Ingångar, alla formar av bakdelskontroll samt position i det fria följet lägger jag (med mina mått mätt) otroligt mycket träningstid på. På Dacke shejpade jag ingångarna steg för steg och han har en otroligt snygg skänkelvikning på en femkrona som ingång. På Totte använde jag klossen. Jag använde den så kort tid som möjligt, fasade ur den så den till slut bara var en liten lapp som jag rev i mindre och mindre bitar, och därefter började jag slipa på exaktheten i rörelsen.

Här kan jag verkligen göra mer. Tottes ingångar är för snabba och lite slarviga. Jag försöker därför att emellanåt träna lite som med Dacke, ett par steg i taget till han är inne. Det ger resultat men jag behöver vara ännu mer noggrann. De ska vara snabba men exakta, med kontroll – det är min målbild.

Positionsträningen i fria följet går också framåt. Det gäller bara att jag håller på kriterierna och inte klickar när han är för långt ifrån mig, vilket var problemet innan. Men oftast kan jag få fram en bra position genom hög belöningsfrekvens för rätt position och sedan stannar han kvar där och då länger jag antalet meter som jag går. Jag tror faktiskt han har bra förutsättningar för att få ett riktigt fint, tight och engagerat cocker-fritt följ ;).

En dum grej dock är att jag följer Totte istället för han mig. Och så går jag och stirrar på honom vilket gör att jag går lite snett med axeln vilket i sin tur gör att han går som om han ska svänga åt vänster hela tiden. Det sistnämnda upptäckte jag tack vare att jag tränade i hop med Jenny och Vixhen häromveckan och Jenny speglade min träning. Hjälp, det är farligt att träna för mycket själv! Om man inte filmar sig själv dvs, alternativt har en stor spegel… Jag tränade på att gå mellan två koner och titta rakt fram. Och då blev även Tottes gång bättre. Jenny klickade för Tottes position.

Men det är i apporteringsträningen som det verkligen har lossnat ordentligt de senaste dagarna! Jag var i hundaffären och köpte en apportbock till Totte häromveckan och har nu låtit honom gripa den vid två träningspass. Jag har inte velat träna på apportbocken tidigare eftersom han har haft både ett för löst gripande och hållande med inslag av tuggande.

Men nu har månader av kamplek, där jag belönat fasta grepp och att dra i leksaken (som jag har hållit i på samma sätt som jag håller i apportbocken när jag presenterar den) varvat med att få gripa i olika andra saker och även hålla i andra saker av olika material, äntligen gett resultat.

Tuggandet blev jag av med genom att lägga till en hjälp; omvänt lockande. Det fick Totte att sitta blickstilla hållandes i den grej som han just då hade mellan tänderna. Nu har jag tagit bort det omvända lockandet men tuggandet förblir borta eftersom jag såklart belönat väldigt bra för detta fina hållande.

Ett annat sätt att ta bort tuggandet kan vara att använda externbelöning. Det funkar inte så bra med Totte dock, för då går han oftast upp i varv så mycket att han börjar pipa. Pipandet kommer när det blir en för stor konflikt i hans lilla hjärna tror jag…

Så när jag presenterade apportbocken häromdagen så grep han den som om han aldrig gjort något annat. Och redan vid första tillfället lät jag honom bära den några meter, det gick fin-fint. Bara för att se vad som hände ;-) så kastade jag den några meter och lät honom hämta den. Han hämtade den snällt utan tugg och levererade den i min hand.

Men den övningen är så klart alldeles för tidig att göra  – nu ska vi öva upp farten i gripandet ännu mer och även farten i hållandet (dvs att springa i full fart in till mig).

Jenny fick vara assistens i fartövningen genom att jag först lekte med Totte och sedan gick i väg raskt medan Jenny höll honom i halsbandet. För att få springa till mig var Totte tvungen att först ta en liten grej, vi körde med en liten pinne, och då släppte Jenny. När Totte hade bästa farten klickade jag och kastade leksaken i backen samtidigt som jag vände och sprang i väg med den släpandes efter mig. Vi fick fin-fin fart på honom! Dock blev han först helt blockerad och vägrade ta pinnen så vi fick först öva på grundfärdigheten ”ta pinnen från Jennys hand” och sedan ”ta pinnen från Jennys hand och sätt fart mot matte” (som först stod nära).

En annan grej Totte ska få öva på är att bara sitta helt stilla och hålla och hålla och hålla. Det tycker han är svårt, då kommer det gärna ett litet pip. Att sitta och hålla apporten, att hålla den och göra ingångar och att hålla den och göra lite av varje :) är rätt bra övningar om man vill ha – just det – ett bra hållande.

Och sedan när alla gf är klara så kommer jag sätta i hop det i delmoment och sedan är det bara det roligaste kvar – baklängeskedjningen. Inget moment är så roligt att kedja som apporteringen!

Så här långt komna i kursen är alla på banan när det gäller klickerträning, även om förvirring inträder då och då i enskilda delar ;o). Jag blir alldeles glad när jag ser mångfalden i belöningarna, fin-fina transporter, suverän timing, smarta belöningsplaceringar och avvägda kriterier. Kort sagt: Goda träningsfärdigheter!

Även om det finns stråk av förvirring kring metoden ibland så löser det sig alltid när vi väl kommer ut och får omsätta tänket i praktiken. Det blev till exempel väldigt tydlig när vi i dag började med baklängeskedjning av den nonsenskedja som vi introducerade som uppgift redan första helgen. Momentet ser ut så här: Hunden ska springa rakt ut fem meter och där snurra på kommando och sedan fortsätta runt en stol och därefter springa mot sin förare, plocka upp ett föremål, komma in i utgångsposition och släppa på tack. Delarna är snart på plats och sista helgen är temat baklängeskedjning men vi började kedja redan i dag.

Många lärdomar där, en av de viktigaste vara kanske att ALLTID börja om igen från början (dvs från slutet) när kedjan av någon anledning brutits. En annan var att den belöning som kommer varje gång efter sista delen i kedjan ska vara kanonbra. Bra belöning i slutet av kedjan gör kedjan värd att jobba för.

Det är jätteroligt att följa det här gänget och det känns himla trist att nästa gången är sista :(!

Här får ni se hur kul vi kan ha det ;):

På några minuters träningspass fångade hon ( bra timing!) att Totte vred huvudet lite åt höger. En vridning som han snabbt förstod att tydligt upprepa. Jag bestämde mig då för att fortsätta arbetet med detta trick som vissa hundar verkar ha otroligt lätt för och andra hur svårt som helst…

Totte visade sig höra till den senare skaran. Han vred och vred på huvudet men utan att kroppen följde med. Så småningom hade jag lyckats lära honom, utan att jag alls hade tänkt att det skulle bli så, att först backa några steg och sedan vända på huvudet. Efter ytterligare några pass så hade själva backandet börjat bli bågformat (högervridet) och jag försökte att jobba vidare på detta även om jag inte alls hade tänkt att snurren skulle vara att han backade runt i  en cirkel ;).

Men jag belöningsplacerade konsekvent på hans högra sida så att han tog godiset så att han fullföljde cirkeln/snurren. Så efter kanske tio träningspass backade han så långt att han nästan hade backat runt i en cirkel och eftersom hans förväntan på att få belöningen låg långt åt höger så vände han plötsligt upp mot mig och där hade vi vår något konstiga – men dock ändå – snurr!

Nu har han börjat upptäcka att det snabbaste sättet att komma till belöningen är att snurra snabbt runt, fast han tar fortfarande några steg bakåt först, men de kommer att försvinna i takt med att han förstår vitsen med att snurra på stället: Det gör helt enkelt att han kommer fortare till belöningen.

Shejping när det är som roligast! När man får fixa och trixa för att nå målet och dela upp det i små, små steg.

På den här klubben förekommer inte några ”ta tag i din hund”, ingen skulle drömma om att ”trycka till den”, ”dominera den”, rycka i den eller att efter att alla bra idéer tagit slut känna sig tvingad att ta till våldsamma metoder i träningen.

Finns en sådan klubb i Sverige så skulle jag vilja bli medlem, även om jag på grund av avståndet aldrig kommer kunna träna där. Som det är just nu är jag så less på dessa kontraproduktiva ankdammar som jag hittills stött på att jag vill kräkas.

Amen.

Så jag har försökt att analysera när träningspasset fungerar som jag vill: När jobbar han med engagemang och glädje utan att börja pipa? Och har funnit några svar som faktisk verkar gälla:

• En promenad före träning verkar ha en lugnande verkan:
  Häromdagen hade jag tex gått en promenad på en halvtimme och gick sedan in och började träna fritt följ i vardagsrummet. Han gick perfekt med energi och stuns och bra fokus. Helt tyst.
  En annan dag provade jag göra samma sak utan promenad innan och fick nästan omedelbart pip.
• Lek med mycket spring där han får ”blåsa ur sig” verkar ha en lugnande verkan:
  Ytterligare en annan dag lekte vi ganska våldsamt (utomhus) med mycket inslag av att springa i full fart i från mig och gick därefter (efter en kort paus) in i det fria följet. Helt tyst.
• När jag presentera nya övningar och nya uppgifter hemma i den trygga miljön som vardagsrummet utgör så verkar han klara hålla fokus utan frustration och pip bättre än om jag börjar på en plats som inte har lika lugnande inverkan.
• När jag har nya saker på gång jobbar jag med väldigt korta pass och leker mycket emellan.
• Oftast delar jag upp den nya aktiviteten i väldigt små delar som jag tänkt igenom noga innan träning.
• Sju minuters välplanerad träning med korta pauser är bättre (tystare) än ett långt tragglande pass där han verkar bli trött och ofokuserad – och därmed pipig. På sju minuter hinner vi mycket om jag har planerat bra!

Kort sagt: Bra och vettig träning minskar risken för pip. Om han har rätt attityd in i  träningen så kan han vara uthållig och klara göra flera saker som tar längre tid – utan pip.

Det finns säkert mer som påverkar, som jag inte kommit på än. Men det här är en bra början som jag ska jobba vidare med och försöka tänka på.

Med Totte har jag ett projekt som jag tränar varje dag: att gå lös och ändå vara uppmärksam på mig, inte ta varje viltspår som dyker upp och inte springa långa vändor i skogen. Minst fyra gånger har Totte under sitt drygt ettåriga liv fått chansen att misslyckas när det gäller vilt. Två gånger har han jagat en hare och två-tre gånger har han tagit ett spår och helt enkelt försvunnit. Några gånger för mycket med andra ord. :(

Så nu är det utan undantag långlina på promenaderna – och det funkar riktigt bra. Jag behöver ta linan nästan en gång varje promenad för att hejda honom när han helt slukats upp av en doft som måste följas. Men jag har allt oftare kunnat vända honom i detta spårande med bara rösten. Uppmärksamheten på mig är mycket, mycket bättre. Han söker upp mig många gånger (igen och igen) på varje promenad och han verkar ha börjat förstå att på asfalt så är det bästa stället att vara på bredvid matte.

När jag behöver stoppa honom så försöker jag göra det mjukt och tyst. Jag väntar sedan helt enkelt på att han bestämmer sig för att vända tillbaka och då passar jag ibland på att ropa på honom (när jag ser att han har god fart rakt mot mig). Häromdagen hamnade han lite väl långt fram och fick plötsligt fart in i skogen och jag hann inte i fatt linan. Lite desperat ropade jag, men han hade nog inte öronen påkopplade överhuvudtaget, däremot fick tre hårda klappar med händerna honom att förvånat titta upp – då ropade jag och han kom. Bra att det går att komma igenom när det håller på att gå åt skogen…

Jag går nästan alltid med båda hundarna samtidigt och har Dacke i dubbla koppel, dvs ett koppel som kanske blir fem meter långt. Så han får också mycket rörelseutrymme. Det är minst sagt ganska aktiva promenader, inget flanerande precis ;), och det låter nog en del om oss när vi kommer gående. Kanske lika bra det – just nu vistas en vilsen ettårsälgkalv, en älgko med ny kalv och en del vildsvin i området! Inga av dessa har jag så där jätte stor lust att möta om man säger så… Ettårskalven sprang vi nästan rakt på häromdagen, men vi vände snällt medan den stod och glodde efter oss länge och väl.

Förutom denna vardagsträning har jag och Totte även kommit vidare med fritt följ, apporteringen, ingångarn och så har vi äääntligen fått till en snurr – vilken tid det tog för Totte att fatta det där med att snurra. Jag återkommer kring dessa ämnen!

http://www.mangsysslaren.se/gkullen.asp

När jag har förhört mig om vad som har hänt och hur länge det pågått, hur gammal hunden är, om de varit hos veterinären och kollat så att hunden inte är sjuk eller har ont någonstans så bedömer jag om jag kan tillföra något till det specifika ekipaget.

Ibland beskrivs problemen som så svåra att jag inte anser mig ha tillräcklig kompetens för att hjälpa till och då brukar jag rekommendera att de vänder sig till en beteendeanalytiker. Men ganska ofta går jag med på att möta hund och hundägare för en genomgång av läget och för att göra upp en plan för att ta sig vidare  – ur den besvärliga situationen.

Alla hundar som jag har träffat hitintills har under en längre tid byggt upp beteendet och det har långsamt blivit värre och värre. Sällan är detta något som kommer över en natt, även om vissa ägare ibland upplever det så. Anledningen till deras upplevelse är antingen att de inte har sett de signaler som hunden gett tidigare eller att de inte tyckt att det varit så farligt att hunden tex morrar lite när någon närmar sig matte eller husse.

När hunden då en vacker dag hugger den människa som ”kommer för nära” så är det som en blixt från en klar himmel för matte och husse. Jag önskar så att de som kommer hade kommit tidigare! Inte för att det behöver vara hopplöst att komma till rätta med problemet utan för att det kommer ta en sådan himla tid att bli av med det – och det är nästan ingen som orkar hålla ut så lång tid som krävs.

Tänk så här: Om det har tagit din hund ett år att ”bygga upp” ett problem och förvärra det så tar det förmodligen lika lång tid att ”montera ner” det också. Och ett år är lång tid! Det gäller att vara verkligt uthållig. Att se de små, små stegen och att stå ut med att det ibland inte går att märka av framstegen alls.

Klassisk betingning – att förändra hundens känslor – tar tid. De flesta jag möter intygar att de verkligen är beredda att jobba med problemet och att de är uthålliga. Men flera som jag har mött blir så glada, när de efter några månader gjort så pass stora framsteg att livet blivit lite enklare, så att de slutar med träningen eller slarvar med den. Och efter ytterligare några månader kommer problemet tillbaka.

Ett exempel: Dacke började för fyra år sedan, när jag flyttade till stan, göra utfall mot joggare. Inte mot alla joggare och inte i alla situationer men emellanåt. Jag bedömde inte utfallen som särskilt allvarliga, tvärtom var det väldigt lite allvar bakom, men det kunde ju rimligtvis inte joggaren förstå… :) Så på så vis var det ju allvarligt – folk blev rädda och jag såg tidningsrubrikerna framför mig: ROTTWEILER ANFÖLL JOGGARE I SLOTTSKOGEN.

Jag började omedelbart klicka för alla joggare vi mötte. Det kunde lätt bli tio på en promenad i Slottskogen. Ganska snart hade Dacke börjat skvallra på joggare och han hade några återfall under att det första halvåret men sedan gjorde han inte ett enda utfall på ett år. Under den tiden så förstärkte jag allt mer sällan åsynen av en joggare.

Så en dag för ungefär ett halvår sedan så kom det en joggare bakom oss i hög fart, utan att varken jag eller Dacke hörde det förrän han var jämsides mig – nära – och JAG blev rädd. Det tog en sekund så flög Dacke på joggaren, jag hann inte ens reagera. Inget ”hände” mer än att Dacke knuffade på honom och joggaren vek undan och sprang vidare. (Jag ropade ursäkta men joggaren bara vinkade tillbaka.)

Men så lite behövdes för att beteendet skulle återkomma. För återkom gjorde det. Veckorna efter gjorde han flera utfall och jag fick ta upp träningen igen.

Så, inte nog med att det kan ta tid att träna bort ett icke önskvärt beteende – du måste också vara beredd på att resten av hundens liv återkomma till träningen. Kanske kan du aldrig ”lita på” hunden igen – dvs att just det beteendet är för evigt släckt.

Men det behöver egentligen inte vara så himla besvärligt (beroende på vilket beteende det handlar om förstås!). Jag har ju också blivit betingad på joggare nu: jag läser Dacke blixtsnabbt och bedömer om jag behöver stärka honom med ett bra och en godis eller om jag bara kan gå på. Nu är vi tillbaka på ett utfallsfrittläge igen men jag kommer alltid att fortsätta, med variabel frekvens, att förstärka honom för att han går lugnt och fint med öronen bakåt (mot mig) när vi möte joggare.

Åh jag är en usel bloggare för tillfället. Det är jag för att också är en usel hundtränare för tillfället. Det vill säga jag tränar i princip inte alls.

Jag har för mycket annat att både tänka på och göra. Till exempel ska vi flytta. ÄNTLIGEN ska hundarna få en egen trädgård och jag slipper släpa runt på Dacke på nätterna i Slottsskogen, när helst han är dålig i magen. Vi kommer kunna gå rakt ut i skogen utan att tänka på koppeltvång och alla som vill kan bada i havet var och varannan dag.

Tottes pipande har gått ner en hel del sedan kastrationschippet sattes in. Den lilla osäkerhet eller vekhet som jag upplevde att han fick har nästan helt gått tillbaka, möjligen kan jag märka att han är lite rädd för saker ibland och har svårare att komma över sin rädsla. Men i träningen är han lika på och glad och som sagt – tystare!

Dock finns pipandet fortfarande kvar när han ska vila på filten eller i buren när jag tränar Dacke så det har inte blivit bättre. Men så har jag heller inte tränat det på sistone. Jag hoppas kunna göra det riktigt mycket i sommar.

Efter en situation som kunde slutat med minst två påkörda hundar har jag också tagit ett ordentligt omtag på Tottes inkallningsträning. Och det var lite som om han tänkte ” det var ju på tiden att vi tog upp den här träningen igen” och gör nog rätt 95% av gångerna, ibland 100 faktiskt.

Det roliga med honom nu är att jag upplever att han nu har mycket enklare för att lära nytt – har han väl fattat vad jag vill så går det väldigt fort. Jag tror att det handlar om mognad men också den minskade stress som jag upplever att kastrationschippet ger. Jag har lärt in ett väldigt roligt backande till exempel, där jag lyckats med konststycket att klicka för att han backar – med huvudet på sné! :) Det var ju inte riktigt meningen men det ser väldigt roligt ut…

Annars har inte så mycket hänt som sagt. Jag har inte så mycket motivation att träna men heller inte tid, det hänger väl i hop. Nu när sommaren kommer så brukar lusten att träna återvända, så jag återkommer!

Men, säger jag, vad gör man då om man verkligen försökt allt det här enligt alla konstens regler och ändå inte lyckats? Jo, man går till veterinären.

Och det har faktiskt varit så för mig och de elever jag haft då ”ingenting” funkat att jag skickat dem till veterinären eller sjukgymnasten. Och hitintills så har det varit något fel som kunnat åtgärdas och sedan har hunden varit träningsbar!

Nu har jag efter mycket funderande hit och dit och mycket ifrågasättande av min egen träning, kompetens och förmåga och så vidare kommit fram till att jag har försökt med det mesta när det gäller pip och lugn och ro-träningen med Totte. Visst, jag har gjort några tabbar men jag har faktisk mest av allt tränat bra och klokt. Och jag har tänkt på TKFF.

Så i härom veckan åkte jag till veterinären. Jag har en så himla bra veterinär som alltid tänker helhet och inte bara försöker döva symtomen. Så jag beskrev Tottes ”hanhundsstress” kring löptikar, hans pipande som går up och ner, de återkommande urinvägsinfektionerna (två + en halsinfektion) och hans, som jag ser det, ångest över att jag lämnar honom i bilen eller stänger burdörren osv.

Och då säger hon med lugn och klar stämma att hon verkligen rekommenderar en kemisk kastration. Att det påslag som han har inte är bra för hälsan i längden och att den upphetsning kring tikarna som han uppvisar kan leda till problem med prostatan.

Ett litet chip opereras in under ett år ungefär, så han kan tagga ner, vi kan träna i lugn och ro och få in bra träningsrutiner utan det här störande inslaget och tills den värsta hormonattacken är över. Sedan kan man prova att ta bort det.

Och nu har jag ju haft tid att tänka på det här – det var många av er på bloggen som ju föreslog precis detta utifrån egna goda erfarenheter – och det känns väldigt bra och självklart att göra detta.

I två veckor har han haft chippet nu och jag tycker att han är lite lugnare och han piper inte på promenader, lägger sig ner tyst och fint. Men jag anar att den lilla skärpa som fanns innan är borta och istället har lite vekhet kommit fram som jag inte sett så mycket innan. Det gillar jag inte. Det är som om han är lite låg faktiskt.

Men vi tar det lugnt så får vi se hur det artar sig och vad som är vad osv. Huvudsaken är att han får det lite lugnare – och jag med…