Totte verkar den senaste veckan fått ett enormt hormonpåslag.

Någon gång under förra veckan började han pipa extra mycket, satt ofta vid dörren och ville ut och kissade ofta. Jag tyckte också att han verkade lite låg på torsdagen så på fredagen tog jag honom till veterinären som konstaterade urivägsinfektion. Vi fick penicillin utskrivet och han började äta det på kvällen.

Men i måndags så var han ”helt galen” från det att jag kom hem vid fem till halv tolv på kvällen. Han satt och ylade vid dörren och jag sprang ut med honom säkert sju gånger – och han verkade lika desperat varje gång – innan jag fattade vad som var fel.

I vårt kvarter bor MÅNGA hundar och ännu fler passerar här för att komma till stadens stora park. En av hundarna är en cockertjej som är några månader yngre än Totte. För drygt en vecka sedan började hon löpa. Totte, som redan innan verkade otroligt glad över att träffa henne och till exempel började pipa på långt håll varje gång han såg henne, blev nu VÄLDIGT exalterad.

I måndags råkade jag ringa hundvakten precis när han var på lunchpromenad med vovvarna och plötsligt hör jag hur Totte börjar SKRIKA rakt ut i falsett. ”Det är en svart lite cocker på andra sidan gatan” förklarade hundvakten och jag bad honom att raskt förflytta sig ur synhåll.

Samma kväll hade jag som sagt mycket att göra med att springa ut och in med en ylande Totte. Och inte förrän framåt tiotiden på kvällen fattade jag – då Totte såg en man som stod och väntade på taxi med en liten svart väska bredvid sig. Totte gick genast upp i varv och hans hals blev lång som på en giraff. Ylandet tilltog.

Sedan dess har det inte avtagit. Jag fick hålla honom i famnen för att få honom att slappna av så att han skulle somna i måndags. Ett tag låg han på sidan och ylade samtidigt. Han piper oupphörligen. Jag har satt upp galler så han inte kan sitta precis vidd dörren och yla men då går han runt  lägneheten och piper/ylar. Eller sitter vid gallret och piper. Låter jag honom vara så stiger pipet till riktiga vargyl – han öppnar hela munnen och sätter nosen i luften och tar i för kung och fosterland.

I går var han på dagis och det var helt problemfritt. Men på kvällen var vi på kurs och det gick nästan inte att göra något – han var mest okontaktbar och såg mycket trött ut. På kvällen fick jag honom att somna genom att stänga in honom med oss i sovrummet, så han inte kunde gå runt.

I dag har han varit hos Jenny och Sota hela dagen och då har han stensovit hela dagen, stackarn, han är väl helt utmattad. Från sju till tio här  hemma i kväll har han pipit och ylat konstant. Nu sover han men jag tror det är tack vare att han är utmattad mer än något annat.

Jag står handfallen! Jag har en gång förut hört om en hund som varit så här störd av löptikar och han blev kastrerad. Är det enda vägen? Jag är inte alls främmande inför kastration (Dacke är kastrerad tex) – det är bara det att det känns tråkigt att redan nu, innan man vet hur det kommer gå för Totte, bestämma sig för det.

Men det är kanske en idiottanke att tro att man ska avla på en hund som är på det här viset. Kommer det gå över – är det en tonårsgrej?

Ni som har hanhundar, hur har ni gjort? Vad har ni varit med om och hur har ni hanterat det?

Givetvis tänker jag på möjligheten att träna med löptik som belöning men Totte är helt blockerad så jag tror inte det skulle gå. Han tar för övrigt inte ens godis på promenaden just nu – något som ALDRIG har hänt. Så han är verkligen rejält påverkad. :(

Och jag är rätt så utmattad…

I dag har jag och Totte varit och shopat hundgrejer. Totte var med inne i den stooora affären som är full av ben, grisöron, mat, godis, leksaker osv – i noshöjd. Rätt mycket fläng på den lille cockern med andra ord.

Men så när jag står där framför väggen med halsband och väljer färg och han står bredvid och piper så lägger han sig plötsligt ner med huvudet i backen! Bingo! Och han gör det igen och igen, och ligger tyst och stilla i denna stökiga miljö med människor och dofter och massor av störningar.

Vi firade med att köpa matchande (jaja, jag vet, det är jättenördigt) rosa halsband till Totte och Dacke. Totte fick även sina första dummies som Dacke är otroligt avundsjuk på. ;-)

Jag har så mycket att göra för tillfället så hundträning och hundbloggande har fått stå tillbaka lite.

Jag har bara haft fyra träningspass med Tottes lugn och ro-träning. Men på det senaste höll jag på ganska länge och nådde också ett litet genombrott. Det började riktigt illa med att Totte pep och ylade (!) och jag var nära att bryta men tänkte att jag skulle se vad som hände om jag jobbade honom igenom det istället.

Han erbjuder nu att ligga ner med huvudet antingen platt mellan framtassarna eller lite på sidan med huvudet över ena tassen. Båda är ok tycker jag. Men i det här passet låg han så – och ylade samtidigt… Inte så bra…

Jag började då lägga till en koncentrationsövning. Att ha något att fokusera på kan ju vara väldigt lugnande – det verkar vara ganska jobbigt. Målet är ta bort detta något men nu använder jag det som en hjälp. Jag la en godisbit framför Totte, på olika ställen och olika avstånd, och om han var tyst och stilla så tog jag biten och gav honom den. Ibland sa jag även varsågod så han fick ta den själv.

Detta verkar fungera som omvänt lockande – som funkar väldigt bra på Totte. Han blev väldigt fokuserad och stilla i kroppen – och knäpptyst.

Jag jobbar helt utan klicker nu men talar lugnt till honom, det vill säga; den betingade förstärkaren är just nu ett ord (bra) och inte en klicker.

Under det här passet kunde jag länga tiden från att han la ner huvudet till att jag la ner godisbiten på golvet och även tiden från att jag la ner biten till att han fick den.

Så fort jag börjar träna (vad som helst) nu så erbjuder han detta beteende först. Det gillar jag eftersom jag tänker mig att det ska bli en regel: han måste ligga lugnt och stilla (och tyst) för att få träna med mig.

Nu ska jag ringa Shadi för att bolla hur jag ska gå vidare!

Åh det betyder nog allt för att hundträningen ska bli bra och rolig att man har bra träningskompisar!

Jenny och Elsa har i dag mycket tålmodigt servat mig i min träning av Totte medan jag själv är en ganska dålig träningskompis än så länge. Problemet är att jag inte har varit systematisk i min burträning med Totte och jag har heller inte tränat på att lämna honom i bilen.

Någonstans på ett tidigt stadium, faktiskt över en natt i princip, så utvecklade Totte en fullkomligt hysterisk reaktion, som jag närmast skulle vilja beskriva som klaustrofobisk, så fort jag stängde buren på grinden eller lämnade honom i bilen. Det är inte lite pip och skall av missnöje utan det är en valp som kastar sig på gallret SKRIKANDE och ylande och han hetsar sig själv till oanade höjder.

Jag vet att det finns dem som då säger ”låt honom skrika klart” men jag är inte människa att fixa det. Jag mår så fruktansvärt dåligt av det så det är helt enkelt inte ett alternativ. Och jag vill verkligen tro att det måste gå att lösa på ett mer intelligent sätt!

Jag har istället bestämt mig för att försöka med klassisk betingning. Jag vill helt enkelt ändra på hans känsla som jag nu gissar är rätt olustig och med stort inslag av stress. Problemet med klassisk betingning är att det tar tid. Vi får väl se om jag har några träningskompisar kvar till sommaren…

Nu sitter jag tillsammans med honom i hans säng alternativt vid hans bur och matar honom i princip konstant medan han tittar på de andra som tränar. Eller så ber jag någon snäll människa som har en bra burtränad hund att göra det. Under dagens träning så kom jag i alla fall så långt att han inte började pipa när jag slutade mata; han kunde i korta stunder titta på hur Elsa och Diesel tränade utan pip.

I nästa vecka ska jag ha avslutning på en kurs där det bara är ett fåtal elever med och vi ska vara inomhus. Jag tänkte försöka få med mig någon (någon som anmäler sig frivilligt ;-)?) som kan träna burträning med Totte hela dagen och även ta med märgben som han kan gnaga på bakom stängd burgrind. Jag tror stenhårt på mängdträning i det här fallet – jag hade gärna åkt på en veckokurs där jag bara hade tränat detta.

Han får all sin mat i buren hemma, när jag tränar båda hundarna inomhus så sitter han jättefint och väntar i sin säng medan jag tränar Dacke så det finns hopp.

Han är ju en pip- och skallhund så ovan beskrivna panikbeteende blandas med ”vanligt”pip. Därför tror jag mycket på att arbeta mycket med pipandet i alla andra situationer. Om detta har jag skrivit förut här.

För övrigt så var dagens träning fantastiskt lyckad och Totte var kalasduktigt och rolig att jobba med. Elsa har filmat så jag ska klippa i hop vilka övningar vi gjorde och hur vi arbetade med kriteriesättning. Som sagt, utan Jennys och Elsas fantastiska engagemang hade det blivit nada, jag hoppa kunna bjuda tillbaka snart!

Lovar att lägga ut film och beskriva arbetssättet inom jättesnar framtid, typ i morgon.

I dag har jag och hundarna busat som galningar i den härliga nysnön som kom under natten. Mitt på dagen var det strålande sol och vitt överallt och då gav jag mig ut i sällskap med Dacke, Totte och några pipleksaker. De sprang och sprang och sprang… (Ja inte pipleksakerna alltså ;-)).

Tyvärr hade jag ingen kamera med mig så istället blir det lite minnen från sommarens bästa dagar; när familjen var hos min syster i Dalarna och badade, fiskade kräftor, åkte båt med tillhörande slussning och plockade kantareller. Miljöträning som heter duga för en liten valp. Detta var sommaren då Dacke lärde sig att hoppa i från bryggan, något han aldrig velat göra förut. Men nu hade han inget val – han var bara tvungen att hoppa efter husse som hade mage att ta sats och kasta sig ut. Fast att Dacke gjorde allt för att stoppa honom…

Hitintills har det mesta flutit på med Totte. Vi tar det lilla lugna, jag följer min plan men skyndar långsamt, jag upplever Totte som ganska omogen och vi har inte bråttom. Jag har påbörjat det jag vill påbörja. Han är världens mysigaste gosedjur ;-) och jag njuter av att han fortfarande är valp.

Häromdagen promenerade jag med båda hundarna i ett område nära mig, låt oss beskriva det som en skogsliknande miljö ;-). Totte var lös och Dacke kopplad som så ofta annars. Plötsligt var Totte lite väl långt ifrån mig och jag spanade efter honom när en hare dök upp bara några meter framför honom. Den var gigantisk – det såg ut som den var dubbelt så stor som Totte…

Totte verkade bli oerhört förvånad. Det var hans första närkontakt med ett vilt djur. Han tittade på mig, och då ropade jag så klart in honom. Han kom omedelbart. Det vill säga han sprang kanske 10 meter mot mig och sedan var det som om instikterna överföll honom och han tvärvände med nosen i backen.

Haren var redan utom synhåll men Totte följde efter i virvlande tempo. Han såg faktiskt lite ut som en hare själv. Han sick-sackade sig fram genom löven. Jag band Dacke i ett träd och sprang efter. Jag var kanske två meter efter honom hela tiden, jag kastade halsduken – försökte få honom att jaga den, jag tjoade, stampade, visslade, försökte kasta mig över honom, kastade korvpåsen, sprang åt andra hållet. Inget hjälpte. Hans blick var dimmig och han var helt manisk. Jag tror faktiskt att han varken såg eller hörde mig.

Jag började få panik. Vi var långt från Dacke och jag insåg att Totte skulle fortsätta i all oändlighet. Men så tappade han plötsligt spåret och fick upp bakspåret istället. Vi sick-sackade oss ända fram till Dacke som tålmodigt satt och väntade. Totte sprang nästan rakt på honom. Och där någonstans bröts förtrollningen och när jag högljutt började mata Dacke med korv så tittade Totte på mig och kom fram.

Jag kopplade upp honom, helt genomsvettig, konditionen är inte på topp efter att ha varit sjuk i fem veckor.

Det här var INTE bra. Detta är verkligen inte något som jag vill att Totte ska få träna på igen. Nu får det bli sele, långlina och massor av inkallningsträning. Jag måste betinga honom så hårt på ett inkallningsord att det bryter igenom den här typen av frestelser.

Dagen efter tog jag mig ut igen, nu utrustad med kattmat. Jag tränade inkallning från lek med andra hundar och det gick helt okej. Kallade även in från ankorna i dammen – det är jättesvårt. Ägnade också en stund att leka nära ankorna och att leka mitt i en hundlek med tre andra hundar. Det gick riktigt bra, nästan 80 procent av gångerna kom han omedelbart och leken funkar suveränt mitt i allt stök.

Tricket är att inte låta honom misslyckas. Det vill säga dra på vilt igen. Jag ska söka upp hartäta områden och träna kontrollerat. I övrigt blir det till att iaktta stor försiktighet. Jag vill INTE ha en jakthund!

I dag har jag börjat att skola in hundarna på dagis. Det gick bra, puh! Personalen sa när jag hämtade dem efter en halvdag att ” vi fick hindra honom från att leka så mycket med de andra hundarna ibland”. Och då menade de Dacke, 8,5 år och inte Totte 6 månader. ;-D

(Läs mer…)