Och detta råkar (?) sammanfalla med vårt senaste besök hos akupunktören. När jag var där sist så pratade vi lite om hur vi ska gå vidare. Totte fick nu sin 3:e behandling. Samtidigt har han ätit kortison och sin nya mat i 3 veckor. Magen har ju varit bra sedan jag bytte foder men jag har ju hela tiden känt att han saknar energi, eller att den i alla fall är rätt låg. Så jag bad om lite nålar för mer energi :0).

Akupunktören berättade att man ska vara försiktig med att sätta nålar om hunden går på en hög dos kortison eller om man precis är i början av behandlingen. Det är nämligen så att akupunkturen sätter igång  kroppens produktion av eget kortison, det vill säga kortisol, och då kan det bli för mycket av det goda. Men eftersom Totte vid behandlingstillfället hade ätit kortison i mer än 14 dagar så kunde han ändå behandlas, för då har kroppen tydligen anpassat sig efter medicinen.

Men vi bestämde ändå att vi ska vänta med nästa behandling tills vi har trappat ut kortisonet. Dels för att tydligt kunna se effekten (nu vet jag ju inte säkert varför han är bra, vilket ju kvittar egentligen men jag vill gärna veta vad det är som funkar – för framtiden) men också för att dra nytta av att han med hjälp av en längre behandling av krotison och dietmat fått en ”paus” i inflammationen och förhoppningsvis har en högre lägstanivå när vi gör nästa behandling. Vilket i sin tur kan leda till att han blir ännu bättre. Vi får se. Akupunktören sa att vi om ungefär två till tre behandlingar borde se en förbättring. (Jag frågade nämligen hur länge vi ska hålla på innan vi ger oss.)

Samtidigt sa akupunktören att om jag märker en skillnad i hans energinivå som håller i sig ett tag och den sedan blir sämre – då kan jag ju komma igen för att få lite mer av den varan. Så vi får väl se om detta är en tillfällighet eller om han kanske kommer ha högre energi nu ett tag.

Jag glädjs hur som helst av att han just nu mår fint. Idag var vi och gick en två timmar lång promenad vid havet i Ljungskile. Det var helt underbart, trots småkallt och mulet. Totte kunde gå helt lös större delen av promenaden och kom och frågade mig massor under tiden vi gick. Vi gjorde några stopp på vägen då vi fikade och Totte fick även göra några sök, några markeringar och ett närsök. Han jobbade på jättefint.

Han sprang också väldigt mycket och förvisso känns han som sagt glad och energifylld men jag undrar om han inte också sprang en del för att hålla värmen… Cecilia var nämligen här häromdagen och gav Totte vårfrisyren. Jag blev lite förskräckt när jag såg hur smal Totte är utan päls, han såg inte klok ut, revbenen som syntes och höftben som stack ut :(. Den där dietmaten är ju även för viktkontroll, inte mycket fett där inte. Jag har i alla fall öst på med mat nu och ska fortsätta med det, jag måste få upp honom i vikt annars vågar jag inte visa oss ute.

Jag åkte och köpte två tröjor åt Toots, både för att han inte ska frysa men också för att dölja hans spinkighet, han är bedårande söt i dem :0), foto utlovas inom kort!

Jag vill att Totte ska hålla ordning på mig mycket mer än vad han tidigare har gjort och jag vill också att han ska fråga mig mycket mer än vad han har gjort. När jag säger att han ska fråga mig så menar jag att han ska ta kontakt i alla möjliga situationer och ställa frågor som till exempel:

• ”Var är du?”(Han vänder sig om för att kolla så att jag är med på promenaden – jag belönar.)
• ”Och nu då?” (Han kollar med mig vilken stig vi ska ta och jag väljer – jag pekar och låter honom springa vidare alternativt går fram till honom, belönar och pekar sedan.)
• ”Hur e´läget?” (Han kommer in spontant och kollar så jag också har det bra på promenaden, som en tyst inkallning – dvs jag säger inget för att han ska komma in. Jag belönar.)

Till det kommer skvallrandet. Då vill jag att han ska säga:

• ”Matte kolla, en hund!” (Han stannar och tittar på hunden men vänder sedan och kommer upp vid min sida – jag belönar – och går där tills vi passerat hunden – jag belönar med ett frikommando)
• ”Matte, känner du den ljuvliga doften av älg/kanin/hare/rådjur?” (Han släpper spåret och kommer till mig – jag belönar – och vi går vidare UTAN att följa spåret…)

Idag när Totte ställde frågan Hur é läget till mig så hände en grej som jag inte tänkt på tidigare. Han vände ungefär tio meter bort och kom emot mig. När han var en meter ifrån mig så hade han blicken fäst på min högra hand – det är där jag oftast har snusdosan med mat, eller så har jag den i höger ficka. När han såg att jag inte stack ner handen i fickan så STRUNTADE han plötsligt i hur läget var med mig! Han vände istället tvärt och fortsatte promenaden själv.

Detta hände några gånger till och jag insåg då att jag byggt in en signal som jag inte alls vill ha. Hundskrället ska ju komma ända in och verkligen mena det han säger ;oD.

Min lösning blev att lägga till en handtarget. Jag har ändå börjat bli bättre på att använda handtarget vid inkallning, så att han kommer ända in och så att jag om det behövs kan ta tag i honom, plus att handtargeten är superviktigt att ha bra vid avlämningar. Så lite blir det som att slå två flugor i en smäll. Men risken finns ju så klart att han slutar att komma ända in om jag inte använder handtargeten som signal. Så därför gör jag också så att jag, i de situationer som han faktiskt ändå kommer in vid min sida utan handtarget,  belönar det först när han är helt inne, det vill säga jag rör inte mina händer förrän han har gått hos mig en meter eller två.

En annan fördel med handtargeten är att jag sätter handen bakom mig så långt armen räcker, för jag vill att han ska komma in i djupa ingångar. Han har en tendens att vända för tidigt och då hamnar (jakt)foten för långt fram. På det här viset får vi ett mycket bättre utgångsläge när vi börjar gå igen.

På temat ”håll reda på din matte” så har vi även under de senaste månaderna lekt leken ”om jag försvinner så försvinner matte”. Den leken är inte så himla kul tycket Totte, och det är också det som är meningen. ;0) Ibland får Totte nämligen för sig att han ska sticka. Särskilt in i vissa trädgårdar där han tidigare hittat katt/kanin/fågelmat. Min lösning brukar oftast vara att han får träna fot förbi de här trädgårdarna och att han får massor av förstärkning om han väljer att komma in till mig istället för att dra sig mot trädgården. Lite som att skvallra på trädgården helt enkelt. Men så plötsligt flyger det en liten djävul i honom! Igår gick han jättefint fot och drog plötsligt som en blixt från fotgåendet i väg in i en särskilt lockand trädgård. Jag blev väldigt förvånad för han brukar inte dra från jaktfoten.

Hur som helst så började jag då leka leken ”om jag försvinner så försvinner matte”. Helt tyst och utan att säga någonting alls så smög jag bara i väg i motsatt rikting och gömde mig. Det tog tio sekunder så kom Totte farande som en virvelvind, ställandes frågan ”var är du, var är du”. Jag svarade inte omedelbart utan lät honom leta rätt på mig. Sedan fick han massor av beröm, fast jag berömmer då med en viss ängslighet för att förstärka att det var nog lite läskigt det där att vi kom isär. (Vet inte om det gör någon skillnad men det verkar så).

Tidigare stod jag kvar på samma ställe och ropade med jämna mellanrum efter honom. Då höll han sig glatt borta i flera minuter! Så länge han med jämna mellanrum hörde var jag var så var det ju ingen fara på taket… Men sedan någon månad tillbaks har jag alltså bytt taktik. Och nu är vi nere i ungefär tio sekunders försvinnande. :0)

Elsa och Diesel.

Dags att glädjas igen! I dag startade Elsa och Diesel på ett officiellt jaktprov (till skillnad från Workingtestet som är inofficiellt) i Nybörjarklass – och tog 1:a pris!

Elsa brukar säga ”om du bara vill träna en enda grej med din apporterande fågelhund så träna avlämningarna” samt ”när du tränat väldigt mycket på avlämningarna så tränar du det lite till”.

Hon lever uppenbarligen som hon lär för domaren hade varit nästan lyrisk över Diesels avlämningar. :o)

Diesel kommer in med en boll (förra sommaren).

Efter tävlingen hade folk kommit fram till Elsa och frågat ”vad är hemligheten” och då hade Elsa svarat ”mjukost och boll” :o). Till de som undrat mer hade hon sagt att hon är klickertränare… Åhhå, vad det här är kul! Jag HOPPAS så att de duktiga jaktekipage som tränat med helt positiva metoder (och gärna med klickertänk förstås :o)) vinner mark och kan få fler att träna på det här viset!

Dieselråttan poserar.

Ett sätt har varit att i vardagen belöna när han kommer med mina skor och andra prylar till mig. Detta började han med som en tigg-aktivitet när jag åt. Jag kunde sitta i godan ro och käka frukost så kom han med sko efter sko från hallen. Och då fick han naturligtvis smaka av frukosten så det lönade sig alltså att hämta fler skor.

Ganska snart började han även med denna aktivitet när jag stod och lagade mat. Så fort jag tar fram skärbrädan och börjar hacka saker så kommer skorna gåendes. Även annat smått och gott som ligger på golvet, en vante eller en strumpa till exempel.

Så alltså; signal för att hämta saker till mig är när jag sitter och äter vid köksön och när jag hackar saker på en skärbräda. :o)

Jag passar samtidigt på att träna Tottes grepp och avlämningar när han kommer med grejerna. Han är riktigt duktig på det nu. Så fort min hand närmar sig grejen och tar i den så håller han hårdare. Håller han hårt och fint så säger jag tack och så får han belöning. Håller han mesigt (sällan nu, alltid innan) så snor jag skon, skrattar retsamt och släpper den på golvet. Då plockar han snabbt upp den och håller hårdare denna gång.

Ibland får han också kampa lite med skorna, om det är mina fulskor :o).

Mina vovvar får alltid ta det som ligger på golvet men inte på borden eller bänkarna. Totte bryter i och för sig ibland emot den regeln, i alla fall när det gäller bänken i hallen, där det ofta ligger trädgårdshandskar eller mössor till exempel. Anledningen att han bryter emot den är förstås att jag har belönat det…

Dacke var rolig för han såg ju hur Totte levererade sko efter sko så till slut tog han efter :O). Han kunde tyvärr börja gnaga på skorna ibland när han glömde bort sig så det var alltid lite nervöst när vi hade gäster och även Dacke började bära på skor. Men mer än en gång har vi suttit och ätit med våra gäster när Totte kommer springande glad i hågen med gästens sko. Tur då att han faktiskt har ett försiktigt grepp; vi har hitintills inte behövt betala skadestånd :).

OM jag av någon anledning (tex att jag vill äta i fred eller att alla skor inte får plats bland matvarorna ;0D) inte vill leka den här leken så ber jag bara Totte lägga sig och belönar honom sporadiskt för att han ligger stilla vid mina fötter.

Sex skor, en rulle hushållspapper och ett par skyddsglasögon blev fångsten vid tillagningen av dagens lunch!

Men Totte mår i alla fall lite bättre för tillfället. En låg dos Medrol (kortison) och Hills w/d har gjort honom smärtfri, gurgel-i-magen-fri, och gjort så att avföringen är torr och fast. Lite gummiaktigt faktiskt. Idag tittade jag närmre på fodrets innehållsförteckning och upptäckte att innehållet var spannmål, kött och animaliska biprodukter (vad nu det är). Majs och korn var spannmålsprodukterna, det som många annars varnar för. Ägg och äggprodukter och cellulosa fanns också med i innehållsförteckningen. Jag gissar att det är cellulosan som torkar upp allt så fint.

Totte verkar på rätt så bra humör – vilket är skönt – men han har för låg energi, även om den också är bättre än innan. Men det kan ju lika bra vara biverkningar av ett lågenergifoder och kortisonet (om än i låg dos). Det är ju omöjligt att veta vad som är vad i den här soppan.

Hans kondition är dessutom usel men jag försöker att gå igång honom med lite längre promenader så får vi se vad det ger.

Annars ligger vi lågt. Jag fick ett infall häromdagen när han var väldigt pigg och tränade att han fick söka upp min sida för att gå allt längre sträckor fritt följ och det gick överraskande bra. Så dagen efter försökte jag träna lite fart in i rutan men det fick jag lägga ner direkt för där var ingen motor inmonterad denna dag i vovven.

På promenaderna har jag ofta med kaninbollar och dummies så får han göra några sök eller markeringar om han känns ok. Och ibland tränar vi lite på visselsignalerna, fram för allt stoppsignalen. Är det fint väder så gör vi en avslappningsövning på promenaden också. De går bättre och bättre, han kan sitta och ligga tyst allt som oftast.

Tack föresten för alla tips och historier, både här och på mail, som jag har fått. Det är jätteintressant att få veta hur andra med hundar med kroniska tarminflammationer har gjort. Alla verkar ha gjort rätt olika men vissa mediciner och åtgärder återkommer. Vissa har berättat om sina förfärligt sjuka djur som inte klarar minsta stressituation, inte ens positiv stress, men  när de lagt ner alla ambitioner om att tävla och dessutom hittat en bra medicin har hunden haft ett bra liv ändå.

Jag har haft, och har väl fortfarande, en slags sorgeperiod där jag bara måste acceptera läget utan att kunna ha några förväntningar på att komma vidare i min träning med Totte. Vi får se, det kanske går att göra lite av varje i framtiden -det är ju det jag fortfarande hoppas på – men just nu har jag ingen aning. Just nu känns det som om vi mest ska se hur medicin och mat fungerar och hitta en högre lägsta nivå som är stabil så att hans liv blir bra. Sen får vi se.

Snyggingarna Elsa och Diesel (och även Ludde med tratt) fångade av Anna Wedin Andersson

Det går JÄTTEBRA att träna fågelhundsjakt med positiv hundträning utan fysiska och verbala korrigeringar som skapar obehag hos hunden. Sakta men säkert börjar ekipage tränade på detta viset ta mark i jaktprovssammanhang och det känns som något att verkligen jubla över!

Även träningskompisarna Catta och Sam (jaktspringer) startade på samma test som Elsa och fick 82 poäng och en femteplacering. Sam, endast 1,5 år ung, är också tränad med enbart positiva metoder och han är en underbart härlig hund som jag är säker på kommer gå från klarhet till klarhet. Det ska bli kul att se mer av honom och Catta i de här sammanhangen framöver.

Snyggingen Sam (och snyggingen Cattas lugg)

Elsa startar snart en ny apporteringskurs för retreiver (det går bra att gå med spaniel också!) och det finns platser kvar för den som är intresserad.

Jag skulle tycka det vore väldigt kul att få in tips på folk som tränar jakt med klickertänk eller bara positivt i största allmänhet (alltså utan fysiska och verbala korrigeringar) och som bloggar om det – så om ni har tips får ni gärna dela med er!

Den här kvinnan hittade vi för ett tag sedan som också håller på med jakt och klickerträning:

http://evaths.hundbenet.se/startsida.html

Och så har vi duktiga Caniskollegan Grethe som tyvärr bara bloggar sporadiskt, men ändå:

http://hubbes-dogblogg.blogspot.se/

Och här har vi en av englands mest meriterade jakttränare in action, också en tränare med positiva metoder, se och njut:

http://youtu.be/xT7MMgqUldo

Att vara observatör har dessutom onekligen sina fördelar; du kan ha fullt fokus på att insupa det som händer och sägs i rummet och du kan anteckna massor. Och så kan man ju fota! Här kommer några foton med lite tillhörande text, lite smått och gott med sådant som jag snappat upp under de här dagarna:

Det roliga med att studera den här gruppen är att alla har höga ambitioner men är på helt olika nivåer. Alltså finns det vissa teman som går igen men på olika nivåer, vilket är jätteintressant. Ett sådant den här gången var fotgåendet. Vi fick se allt ifrån hunden som precis börjat vända upp från baklänges fritt följ och börjat gå framåt, till hunden som ska starta eliten i sommar.

Vi hade några momentpass då alla fick välja vad de behövde träna på. En uppsjö av grejer fick vi se. (Utöver dessa pass blev det träning av gruppmoment samt tävlingsmässiga kedjor).

Emilie med unghunden Elit.

Fritt följ: Momentet man kan detaljpilla ihjäl sig på, var ett populärt tema, som alltid :o). Allt handlar ju om vad man själv har för mål. Vill du så skulle du nog kunna fylla dina träningspass med enbart detta och ändå inte få det PERFEKT; position framåt, närhet till föraren, förflyttningar, tempo, vändningar, rak hund, inte flyta ut med bakdelen, huvudet och blicken, avstånd till föraren, tassarnas rörelser, följsamhet… och så vidare i all oändlighet.

Vi pratade också om att i fall man vill ha ögonkontakt med sin hund under ff eller linförighet så gäller det att inte ha huvudet på ett sätt så att det blir dubbelkommando. Ansiktet och huvudet ska vara riktat framåt men man kan dippa hakan lite mot bröstet i så fall.

Den här fina positionen och attityden hade Elit:

Förutom fotgående fick vi se en del kryp. Jenny har shejpat fram krypet hos Vixhen och är i början av inlärningen. Vi fick se lite hur hon jobbade med Vixhen från sidan först.

Sedan fortsatte hon med att jobba med krypet då hunden var framför henne. Marias kommentarer handlade en del om att det är viktigt att få in mycket stillhet, tyngd och lugn i krypet och också om belöningsplacering. Man behöver inte ha så bråttom framåt utan hellre jobba med att få tekniken rätt innan man länger antal krypsteg.

Personligen tycker jag det här är urtråkigt att träna. Jag tycker det är svårt att få till något bra och har behövt jobba länge på en nivå som är så låg att det handlar om att belöna hunden för att den rycker lite framåt och är på väg att lyfta ett bakben, typ. Så det var rätt skönt att höra att man kan ta det ganska piano för att få till den där tekniken.

Jenny belönade från en skål vid sidan om sig för att Vixhen inte skulle bli så fixerad vid hennes händer. Maria påpekade att belöningsplaceringen är viktigt här, att aldrig ta upp handen högre än hundens nos utan föra handen från skålen nästan längs med marken fram till hundens mun, eftersom man vill att hunden ska tänka nedåt och inte uppåt.

Det var många i gruppen som ville (och behövde ;0)) jobba med att hunden ska kunna tänka och göra trots att man har skålar eller leksaker utplacerade eller händerna fulla av godis. (Jag är en av dem!) Jag vill kunna träna med händerna fulla av godis utan att hunden ägnar handen en blick, eller buffar på den. Maria uppmanade oss att träna på det separat, det kan ju vara ganska kul träning som man lätt kan göra hemma i köket om man vill.

Catta med godingen Sam jobbade en del med framförgåendet, där det inledningsvis handlade om att Sam skulle stå helt stilla med fokus framåt. Söta Sam stod som en stenstod – här har vi en vältränad jakthund där stadgan är livsviktigt – och provade lite var han skulle ha huvudet. Han bestämde sig för en stund att använda mig som target :0) därför tittade han nästan rakt in i kameran.

När huvudet var riktat rakt fram kastade Catta godiset över huvudet på honom. Maria påminde om att inte fastna på det här stadiet för länge utan att rätt snabbt börja gå. Annars kan det helt enkelt bli rätt svårt att få hunden att röra sig alls…

Så det blev nästa steg för Catta och Sam. Efter lite experimenterande med olika sätt för att få honom att lossna så började han förstå att det gick att gå framåt mot en figurant som kastade belöningen mot honom. Det utmärker överhuvudtaget arbetssättet som Maria uppmuntrat till; att våga prova olika sätt och se vad som verkar funka på just min hund. Det är väldigt roligt att få sitta bredvid och titta på det arbetet!

Åsa med finaste Valle tränade bland annat ingångar med fart:

Maria hjälpte till med att få upp farten på Valle.

Ingångar var överhuvudtaget ett återkommande tema för flera av ekipagen: Frivilliga ingångar, ingångar med fart, ingångar med apporten. Ingångar vid apportering hade lite samma tema som ingångar i största allmänhet; att de ska vara tillräckligt djupa.

På rätt hög detaljnivå fick vi se Vixhen göra några riktigt fina ingångar utan apporten som fortfarande var fina med apporten men inte riktigt lika fina som utan.  Lösningen blev att klicka och belöna för djupare ingångar (utan att hunden vänder upp) och hunden fick ta leksaken genom att passera mattes vänsterben och runda bakom eftersom matte höll leksaken i högerhand. Matte försöket vänta längre och längre med klicket så hunden fick det när den var på väg förbi hennes vänsterben utan att börja vända upp för tidigt. Det gav resultat redan efter några repetitioner.

Valle pausar fint på sin filt så fort matte Åsa ska prata med instruktören:

Så här kan man också pausa, med mys:

Kan bli lite blött bara…

Det ska vara en aussie i år! Verkligen härliga arbetshundar och den ena vackrare än den andra. Vixhen med sin silverman och olikfärgade ögon, Elit den orange- fräkniga skönheten och så Lyxa; alltid lika mild och vacker. Elit och Lyxa är helsyskon från två olika kullar och det är Emilie som är den stolta uppfödaren!

Lyxa.

Lyxa och matte Mia fick vi bland annat se börja träna framåtsändandet. De är uppflyttade till högre och även till lydnadseliten och filar annars mycket på detaljer inför de högre klasserna. Men här var det  i princip ett nytt moment som skulle påbörjas. Jag tycker det verkar apsvårt, ett av de svårare faktiskt. Jag ska verkligen börja träna på det snart också. Det absolut svåraste måste ändå var att få hunden att lära sig att växla tempo – utan kommando – efter en viss sträcka? Maria pratade lite om att räkna galoppsprång bland annat, men jag måste erkänna att precis här var jag så trött i huvudet så jag missade halva beskrivningen så jag hoppas Mia kommer beskriva det lite mer på sin blogg ;0)…

Emma med sötaste charmtrollet i sällskapet; Siri, tränade bland annat ligg och sitt som hon börjat sätta signal på.

Mycket, rolig och bra lek fick vi se också. Appropå lek så är det något som Maria gärna återkommer till på olika sätt. Nu när hon själv har valp igen så tänker hon mycket på vad i leken hon gillar som till exempel handlar om grunderna i apporteringen. Om hon gillar det hunden gör så utvecklar hon det men om den gör saker som hon inte vill ha så försöker hon omforma det i leken.

Det är väldigt roligt att få följa de unga hundarna (vi har tre i gruppen) för det händer så mycket med dem mellan gångerna.  Man ser liksom hur hjärncellerna verkar landa mer och mer på sina platser, hur de får mer kontroll på sina gängliga kroppar och hur de orkar mer och förstår mer hela tiden.

Siri försökte även någong gång med sitt paradnummer; springa i full rulle till närmaste människa och love-bomba. Väldigt svårt att motstå men Fröken var ståndaktig.

En annan grej som Maria återkom till under helgen var det här med att våga gå vidare i sin träning. Bli inte kvar på ett stadie för länge, är hennes tips. Försök förändra något litet nästan hela tiden, så förutsättningarna förändras lite hela tiden. Om hunden lade sig en halv meter rakt framför dig när du hade huvudet vänt mot den en gång så försök få den att lägga sig en meter bort eller lite mer till höger, eller när du vrider på hvuudet åt vänster och så vidare.

Detta och att sätta på kommando har blivit mina favoritkäpphästar. När vi pratade om att lära den unga hunden kommandon så föreslog jag att man borde sätta på ett nytt kommando vid varje träningspass :o) men okej då, jag överdrev lite. Ett i veckan tyckte jag däremot lät som en bra nivå. Det ska jag göra om jag får valp i sommar!

Och på tal om valp så fick jag äran att bli tuggad på av en liten piraya med sylvassa tänder, aj, aj!  Här visar den blivande lydnadschampionen Signe vad man kan eller kanske bör göra med en kon:

Totte ska naturligtvis inte vara med.

Häromdagen räknade jag ut att de senaste 60 dagarna har Totte varit bra i magen i 10. Alltså 50 dagar med lös avföring. Det är ju bedrövligt. Jag har hållt kvar i samma foder eftersom det ju funkade så bra INNAN han svalde ner den där armen men häromdagen så tänkte jag att nu måste jag göra något radikalt. Så jag slutade tvärt och gav istället Hills w/d på burk. Efter två måltider var avföringen perfekt och är så fortfarande…

Nu är det ju inte en långsiktigt lösning men just nu gäller bara att hitta en högre lägsta nivå. Häromdagen beställde jag kaninmage så det verkar luta åt att det blir det sen.

Jag får ju nu också en del historier berättade för mig, om andra som har kolithundar. En gemensam faktor är tyvärr att man är utelämnad till expertis som kanske inte är så bra på det här med näringslära eller som inte har något helhetstänkande alls Det är verkligen svårt. Jag kan inte så mycket om sjukdomar och inte heller om näringslära men jag måste ändå vara den som hela tiden väljer väg – ska jag lyssna på henne eller honom eller båda eller ingen av dem? Puh.

Behandling av tarminflammationer på hundar är inte så beforskat, av naturliga skäl. Man gör sällan en koloskopi på en hund som verkar ha blivit frisk för att se om tarmen inte längre är inflammerad. Jag får bara följa min intuition – känna efter vad som känns rätt just nu samt lyssna mycket på hur andra gjort och dra egna slutsatser utifrån det. Det är sannerligen inte lätt!

Det är förfärligt när ens hund har ont. Jag vill bara kasta in honom i bilen och köra till närmsta veterinär och skrika GÖR NÅGOT!!! Men jag vet ju nu att det mest kostar massor pengar och ingen ny lösning finns att tillgå. Jag gav honom Andapsin (för magsäcken, ges vid magkatarr eller magsår) och efter någrar timmar kunde jag börja ge honom lite mat som han kunde behålla. Andapsinet lugnade ner det hela så mycket att han kunde sova lugnt under dagen och värsta smärtan släppte. Jag började också på en ny kur av Flagyl, samma penicilin som förra gången, för det är det enda som hjälpt för att häva halv-akuta tillstånd hitintills. Det hjälpte nu med.

På måndagen ringde jag direkt den veterinär som behandlar honom och berättade om vad som hänt. Hon är inte så förtjust i Flagylen eftersom den har en känd och ganska allvarlig biverkan: Den kan göra så att tårprodukitonen i ögat skadas och tyvärr kan det bli kroniskt med allt vad det innebär av riskt för sår på hornhinnan och daglig behandling med tårvätska resten av hundens liv. Ett symtom på att tårar inte produceras är att hunden får gojsiga ögon, liksom segt gojs som sätter sig i ögonvrån. Och vad har Totte haft problem med de senaste månaderna? Just det. Precis det.

Jag blev så trött när jag hörde det så jag höll på att tappa sugen fullkomligt.  Idag var vi och mätte tårproduktionen hos veterinären. Den var för låg. Värdet (vet inte vad det är för värde) skulle ligga på ungefär 15 och ena ögat hade 6 och det andra 10. Så nu har vi bytt medicin. Han ska nu börja med kortison. Jag har in i det längsta velat undvika kortison så det känns som ett nederlag. Min veterinär menar dock att vi ska ge en väldigt låg dos, han får dessutom en snäll sort (Medrol) och att biverknignar på hund oftast inte är lika stora som på människa. Nu ska jag börja försiktigt och se om vi behöver höja senare och om han tål det överhuvudtaget förstås.

Jag är just idag i läget att jag vill gå och lägga mig och dra ett mycket tjockt täcke över huvudet och inte stiga upp på ett bra tag. Men jag vet att det inte brukar kännas så särskilt länge, så det är bara att uthärda. Jag är bara så trött på det här.

Det bra då? I måndags konstaterades det att det finns valpar i magen på tiken som jag står i kö för en valp hos. Fyra kunde de se på ultraljudet. Så eventuellt är vi en liten bit närmare en ”syster” till Totte, hoppas det. I mitten på maj vet vi. Spännande naturligtvis även om min glädje och mina förhoppningar är grumlade just nu.

Det är väldigt rolig med ens (vuxna) hundkompisar där man efter den inledande hälsningsfraserna kastar sig ner på golvet och krälar runt för att hitta optimal position för att kunna träna diverse trick :0). Marie och Fen glänste med sitt senaste trick som är att Marie ligger på rygg på golvet och har benen rakt upp med föttern i hop – och på de där fötterna ska Fen balansera… Visst låter det galet?

De har kommit så långt att Fen tar upp minst tre tassar på Maries skoförsedda fötter (enklare att stå på för hunden) och hon till och med har gått upp med alla fyra vid några tillfällen. Fen står då i en fåtölj och Marie ligger med benen så att Fen ganska enkelt kan kliva ur fåtöljen upp på fötterna.

Det här måste jag ju göra med Totte, tänkte jag och Marie ställde snällt upp och lånade ut sina fötter. Vi började enklare, med att Marie låg på magen med skorna lutade mot dynan i fåtöljen, så att Totte lärde sig att skosulorna kan vara en target. Som vanligt när Totte ska lära sig något nytt så är han lite frustrerad i början, och kanske var det lite, lite läskigt också så han var tvungen att skälla lite. Men så fort han fattat grejen blir han tyst och jobbar glatt på.

Marie grälade lite på mig, hon tyckte jag körde för långa pass med tanke på att han lätt börjar ljuda, och det kan hon faktiskt ha rätt i. Speciellt i början då Totte ju så lätt går upp i onödigt hög frustration. Det skadar inte att ta fler korta pauser än vad jag gör.

En förkunskap för den här övningen kan vara att balansera både högt och lågt på allt möjligt ostadigt underlag. En annan att stå och kliva på matte eller husse. Jag försökte få Totte att gå på Maries rygg men han tyckte inte alls det var en bra idé. Ytterligare en bra förövning är att stå med alla tassarna i en skål, det är ju lite samma tänk – att samla ihop tassarna på en och samma yta och hålla balansen.

Marie har lärt Fen att stå på hennes rygg när hon står på alla fyra. Det kan ju också vara en bra för-övning.

Här är några korta klipp på Tottes första pass:

Det där med att träna trick är ju inte bara kul. För min och Tottes del har jag kommit på att det också handlar om uthållighet, att jag vågar höja kriterierna och vänta på att han faktiskt jobbar vidare utan att ge upp. På köpet blir han  ju än mer träningsbar och följsam OCH dessutom kan många trick vara jättebra gympa för hunden. Maries drygt tioåriga Fen är så fin i kroppen och klar i knoppen – säkert mycket tack vare trick-träningen.