag tar gärna emot tips!

När jag kollar runt på internet så verkar det nästan vara två läger, om man vill hårdra det lite, som strider om vem som har rätt, och som är arga på varandra. Torrfoderproducenterna och färskmatförespråkarna.

Vetenskap kan ju som sagt vara bra :), men man får inte glömma att som man frågar får man svar. Det ställs inte alltid rätt frågor, eller bara ett begränsat antal frågor. Och om det finns liten eller väldigt begränsad vetenskap på ett område så kan det vara riktigt dumt att lyssna okritiskt (det är det väl iofs alltid).  Då blir det ju lite svårt att omsätta vetenskapen i praktiken. För det är ju till praktiken vi vill; hur ska vi bäst att utfodra våra hundar?

Alltså; återstår erfarenhet. Och det är då det blir intressant att lyssna på dem som har lång erfarenhet av utfodring av hundar. OCH det är här det blir lite spännande. Personligen dras jag till dem som utforskar och ifrågasätter det redan kända, det accepterade, det normativa. De som tänker utanför boxen. Det är liksom där utveckling sker.

Det är en djungel, som sagt. Jag försöker tillkalla mitt sunda förnuft. Jag har i mitt halvlånga liv haft otroligt god hjälp av att tänka helhet och att tänka utanför ramarna. Jag har god erfarenhet av alternativ medicin till exempel. Och av vad bra mat kan göra för hälsan.

Men jag är långtifrån en expert. Så jag måste lyssna på andra. Just nu lyssnar jag en hel del  på två kvinnor som verkar ha något intressant att säga om utfodring av hundar. Och de kommer säkert leda mig vidare till att lyssna på andra.

Dels är det Anne-Li på Hundapoteket. (Tipstack till Marie som kommenterade ett tidigare inlägg!)Hon har rekommenderat mig att testa foderkombon vom och ris (med tillskott som kalk och Standardt Immun). Läs gärna Anne-Lis blogg och hennes artiklar, särskillt denna som kopplar ihop klåda och magproblem: http://helahunden.wordpress.com/2011/11/07/klada-ett-magproblem/ och denna: http://helahunden.wordpress.com/2011/10/17/spannmalsfritt-och-artanpassat/som handlar om vad stärkelse gör med tarmfunktionen (klistrar!). Tänkvärt!

På ett liknande spår är Lena på GG hund och katt. Lena är kvinnan bakom fodret Standardt. Jag bodde i många år granne med GG och hade klickerkurser i affären, så jag vet att foder och näringslära för hund är ett område som ligger den kompetenta personalen varmt om hjärtat.

När Totte återigen blev dålig i magen i lördags morse (kräktes rosafrägat skum och hade diarré) så fick jag panik. Båda dessa kloka kvinnor kunde lugna mig lite (båda ger gratis råd kring utfodring). Lena är också inne på vom och ris-spåret, med lite andra proportioner än de som Anne-Li föreslog. Lena har dessutom lagt till lite, lite rivna, kokta morötter i kosten. Just nu följer jag det rådet, så får vi se.

Som Anne-Li skrev; ”Ibland får man bara prova”. Båda sa dessutom, med lite olika ord; ge inte upp, det ska gå att få ordning på det här.

Jag håller fast vid de orden. Som en skeppsbruten vid en livboj.

Kolla här för att se vilka roliga grejer de gör.

Själv blir jag jätteinspirerad! Och så fantastiskt bra att träna en gammal hund med så roliga övningar. Jag önskar att jag hade gjort mer sådant med Dacke.

Ju mer man lär hunden, desto mer träningsbar blir den ju; den blir snabbare och påhittigare. Så det där med att gamla hundar inte kan sitta – det är ju tvärtom! Om man är klickertränare alltså.

:o)

Dagen efter skulle jag träna inomhus med några kompisar och då var jag lite nervös. Jag ville nästan inte träna för jag ville bara hålla kvar den där härliga känslan som infann sig när Totte var tyst. Och jag var liksom orolig för att det råkade vara en engångsföreteelse och att nu skulle allt vara som vanligt igen.

Så jag fick peppa mig själv att tänka att nu ska jag inte ha några förväntningar alls och vi ska bara åka och leka lite så får vi se hur han känns. Ny lokal, nya hundar och nytt sammanhang = sänk kriterierna. Och eftersom jag har upptäckt att den värsta ljudmarodören av dem alla är om Totte inte mår så bra – så måste jag varje ny dag göra en värdering av hur han mår och anpassa mig efter det.

Så det gjorde jag. Och det gick jättebra! Jag kunde höja kritereierna rätt rejält efter ett tag och visst, det blev lite ljud några tillfällen men då ändrade jag bara på lite i träningen så försvann dem. Han verkade må bra och var glad och pigg, så jag kunde träna ”på riktigt” och anpassa mig efter ”normala” svårigheter. Till exempel blev det en för svår störning att Jenny skulle dirigera oss i fria följet och samtidigt klampa runt ganska nära oss. När hon ställde sig bakom en pelare gick det bättre :). Sedan kunde vi försvåra det och till slut kom hon nära igen och jag gjorde till och med några helt nya grejer, som att starta fria följet från ett stillasittande.

Tidigare kunde vi ju inte svänga utan att det kom ett pip. Det är inga problem nu. Men att starta från sitt är fortfarande en rätt stor utmaning för Totte och även att stanna från gå. Även det gick nu, fast jag hann uppfatta en tvekan hos honom – men som i alla fall inte resulterade i ett pip.

Totte har ju tidigare blivit tystare av att någon medhjälpare försöker störa ut honom – dirigering och någon som klampar bredvid har hjälpt till att få honom att klara uppgiften. Här var det uppenbarligen för svårt inledningsvis, varför vet jag inte. Kanske var det för att situationen med det nya sammanhanget gjorde honom lite för hög i stress ändå?

Jag kunde också träna urvalet i vittringen, springa till musmattan, hoppstå på avstånd, läggande under gång och fjärren. Han var helt tyst i allt utom då han ska gå i läggandet under gång. Men jag tror jag måste tala om tydligare vad det är vi ska göra där, och baklängeskedja momentet mer. Baklängeskedjning hjälper mot ”jag-fattar-inte-vad-du menar-pipen”.

För övrigt har jag börjat träna in hoppstå på avstånd, jag har bara gjort det tre gånger men redan tredje gången (hemma) kunde jag lägga på fart. Jag låter honom starta från en matta och så kommenderar jag stå när han kommit ut på parketten, vilket gör att han glider på ett väldigt roligt sätt – men med alla fyra benen helt låsta kasar han liksom över golvet – väldigt sött :o).

Jag ska försöka filma det med min ”nya” kamera. Jag är bara inte riktigt vän med den än…

Häromveckan tog jag med den ut för att filma min ”spring-rakt ut-träning” (rutan). Det vara bara det att det ösregnade och blåste halv storm. Det var ett vanvettigt roligt träningstillfälle för Totte mådde kalasbra och vi lekte som tokar och hade ett väldigt effektivt träningspass på kanske 20 minuter. Som jag filmade.

”Elektronik och vatten är sällan en jättebra kombo” sa husse L lakoniskt när jag förvånat undrade vad som hänt med min halvdöda kamera. Halvdöd, för jag kan få igång den om kontakten är i väggen men det går inte att filma och inte att stänga av den… (Och nej – träningspasset fastnade inte på film, tyvärr).

Så häromdagen tog jag med min (digitala) systemkamera ut för att filma med den. Den har högre upplösning så egentligen är den bättre. Men min lilla filmkamera var mig så kär; den var så liten och nätt att jag kunde ha den i fickan – det är ju lite svårt med systemkameran.

Hur som helst så upptäckte jag att den här kameran får med mycket mer i bild :) så jag kan dels vara närmare utan att man bara ser mina skor och Tottes tassar och dels får jag tänka på att inte gå för långt bort. 20 meter bort så ser jag ut som en prick vid horisonten, typ. Tidigare var jag ju tvungen att ta ut lite avstånd för att få med oss på bild. Den här första filmen blev därför inte så kul; vi harvar runt som två prickar lite väl långt bort.

Men jag råkade få med en liten situation där vi löste en plötslig störning ganska bra, så jag gjorde en 1-minutsfilm om det:

En natt för två månader sedan försökte Totte kräkas flera gånger och han verkade också ha ont i magen – han pekade med nosen mot magen och var väldigt stillsam. Vi åkte till veterinären som konstaterade magkatarr. Sedan dess har han i princip oavbrutet ätit Losec.

För en månad sedan brakade hans mage totalt och han fick blodiga diarréer och kräktes blod. Vi åkte in till veterinären och han fick dropp under några timmar, kunde sedan behålla dietmaten han fick och blev piggare. Det här ”anfallet” föregicks av att jag gett honom ett stort märgben (som inte tidigare varit några problem) OCH att jag en vecka tidigare hade gått över från Bravo Lamm (färskfoder) till ren vom (Vom och Hundemat). Men jag har ingen som helst aning om vad som gjorde honom dålig. (Veterinären har förbjudit mig att ge märgben nu i alla fall.)

(Det var synd att jag behövde lämna lammfodret för det gjorde honom jättebra i magen, och han blev av med sin förstoppning. Men tyvärr ökade hans allergi kraftigt och han kliade sig jättemycket (gissar att det var stärkelsen i potatisen i det fodret som gjorde det). Kliandet lugnade sig lite när jag bytte till vom, men jag hann  bara ge det ett litet tag innan magen kraschade, så jag hann inte utvärdera det då.)

I två och en halv vecka gick hans mage nu upp och ner, först var den lite bättre, sedan blev det diarré igen ( men inget blod) sedan lite bättre, nästa dag dålig osv. Han åt nu Hills ”magfoder” id, på burk. När jag blandade in ris i det fodret verkade hans mage må lite bättre men han blev inte bra. Så då satte veterinären in penicilin. Det var för tio dagar sedan. Efter två dagar var hans mage perfekt.

Under tiden som han har fått penicilin har jag försökt att gå tillbaks till vom eftersom han ju dels inte kan gå på det där dyra id-fodret hur länge som helst och för att han kliar sig en del av det. Sedant två dagar tillbaks har jag helt gått över på vom och ris. Och nu kliar han sig MYCKET mer (JAG BLIR TOKIG!)…och magen är inte riktigt lika bra som tidigare i veckan men fortfarande bra.

Sedan tre dagar har jag också slutat med Losec. Och när jag försökte träna i går så var han väldigt påverkad. Han hade låg energi och var pipig och inte alls glad. Jag satte in Losec igen så klart (dumt att sluta med den just nu när jag gör ett foderbyte).

Ursäkta om detta blir som att läsa en tråkig journal men nu kommer jag till poängen:

När Totte mådde som bäst – då penicilinet ställt magen till rätta och han gick på en kombo av råris, Hills burk-id, Specifics allergifoder (torrfoder, som godis att ha i fickorna – jag var ju tvungen att ha något) så hade vi ett par helt grymma träningspass då han hade hög och fokuserad energi utan ljud eller med väldigt lite ljud.

Visst hjälper det att jag tränar bra och är flexibel men det som hjälper allra bästa är att min hund är helt frisk! Han är kanske en känslig individ, som blir mentalt väldigt påverkad av att ha ont eller när kroppen inte funkar helt som den ska. (Vem blir inte det förresten?!?)

Så; nr 1 för mig nu måste vara att få en hund som är i balans fysiskt för då kommer han vara i balans psykiskt och då kan vi göra det jag vill, under tystnad.

Detta är förfärligt att inse men Totte har mer eller mindre haft en trög mage i nästan två år och han har inte mått bra av det (ångest, ångest). Jag har fått höra att det är bättre med en hård mage än en lös och Dacke har alltid ätit mycket ben och haft en hård mage utan att det verkat vara ett problem för honom, så nej, jag har inte fattat. När jag äntligen förstår detta med Tottes mage så bryter hans allergi ut. Alltså blir det nu svårt att experimentera med hans foder…

Jag har inte gjort någon allergiutredning än för jag har inte haft råd. Men jag kommer snart få råd, så då ska jag göra det för att förhoppningsvis få i alla fall några svar (jag har hört så mycket negativt om de där utredningarna) till exempel om det är vissa proteiner han regagerar på och så vidare.

Jag kommer fortsätta träna under tiden jag får ordning på det fysiska, men jag måste vara extremt anpassningsbar och inte sätta någon som helst press på på Totte. En dålig dag kan handla om att leka lite, sitta och äta godis (ja, dvs dietfoder) i min famn och titta på de andra, gå ett spår, göra några trix som är enkla – vad som helst som gör att Totte ändå får en positiv känsla av träningen.

Det är i detta läge som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte använt negatvit straff mer än väldigt, väldigt lite. Snacka om att det då skulle blivit positivt straff. Om han piper för att han har ont och jag ”tvingar” honom att vara tyst genom att reta honom och sno hans leksak – tror ni han får mindre ont då?

Temat är grönt och skönt. Eller: Nytt och spirande.

Nya tider, kanske lite lättare, hoppas vi på!

Amen.

Totte i det gröna