Jag har en önskan: En brukshundklubb som grundar all sin kursverksamhet på ”klickertänket”, en klubb som har vett att ta vara på den forskning och de erfarenheter som finns kring hundar och hundträning men som samtidigt vågar prova nytt och därmed vara med och leda utvecklingen av bra, sund, rolig, effektiv hundträning där hunden och människan har roligt tillsammans.

På den här klubben förekommer inte några ”ta tag i din hund”, ingen skulle drömma om att ”trycka till den”, ”dominera den”, rycka i den eller att efter att alla bra idéer tagit slut känna sig tvingad att ta till våldsamma metoder i träningen.

Finns en sådan klubb i Sverige så skulle jag vilja bli medlem, även om jag på grund av avståndet aldrig kommer kunna träna där. Som det är just nu är jag så less på dessa kontraproduktiva ankdammar som jag hittills stött på att jag vill kräkas.

Amen.

Oj, nu har jag haft en lång semester från hundandet! Har flyttat till lilla Vallda, en liten ort mellan Kungsbacka och havet och vi håller på att boa in oss för fullt, möblering och målning och så vidare. Hundarna får mest vardagsträning och lite till när andan faller på.

Med Totte har jag ett projekt som jag tränar varje dag: att gå lös och ändå vara uppmärksam på mig, inte ta varje viltspår som dyker upp och inte springa långa vändor i skogen. Minst fyra gånger har Totte under sitt drygt ettåriga liv fått chansen att misslyckas när det gäller vilt. Två gånger har han jagat en hare och två-tre gånger har han tagit ett spår och helt enkelt försvunnit. Några gånger för mycket med andra ord. :(

Så nu är det utan undantag långlina på promenaderna – och det funkar riktigt bra. Jag behöver ta linan nästan en gång varje promenad för att hejda honom när han helt slukats upp av en doft som måste följas. Men jag har allt oftare kunnat vända honom i detta spårande med bara rösten. Uppmärksamheten på mig är mycket, mycket bättre. Han söker upp mig många gånger (igen och igen) på varje promenad och han verkar ha börjat förstå att på asfalt så är det bästa stället att vara på bredvid matte.

När jag behöver stoppa honom så försöker jag göra det mjukt och tyst. Jag väntar sedan helt enkelt på att han bestämmer sig för att vända tillbaka och då passar jag ibland på att ropa på honom (när jag ser att han har god fart rakt mot mig). Häromdagen hamnade han lite väl långt fram och fick plötsligt fart in i skogen och jag hann inte i fatt linan. Lite desperat ropade jag, men han hade nog inte öronen påkopplade överhuvudtaget, däremot fick tre hårda klappar med händerna honom att förvånat titta upp – då ropade jag och han kom. Bra att det går att komma igenom när det håller på att gå åt skogen…

Jag går nästan alltid med båda hundarna samtidigt och har Dacke i dubbla koppel, dvs ett koppel som kanske blir fem meter långt. Så han får också mycket rörelseutrymme. Det är minst sagt ganska aktiva promenader, inget flanerande precis ;), och det låter nog en del om oss när vi kommer gående. Kanske lika bra det – just nu vistas en vilsen ettårsälgkalv, en älgko med ny kalv och en del vildsvin i området! Inga av dessa har jag så där jätte stor lust att möta om man säger så… Ettårskalven sprang vi nästan rakt på häromdagen, men vi vände snällt medan den stod och glodde efter oss länge och väl.

Förutom denna vardagsträning har jag och Totte även kommit vidare med fritt följ, apporteringen, ingångarn och så har vi äääntligen fått till en snurr – vilken tid det tog för Totte att fatta det där med att snurra. Jag återkommer kring dessa ämnen!

Varning för livsfarliga bilder på oemotståndliga killar. En är lik Toots. Men Gullige Gusten vill man helst äta upp ;)…

http://www.mangsysslaren.se/gkullen.asp

Åh jag är en usel bloggare för tillfället. Det är jag för att också är en usel hundtränare för tillfället. Det vill säga jag tränar i princip inte alls.

Jag har för mycket annat att både tänka på och göra. Till exempel ska vi flytta. ÄNTLIGEN ska hundarna få en egen trädgård och jag slipper släpa runt på Dacke på nätterna i Slottsskogen, när helst han är dålig i magen. Vi kommer kunna gå rakt ut i skogen utan att tänka på koppeltvång och alla som vill kan bada i havet var och varannan dag.

Tottes pipande har gått ner en hel del sedan kastrationschippet sattes in. Den lilla osäkerhet eller vekhet som jag upplevde att han fick har nästan helt gått tillbaka, möjligen kan jag märka att han är lite rädd för saker ibland och har svårare att komma över sin rädsla. Men i träningen är han lika på och glad och som sagt – tystare!

Dock finns pipandet fortfarande kvar när han ska vila på filten eller i buren när jag tränar Dacke så det har inte blivit bättre. Men så har jag heller inte tränat det på sistone. Jag hoppas kunna göra det riktigt mycket i sommar.

Efter en situation som kunde slutat med minst två påkörda hundar har jag också tagit ett ordentligt omtag på Tottes inkallningsträning. Och det var lite som om han tänkte ” det var ju på tiden att vi tog upp den här träningen igen” och gör nog rätt 95% av gångerna, ibland 100 faktiskt.

Det roliga med honom nu är att jag upplever att han nu har mycket enklare för att lära nytt – har han väl fattat vad jag vill så går det väldigt fort. Jag tror att det handlar om mognad men också den minskade stress som jag upplever att kastrationschippet ger. Jag har lärt in ett väldigt roligt backande till exempel, där jag lyckats med konststycket att klicka för att han backar – med huvudet på sné! :) Det var ju inte riktigt meningen men det ser väldigt roligt ut…

Annars har inte så mycket hänt som sagt. Jag har inte så mycket motivation att träna men heller inte tid, det hänger väl i hop. Nu när sommaren kommer så brukar lusten att träna återvända, så jag återkommer!

Till mina elever brukar jag säga att lösningarna på de träningsproblem ni har finns i den magiska formeln TKFF. Som inte alls är magisk utan handlar om timing, kriterier, förstärkningskvalitet och förstärkningsfrekvens.

Men, säger jag, vad gör man då om man verkligen försökt allt det här enligt alla konstens regler och ändå inte lyckats? Jo, man går till veterinären.

Och det har faktiskt varit så för mig och de elever jag haft då ”ingenting” funkat att jag skickat dem till veterinären eller sjukgymnasten. Och hitintills så har det varit något fel som kunnat åtgärdas och sedan har hunden varit träningsbar!

Nu har jag efter mycket funderande hit och dit och mycket ifrågasättande av min egen träning, kompetens och förmåga och så vidare kommit fram till att jag har försökt med det mesta när det gäller pip och lugn och ro-träningen med Totte. Visst, jag har gjort några tabbar men jag har faktisk mest av allt tränat bra och klokt. Och jag har tänkt på TKFF.

Så i härom veckan åkte jag till veterinären. Jag har en så himla bra veterinär som alltid tänker helhet och inte bara försöker döva symtomen. Så jag beskrev Tottes ”hanhundsstress” kring löptikar, hans pipande som går up och ner, de återkommande urinvägsinfektionerna (två + en halsinfektion) och hans, som jag ser det, ångest över att jag lämnar honom i bilen eller stänger burdörren osv.

Och då säger hon med lugn och klar stämma att hon verkligen rekommenderar en kemisk kastration. Att det påslag som han har inte är bra för hälsan i längden och att den upphetsning kring tikarna som han uppvisar kan leda till problem med prostatan.

Ett litet chip opereras in under ett år ungefär, så han kan tagga ner, vi kan träna i lugn och ro och få in bra träningsrutiner utan det här störande inslaget och tills den värsta hormonattacken är över. Sedan kan man prova att ta bort det.

Och nu har jag ju haft tid att tänka på det här – det var många av er på bloggen som ju föreslog precis detta utifrån egna goda erfarenheter – och det känns väldigt bra och självklart att göra detta.

I två veckor har han haft chippet nu och jag tycker att han är lite lugnare och han piper inte på promenader, lägger sig ner tyst och fint. Men jag anar att den lilla skärpa som fanns innan är borta och istället har lite vekhet kommit fram som jag inte sett så mycket innan. Det gillar jag inte. Det är som om han är lite låg faktiskt.

Men vi tar det lugnt så får vi se hur det artar sig och vad som är vad osv. Huvudsaken är att han får det lite lugnare – och jag med…

Totte verkar den senaste veckan fått ett enormt hormonpåslag.

Någon gång under förra veckan började han pipa extra mycket, satt ofta vid dörren och ville ut och kissade ofta. Jag tyckte också att han verkade lite låg på torsdagen så på fredagen tog jag honom till veterinären som konstaterade urivägsinfektion. Vi fick penicillin utskrivet och han började äta det på kvällen.

Men i måndags så var han ”helt galen” från det att jag kom hem vid fem till halv tolv på kvällen. Han satt och ylade vid dörren och jag sprang ut med honom säkert sju gånger – och han verkade lika desperat varje gång – innan jag fattade vad som var fel.

I vårt kvarter bor MÅNGA hundar och ännu fler passerar här för att komma till stadens stora park. En av hundarna är en cockertjej som är några månader yngre än Totte. För drygt en vecka sedan började hon löpa. Totte, som redan innan verkade otroligt glad över att träffa henne och till exempel började pipa på långt håll varje gång han såg henne, blev nu VÄLDIGT exalterad.

I måndags råkade jag ringa hundvakten precis när han var på lunchpromenad med vovvarna och plötsligt hör jag hur Totte börjar SKRIKA rakt ut i falsett. ”Det är en svart lite cocker på andra sidan gatan” förklarade hundvakten och jag bad honom att raskt förflytta sig ur synhåll.

Samma kväll hade jag som sagt mycket att göra med att springa ut och in med en ylande Totte. Och inte förrän framåt tiotiden på kvällen fattade jag – då Totte såg en man som stod och väntade på taxi med en liten svart väska bredvid sig. Totte gick genast upp i varv och hans hals blev lång som på en giraff. Ylandet tilltog.

Sedan dess har det inte avtagit. Jag fick hålla honom i famnen för att få honom att slappna av så att han skulle somna i måndags. Ett tag låg han på sidan och ylade samtidigt. Han piper oupphörligen. Jag har satt upp galler så han inte kan sitta precis vidd dörren och yla men då går han runt  lägneheten och piper/ylar. Eller sitter vid gallret och piper. Låter jag honom vara så stiger pipet till riktiga vargyl – han öppnar hela munnen och sätter nosen i luften och tar i för kung och fosterland.

I går var han på dagis och det var helt problemfritt. Men på kvällen var vi på kurs och det gick nästan inte att göra något – han var mest okontaktbar och såg mycket trött ut. På kvällen fick jag honom att somna genom att stänga in honom med oss i sovrummet, så han inte kunde gå runt.

I dag har han varit hos Jenny och Sota hela dagen och då har han stensovit hela dagen, stackarn, han är väl helt utmattad. Från sju till tio här  hemma i kväll har han pipit och ylat konstant. Nu sover han men jag tror det är tack vare att han är utmattad mer än något annat.

Jag står handfallen! Jag har en gång förut hört om en hund som varit så här störd av löptikar och han blev kastrerad. Är det enda vägen? Jag är inte alls främmande inför kastration (Dacke är kastrerad tex) – det är bara det att det känns tråkigt att redan nu, innan man vet hur det kommer gå för Totte, bestämma sig för det.

Men det är kanske en idiottanke att tro att man ska avla på en hund som är på det här viset. Kommer det gå över – är det en tonårsgrej?

Ni som har hanhundar, hur har ni gjort? Vad har ni varit med om och hur har ni hanterat det?

Givetvis tänker jag på möjligheten att träna med löptik som belöning men Totte är helt blockerad så jag tror inte det skulle gå. Han tar för övrigt inte ens godis på promenaden just nu – något som ALDRIG har hänt. Så han är verkligen rejält påverkad. :(

Och jag är rätt så utmattad…

I dag har jag och Totte varit och shopat hundgrejer. Totte var med inne i den stooora affären som är full av ben, grisöron, mat, godis, leksaker osv – i noshöjd. Rätt mycket fläng på den lille cockern med andra ord.

Men så när jag står där framför väggen med halsband och väljer färg och han står bredvid och piper så lägger han sig plötsligt ner med huvudet i backen! Bingo! Och han gör det igen och igen, och ligger tyst och stilla i denna stökiga miljö med människor och dofter och massor av störningar.

Vi firade med att köpa matchande (jaja, jag vet, det är jättenördigt) rosa halsband till Totte och Dacke. Totte fick även sina första dummies som Dacke är otroligt avundsjuk på. ;-)

Jag har så mycket att göra för tillfället så hundträning och hundbloggande har fått stå tillbaka lite.

Jag har bara haft fyra träningspass med Tottes lugn och ro-träning. Men på det senaste höll jag på ganska länge och nådde också ett litet genombrott. Det började riktigt illa med att Totte pep och ylade (!) och jag var nära att bryta men tänkte att jag skulle se vad som hände om jag jobbade honom igenom det istället.

Han erbjuder nu att ligga ner med huvudet antingen platt mellan framtassarna eller lite på sidan med huvudet över ena tassen. Båda är ok tycker jag. Men i det här passet låg han så – och ylade samtidigt… Inte så bra…

Jag började då lägga till en koncentrationsövning. Att ha något att fokusera på kan ju vara väldigt lugnande – det verkar vara ganska jobbigt. Målet är ta bort detta något men nu använder jag det som en hjälp. Jag la en godisbit framför Totte, på olika ställen och olika avstånd, och om han var tyst och stilla så tog jag biten och gav honom den. Ibland sa jag även varsågod så han fick ta den själv.

Detta verkar fungera som omvänt lockande – som funkar väldigt bra på Totte. Han blev väldigt fokuserad och stilla i kroppen – och knäpptyst.

Jag jobbar helt utan klicker nu men talar lugnt till honom, det vill säga; den betingade förstärkaren är just nu ett ord (bra) och inte en klicker.

Under det här passet kunde jag länga tiden från att han la ner huvudet till att jag la ner godisbiten på golvet och även tiden från att jag la ner biten till att han fick den.

Så fort jag börjar träna (vad som helst) nu så erbjuder han detta beteende först. Det gillar jag eftersom jag tänker mig att det ska bli en regel: han måste ligga lugnt och stilla (och tyst) för att få träna med mig.

Nu ska jag ringa Shadi för att bolla hur jag ska gå vidare!

Åh det betyder nog allt för att hundträningen ska bli bra och rolig att man har bra träningskompisar!

Jenny och Elsa har i dag mycket tålmodigt servat mig i min träning av Totte medan jag själv är en ganska dålig träningskompis än så länge. Problemet är att jag inte har varit systematisk i min burträning med Totte och jag har heller inte tränat på att lämna honom i bilen.

Någonstans på ett tidigt stadium, faktiskt över en natt i princip, så utvecklade Totte en fullkomligt hysterisk reaktion, som jag närmast skulle vilja beskriva som klaustrofobisk, så fort jag stängde buren på grinden eller lämnade honom i bilen. Det är inte lite pip och skall av missnöje utan det är en valp som kastar sig på gallret SKRIKANDE och ylande och han hetsar sig själv till oanade höjder.

Jag vet att det finns dem som då säger ”låt honom skrika klart” men jag är inte människa att fixa det. Jag mår så fruktansvärt dåligt av det så det är helt enkelt inte ett alternativ. Och jag vill verkligen tro att det måste gå att lösa på ett mer intelligent sätt!

Jag har istället bestämt mig för att försöka med klassisk betingning. Jag vill helt enkelt ändra på hans känsla som jag nu gissar är rätt olustig och med stort inslag av stress. Problemet med klassisk betingning är att det tar tid. Vi får väl se om jag har några träningskompisar kvar till sommaren…

Nu sitter jag tillsammans med honom i hans säng alternativt vid hans bur och matar honom i princip konstant medan han tittar på de andra som tränar. Eller så ber jag någon snäll människa som har en bra burtränad hund att göra det. Under dagens träning så kom jag i alla fall så långt att han inte började pipa när jag slutade mata; han kunde i korta stunder titta på hur Elsa och Diesel tränade utan pip.

I nästa vecka ska jag ha avslutning på en kurs där det bara är ett fåtal elever med och vi ska vara inomhus. Jag tänkte försöka få med mig någon (någon som anmäler sig frivilligt ;-)?) som kan träna burträning med Totte hela dagen och även ta med märgben som han kan gnaga på bakom stängd burgrind. Jag tror stenhårt på mängdträning i det här fallet – jag hade gärna åkt på en veckokurs där jag bara hade tränat detta.

Han får all sin mat i buren hemma, när jag tränar båda hundarna inomhus så sitter han jättefint och väntar i sin säng medan jag tränar Dacke så det finns hopp.

Han är ju en pip- och skallhund så ovan beskrivna panikbeteende blandas med ”vanligt”pip. Därför tror jag mycket på att arbeta mycket med pipandet i alla andra situationer. Om detta har jag skrivit förut här.

För övrigt så var dagens träning fantastiskt lyckad och Totte var kalasduktigt och rolig att jobba med. Elsa har filmat så jag ska klippa i hop vilka övningar vi gjorde och hur vi arbetade med kriteriesättning. Som sagt, utan Jennys och Elsas fantastiska engagemang hade det blivit nada, jag hoppa kunna bjuda tillbaka snart!

Lovar att lägga ut film och beskriva arbetssättet inom jättesnar framtid, typ i morgon.

I dag har jag och hundarna busat som galningar i den härliga nysnön som kom under natten. Mitt på dagen var det strålande sol och vitt överallt och då gav jag mig ut i sällskap med Dacke, Totte och några pipleksaker. De sprang och sprang och sprang… (Ja inte pipleksakerna alltså ;-)).

Tyvärr hade jag ingen kamera med mig så istället blir det lite minnen från sommarens bästa dagar; när familjen var hos min syster i Dalarna och badade, fiskade kräftor, åkte båt med tillhörande slussning och plockade kantareller. Miljöträning som heter duga för en liten valp. Detta var sommaren då Dacke lärde sig att hoppa i från bryggan, något han aldrig velat göra förut. Men nu hade han inget val – han var bara tvungen att hoppa efter husse som hade mage att ta sats och kasta sig ut. Fast att Dacke gjorde allt för att stoppa honom…