Den senaste veckan har vi tagit igen några av vårens alla olagda spår och gått mellan ett och två spår om dagen. Skogen där vi har varit i Dalarna är helt magisk. Den är trolsk och vacker och för ändamålet perfekt. Mossa och blåbärsris, öppen skog där man ser långt. (Se ”bildspel” i slutet av texten).

Jag har fört dagbok över Tottes spårande sedan hans första spår. Fram till nu har han gått 15 spår. Det är så klart väldigt, väldigt få spår men så har livet varit att det inte funnits möjlighet och ork till detta. Jag skulle gladeligen gå två till tre spår i veckan, det skulle ge bra resultat.

Planen har dock hela tiden varit att Totte ska tävla i spår, det har mest handlat om att vi ska hitta tillfället att komma igång på riktigt. Och nu har vi tagit tag i denna roliga aktivitet!

Samtliga spår har dokumenterats och det har jag verkligen stor nytta av. Det är jättekul att se hur jag har kunnat höja kriterierna rätt fort. För givetvis gör jag även i spårandet en kriterieplan för att nå min målbild.

Men det allra första jag gjorde med Totte (då han som valp gick sitt första spår) var att studera honom väldig noga. Det allra första spåret på 50 meter på valpkursen var väldigt roligt att se. Totte stoppade ner näsan i backen och skumpade lätt och ledigt fram till slutet (en leksak). Som om han aldrig gjort något annat.

Jag förstod då att jag fått en naturbegåvning! Och sedan dess har det bara fortsatt så. Varje spår verkar bli en erfarenhet som förbättrar hans teknik eller i värsta fall ger mig information om jag går för fort fram. (Dvs inte alls illa utan bra det med.)

Studerandet av hur han löser utmaningar i spåret fortsätter så klart. Jag sätter mig alltid ner efter varje spår och skriver ner dels förutsättningarna för spåret men också resultatet och min analys av det – som också innehåller vad jag ska tänka på till nästa spår.

Så här kan det se ut:

25 juni: Dalarna, 18 grader, uppehåll, molnigt, regnat under dagen, fuktig mark, liggtid 1timme

Spår 1: Kalhygge som på slutet övergick till skog med blåbärsris, + över en väg. Fyra vinklar. Ca 600 meter? Tog 12 minuter att gå. Svag sidvind första bogen, sedan motvind, sidvind och sist medvind. Eva var spårläggare.

Resultat: Bra spårupptag över en väg. Troligen hade det blåst lite så spåret hade flyttat sig lite åt sidan över vägen. Väl på andra sidan hittade han dock ”ingången” till kalhygget och sedan bar det iväg i lite för högt tempo ca 200 meter innan första vinkeln. Han gick två meter förbi, vände genom att köra en hel volt och gick på spåret igen. Vid ett tillfälle tog han en avstickare från spåret, kanske tio meter och stannade och luktade på en fläck. Sedan vände han och tog upp spåret igen. Vid varje vinkel fick han en pytteliten bit förbi, vände och tog sedan spåret rätt. Mot slutet korsade vi mitt spår (spår 2) och han gjorde en kort (3 meter) avstickare på det men vände självmant efter bara några meter! Han gick rakt på slutet och tog bollen som vi lekte med.

Analys: Han är otroligt säker på sin sak. Om spårlinan fastnar sliter han och drar till den lossnar, ger inte upp. Hans volter blir mindre och mindre när han tappar en vinkel. Det är lätt att läsa honom, han har ett speciellt kroppsspråk när han ligger rätt i spåret. Låt ligga längre för att få ner farten ytterligare.

Nu kan jag gå tillbaks till de tidigare anteckningarna, tex från november, och se hur hans vinklar blivit bättre så till vida att han då tog väldigt stora volter (hela linans längd) för att hitta spåret igen.

Nu gör han väldigt små avstickare och målet är att han inte ska göra någon avstickare alls. Han har alltså redan förbättrat ”vinkelarbetet” genom att han gjort flera erfarenheter kring var han hittat spåret då han tappat det. Han ska se ut som om han dammsugar spåret och därför inte tappa det i vinklarna, om än att tappen är små för det mesta numera.

En röd tråd genom mina anteckningar är också att han har på tok för högt tempo. För att få ner tempot lägger jag svårare spår. Dels ökar jag liggtiden. Mellan 3-4 timmar får ner tempot rejält eftersom han tvingas bli noggrannare då doftbilden blir mer koncentrerad och mindre yvig. Av misstag lät jag ett spår ligga i 7 timmar häromdagen. DET var svårt kan jag säga! För svårt i detta läget. Men han klarade nästan att lösa det utan min hjälp.

Ju kortare liggtid desto större doftmoln, ju längre liggtid desto mindre doftmoln.

Men jag ökar också antalet vinklar. I går och förgår hade jag nio vinklar på spår som var 300 meter. Efter den tredje vinkeln kunde jag notera att han ”flöt” igenom vinkeln utan att tappa spåret. Då hade han slagit ner något på farten.

Ett svårare spår kan också innebära att jag lägger ett hårt spår. Då lägger jag det helt eller delvis på hård mark, till exempel en grusväg eller asfaltplan. Här har doften inte så mycket att fastna i och den sveper gärna i väg. Det gör att hunden måste sätta nosen i spårkärnan för att klara av att följa doften. Den kan inte bara lite halvslarvigt forcera genom ett blåbärsris där doften hänger i ris och buskar vilket är betydligt enklare.

Jag tror absolut inte på att göra det för lätt för Totte. Det lär honom bara att bli slarvig. Istället praktiserar jag överträning. Jag lägger svåra och kluriga spår som hela tiden utvecklar honom. Så att det sedan ska bli busenkelt att gå ett spår på tävling.

Jag tror också på att genom låta honom få många erfarenheter av att gå spår som legat länge, så han tvingas till att dra ner på tempot. Då kommer han troligen behålla det lite lägre tempot även på spår med kort liggtid. Det är så här man går spår, liksom.

Vind- och väderförhållandena är också av vikt. Jag lägger helst inte spår som börjar med motvind eftersom det ger honom en överdos av doft och han kan skena sig igenom den delen av spåret. Är det fuktigt är ofta doftbilden yvigare men har det regnat kraftigt (efter att jag lade spåret, alltså) kan doften blivit nertryckt av regnet och minst av allt yvig. Så det gäller att tänka lite på förutsättningarna när spåret ska läggas/har lagts!

Detta med rätt tempot är huvudfokus för oss just nu. Lägre tempo = större noggrannhet = han håller kvar spåret hela tiden och hittar alla pinnarna. Rätt tempo för mig är  att jag ska kunna följa efter i rask takt men utan att halvspringa snubblandes genom terrängen.

Här kommer några bilder där man kan se sista halvan av ett spår med nio vinklar:

När vi kommer ut på vägen vinklar spåret egentligen på höger sida av vägen (från mitt och Tottes håll sett). Men han glider omedelbart över på vänster sida med nosen höjd från marken. Doften har glidit över vägen och fastnat i gräset på vänster sida. Efter några meter snirklar han sig dock tillbaka över till höger sida (efter en volt då han tappade spåret).

På höger sidan fäster han i spårets kärna igen (där jag satt fötterna då jag lade spåret) och han kommer in i sin fina ”spårmood”, där han dammsuger marken. Jag försöker att i möjligaste mån ha en sträckt lina som han får dra lite i genom hela spåret. Detta för att jag ska ”känna vad som händer” och för att han inte ska störas av att linan blir sträckt (som om jag skulle hindra honom). Det är han som ska ”dra” mig framåt i spåret, inte jag som ska styra – jag styr i princip aldrig. Tappar han ett spår så tappar han ett spår.

Här har jag dock valt att stoppa honom då han missade att vinkla till höger från vägen in i skogen. Han gick så långt förbi vinkeln och började sedan fladdra långt bakom mig och fick troligen lite av de ”bortblåsta” doften i näsan igen. Så jag valde att bara hala in honom och starta om honom ungefr tre meter från vinkeln. Denna gången gick han klockrent genom vinkeln.

Och så fortsatte vi in i skogen för att passera de tre sista vinklarna innan slutet. Alla tre gick helt utan problem.

Om man bortser från att jag hamnade lite efter då det gick lite fort över ett sankt området med lite fällda träd :).

Och sedan hände det som ibland händer med Totte: Spåret är så självförstärkande att leksaken på slutet (trots att den är helt ny och rolig – trodde jag alltså) är helt ointressant. Han går rakt över den. Jag väljer att tjoa som tusan och själv börja leka med den så han vänder och kommer tillbaks men det är ju ingen hållbar lösning i längden. Jag ska återgå till att belöna med mat (som är hans bästa belöning) när han hittar grejer, så kommer han snart bli säkrare på att också plocka upp dem.

Jag har lagt in pinnar i spåret några gånger men nu ville jag koncentrera mig ännu mer på att studera hans vinklar och tempo så jag har struntat i pinnarna i några spår. Men de ska jag återta för de kan dessutom hjälpa till med temposänkningen. Varje pinne som ska plockas är ju ett slut egentligen. Då kan man sitta ner och mata lite, eller intressera sig väldigt för pinnen (man vill dock inte att hunden ska tugga särskilt mycket på pinnen, den ska vara hel vid tävling) innan man lugnt fortsätter.

Leken kom snabbt igång i alla fall. Och vi lekte en rätt så lång stund, medan jag berömde honom mycket.

Sedan gick vi tillsammans bärandes på leksaken ända till bilen. Jag peppar honom att bära den själv så att värdet på den ska öka. Innan jag lastar in honom i bilen ”skrittar jag av” honom. Detta för att muskler och andning ska hämta sig. Jag byter till koppel och gärna halsband också. (Det kan man göra i spårslutet om man vill vara riktigt tydlig, en bra signal som säger ”nu är det slut”).

Kolla tassar och gå igenom kroppen på hunden efteråt. När de är väldigt koncentrerade kan smärta dövas (adrenalinpåslag) och de märker inte ens själva att de trampat upp ett sår till exempel.

En härlig effekt av spårandet brukar vara att hunden blir skönt trött. Nöjdtrött liksom. Spår är helt enkelt ett suveränt sätt att aktivera hunden på!

Vi tillbringar några dagar i södra Dalarna och hälsar på min familj. Naturen här är sagolik, jag är grymt avundsjuk på alla er som har sådana fina spårmarker runt knuten! Gammal, gles granskog med mossa och blåbärsris, vidunderligt vacker… och hur lätt som helst att gå vilse i…hrm, märkte spårläggaren häromdagen…

Totte är på träningsläger medan vi andra är på semester. Det vill säga, vi är på samma ställe men han har fullt upp. Dels tränar jag honom på att lämnas ensam (med Dacke) i den husvagn vi bor i samt att vara i den lilla av kompostgaller ihopsatta inhägnad som hör ihop med husvagn och förtält.

Utöver detta så går vi minst ett spår om dagen. Åh vilken spårhund jag har! Han är helt fantastisk. Och han vill aldrig ge sig, letar och letar efter spåret om han tappat det och alla spårupptag är som en lite dröm. Han suger sig fast som en dammsugare på en heltäckningsmatta och sedan skumpar han iväg. (Ska skriva mer om spårandet en annan dag).

Första dygnet lämnade jag honom i husvagnen fem gånger, alltid när han var välrastad, trött och nervarvad, först med ben, sedan grisöra, sedan lite godis som jag strösslade i hans säng (det är så jag gör när jag lämnar honom hemma).

Första kvällen vi var här och jag lämnade honom med ett ben så åt han en stund på det innan han upptäckte att han var ensam och ack så övergiven. Då ställde han sig i husvagnsfönstret som vetter mot huset (där jag befann mig) och ylade dramatiskt, som en varg vid fullmåne, skällde ursinnigt och gnisslade i olika tonarter. Men han tystnade efter tio minuter, var tyst en stund, började igen, tystnade igen, började igen och så höll han på fem gånger (jag stod lite ångestfylld och lyssnade inne i huset…) innan han gick och la sig och sov tills jag kom ut i vagnen en och en halv timme senare.

Dagen efter behövdes bara tre ”lämningar” då han efter andra tillfället endast tog upp ett gnällande och skällande i några minuter innan han slappnade av och sov i flera timmar. (Jag ser till att jag går tillbaka när han är tyst förstås).

Fjärde gången under det första dygnet tittade han tyst på mig genom fönstret och gick sedan och la sig utan ett pip! Härligt!

Att vara ute i inhägnaden fast han ser mig några meter bort, på andra sidan gallret, är också en skitsvår grej tycker Totte. Han blir rent ut sagt förbannad. Jag ignorerar honom och försöker greja med något i närheten av hagen och sedan går jag tillbaka när han börjar greja med något annat, tex går ett varv och nosar, tuggar på ett ben eller liknande. Jag säger inget när jag går tillbaka utan glider bara in och sätter mig på en stol och dricker lite te. Sedan går jag ut efter en stund igen.

Jo,jo, han är bortskämd också, den lille cockern. Det är inte svårt att träna honom när han bara är sur och förbannad, och det funkar onekligen att hårdträna, intensivt, konsekvent. Det är när han blir hysterisk som jag inte fixar det. Men det har han faktiskt inte blivit nu, han är sur och han var rätt så upprörd inledningsvis men det har han kommit över efter några dagar.

Nu ska jag bara fortsätta den här träningen och även försöka överföra den till bilburen och den vanliga buren, på samma sätt som vi gjort de här dagarna.

Förresten var Totte på sitt livs första midsommarfirande igår också. Och han kunde ligga stilla och tyst titta på midsommardans, hundar, barn, musikanter! Först var han lite uppdragen men han kunde slappna av bara genom att jag klappade honom lite. Sedan låg han en bit ifrån mig och spanade. Och lät sig så klart bli klappade av ett och annat barn inemellan.

Min duktiga lille cocker!

Sedan vi flyttade till hus för ett år sedan har Dacke gjort sitt bästa för att tala om för omvärlden att han bor här och äger vår tomt. Han äger också gatan utanför tomten om nu inte någon har fattat det.

Runt tomten har vi en stor granhäck och innanför den har vi satt upp ett staket. På framsidan av huset går det alltså en liten gata där många av våra grannar passerar med barn och hundar varje dag. Detta kan Dacke se inifrån huset, genom häcken.

Är Dacke utomhus sätter han i väg i full fart och springer frustande längs med staketet. Föreställ hur kul det känns att gå på utsidan av den där häcken en mörk kväll och höra ett frustande odjur i mörkret innanför häcken…

Det finns tre anledningar till att träna bort det här beteendet:

1. Jag vill inte skrämma slag på mina grannar och på köpet bli impopulär i grannskapet.
2. Det sliter otroligt på Dackes kropp att ouppvärmd rivstarta, tvärnita vid staketet, ta sats igen och springa i full fart längs det för att tvärnita i nästa hörn.
3. Jag själv hoppar högt när han plötsligt sätter igång att vrålskälla från att ha legat avslappnat i soffan.

Hela vintern har jag därför laddat för att lära honom skvallra på de som går förbi. Nu har jag börjat den träningen. Här kommer lite film.

Det här arbetssättet kan man läsa om i boken Släpp kontrollen lös av Leslie McDevitt (engelsk titel ”Control unleashed”). Ibland kan man höra om den här typen av arbetssätt att det är en del av ”Control unleashed”-tänket. Leslies hemsida hittar du här.

Min kollega Elsa driver även Canis Hundskola Småland och hon kommer ha kurs i avslappning och uppmärksamhet i Växjö i september som grundar sig på metoderna i boken. Här kan du läsa mer om och anmäla dig till den!

Jag kommer rapportera mer om hur det går med Dacke (och Totte förstås) och det här arbetet när vi kommit en lite längre bit på vägen. Mitt förra inlägg var för övrigt en variant på samma tema, läs: Inlärning av leken ”Gå och nosa och kom tillbaks”.

Som en del av anti-viltträningen med Totte har jag nu börjat sätta kommando på beteendet att springa iväg och nosa i marken efter harar och annat trevligt. Kommandot är ”gå och nosa”.

Syftet med en här träningen är också att Totte ska bli bättre på att låta bli att nosa runt så mycket på nya träningsplatser – han ska istället söka upp mig för att få träna. Att nosa står MYCKET högt upp på Tottes lista över saker som han helst gör (så klart! Han é ju en cocker!). Att han nosar står VÄLDIGT lågt på min lista över vad JAG vill att han ska göra, så länge det inte är en nosövning förstås.

Inledningsvis har jag honom kopplad för att få lite kontroll på övningen – annars är risken helt enkelt att han försvinner i väg i dofternas värld – bokstavligen alltså – han får upp ett spår och så är han borta…

Jag klickar hela tiden för TVÅ saker: Kontakt med mig och nosande i marken. Det spelar ingen roll om han börjar övningen med det ena eller det andra beteendet. OM han nosar klickar jag för det och han får hämta godis i min hand. Men eftersom dofterna är så högt värderade så är det inte säkert att han ens vill ha godis. Då tar jag mig bara fram till honom och sätter godiset framför munnen på honom.

A och O i den här övningen är att ha ett sjudundrande gott godis/en superbra belöning. Totte får rå mat (Vom- och hundemat) som han älskar, jag serverar det ur en liten burks om han får slicka i. Bäst är så klart att godiset är högre värderat än nosandet redan från början, men det behöver inte vara så, det kan nämligen ändra sig om man bara är uthållig och man kan alltid kleta in lite godis på hundens läpp inledningsvis om den inte vill ta det.

När han ätit sin belöning så väntar jag och ser vad som händer. Här kan det hända att han kastar ett öga på mig – då blir det klick och belöning. Men nästa beteende jag vill ha är att gå och nosa, så nu väntar jag på det. Och låter honom nosa några sekunder innan nytt klick och belöning. Ganska snart sätter jag på kommandot ”gå och nosa” samtidigt som han tar upp beteendet.

Jag fortsätter även att klicka när han tar kontakt med mig.

Efter ungefär fem minuters träning första gången jag gjorde den här övningen så fick jag verkligen INSISTERA på att han skulle gå och nosa för att få komma och jobba med mig. Då sprang han pliktskyldigast i väg och nosade två sekunder, och vände upp mot mig – klick och belöning. Jag kunde med andra ord låta bli att belöna nosandet och istället belöna att han avbröt.

Det sker en magisk (den känns magisk i alla fall, men det är väl bara beteendepsykologi ;o)) värdeförskjutning någonstans under träningens gång och att vara med mig blir intressantare än att nosa. Och då går jag alltså över till att ”kräva” att han nosar (trots att han hellre vill vara med mig och träna).

När han blir bra på den här leken så är tanken att jag ska kunna komma till vilket nytt ställe som helst och om jag märker att han är ”nosig” så leker vi bara den här leken en stund om det behövs.  Jag kan också tänka mig att belöna honom med att ge kommandot i ett läge där han verkligen inget hellre vill nosa efter att han först utfört något beteende hos mig, som belöning. Och i en ”promenadsituation” vill jag att han ska hitta spår av vilt och genast komma till mig för att få belöning.

Dessutom fungerar nosandet lugnande. Att låta honom nosa på nya platser, där han normalt drar upp sig, kan göra honom lite coolare.

När vi är i Varberg på kurs hos Mona Kjernholm tränar vi på en stor åker som badar i viltdoft och spillning. Jag börjar morgonen där med att komma en halvtimme innan och så går vi över nästan hela fältet och leker den här leken. Jag delar ut hans frukost i små, små portioner. När väl lydnadsträningen sätter igång har Totte inga problem med att leka dvs träna med mig istället för att nosa.

I går var Totte på återbesök hos veterinären med sitt öga och sina öron. Öronen har trots behandling med vanligt öronskölj inte blivit helt bra, verkar det som, eftersom Totte har fortsatt att klia sig lite mycket.

Medan veterinären skulle studera ”skräpet” som hon fiskat upp ur hans öron med en tops under mikroskop, stannade jag och Totte kvar i undersökningsrummet och hade kul. Jag sänkte ner undersökningsbordet (som är lite läskigt) och shejpade honom att hoppa upp på det. Väl där uppe tränade vi sitt, stå och putta på handen.

Totte glömde genast bort att den här situationen är urläskig och började vifta på svansen och erbjuda beteenden. Mellan undersökningen av öronen (jättejobbigt att få något instucket i örat, tycker Totte) fick han putta på handen några gånger också.

Ofta försöker vi peppa våra hundar hos veterinären genom att klappa och prata med glad röst. Varför inte använda oss av kraften av de känslor som inlärda beteenden väcker?

Det är faschinerande att se hur hundarna lever så totalt i dofternas värld. I dag dök det upp en GIGANTISK hare – troligtvis muterad och från yttre världsymden eller något – fem meter framför Totte. Den var nästan dubbelt så stor som honom och poppade upp som skjuten ur en kanon mitt på ett fält. Men Totte såg den inte!

Tyvärr kände han doften av den… Jag som befann mig ytterligare 15 meter bort började vissla och ropa och springa åt andra hållet släpandes på en tjutande rottweiler som inte hade några som hest problem med att se haren… Jag lyckades vända Totte inte mindre än tre gånger innan jag förlorade honom till dofternas värld.

På plussidan kan man ju säga att jag för några månader sedan inte ens hade kommit igenom en enda gång om han fått upp ett sådant färskt spår. Men på minussidan så är det bara att sätta på långlinan igen och kanske en gång för alla ta tag i anti-viltträningen. Suck. Det är så tråkigt. Men helt nödvändigt förstås.

Jag har varit så duktig med att träna med långlina sen vi flyttade hit och har nu bra inkallningar på lite äldre spår efter vilt på Totte. Jag måste oftast kalla in tidigt i spårandet annars blir han så uppslukad att jag inte når igenom. Men det är en klar förbättring från hur det var först.

Att spåra i sig är så otroligt självförstärkande för Totte. Ett sätta att lära sin hund att skvallra på viltspår är ju annars att låta dem ta upp ett spår och belöna med jaktlek. Dacke är tex mer i jaktmodus än spårmodus när han spårar vilt. Så han hugger gärna en leksak. Men Totte ser inte ens leksaken, hörde inledningsvis inte ens klicket eller mitt bra. Nu hör han mig oftast och kommer för att få äta ost med korvsmak på tub, nam-nam.

Inte ens när vi går personspår kan Totte leka som belöning. Han vill bara fortsätta spåra. Vi kommer få gigantiska problem med inlärningen av att markera pinnen om jag inte gör något åt det OMEDELBART.

Under dagens promenad band jag Dacke i ett träd för att försöka springa efter och se var Totte tagit vägen. Han var då helt väck. De där minutrarna då jag varken ser eller hör honom känns som år. Jag får verkligen, verkligen anstränga mig för att inte bli hysteriskt. Nu är det bara små bilvägar här omkring men även på små vägar finns stora bilar. Och om Totte är helt förlorad i dofternas värld så skulle han springa rakt ut framför bilen utan att se den, det är jag övertygad om. För att inte tala om allt annat hemskt som kan hända. Usch.

Efter en stund såg jag honom springa runt i en trädgård lite längre bort och efter ytterligare en stund kom han springande till mig och Dacke som om han undrade var vi hade tagit vägen. Jag kopplade honom och vi gick hem. Alla tre helt utmattade, fast på olika sätt, av ansträngningen.

Åtgärderna blir flera:

• Jag kommer att gå ut och skvallerträna viltspår med långlina och har/rådjursskank. Jag har haft med mig en rådjursskank ut i skogen vid några tillfällen och belönat med vid inkallning från spår. Det funkade rätt så bra, det var så jag bröt igenom spårgalenskapen från början. Helst hade jag velat ha lite färska djurben med kött på och ett skinn hade inte varit så dumt.
• Jag ska även göra olika sorters störningsträning där det finns viltdoft. (Klicka för kontakt och belöna med att han får nosa tex.) Överhuvudtaget är störningsträning i alla möjliga situationer bra!
• Så småningom ska jag sätta på kommando på att nosa (efter vilt) och målet är att jag ska behöva knuffa ut honom för att nosa efter vilt så han kan komma till mig för att få belöning. (Dvs förskjuta värdet från spårandet till mig och belöningen).
• Jag ska fortsätta med inkallningsträningen och även sätta en hög och skärande visselpipa som signal. (Har börjat med detta redan sedan någon vecka tillbaka.)
• Jag måste börja träna viltspår under ordnade former.

Allting handlar om att ta det i små steg, så det blir möjligt för Totte att lyckas. Och att återigen jobba för att han inte ska få misslyckas. ☹ Till exempel så får jag aldrig ha honom lös i nya områden där jag inte känner till var det brukar finnas vilt. Varje gång vi har misslyckats har det varit på ett nytt ställe. På de vanliga promenadställena vet jag var viltet finns och då har jag större uppmärksamhet på både hundarna och omgivningen och kopplar så fort jag märker att de får vilt i näsan.

Jag vill kunna ha mina hundar lösa utan att behöva oroa mig för varken hundar, vilt eller någon annan. Och Totte ska komma på inkallning även när ett vilt poppar upp framför honom. Det är målet.

Läste häromdagen en artikel i Brukshunden (nr 6 2010, sid 16) författad av Memea Mohlin som hade rubriken ”NEJ – ett litet livsviktigt ord”. Det är en välskriven artikel av en erfaren hundtränare som sätter huvudet på ett av spiken när det gäller problemen med hur vi hundägare använder ordet nej på våra hundar.

Artikeln går i korthet ut på att de flesta hundar inte vet vad nej betyder – för vi har inte lärt in det. Det håller jag verkligen med om! Artikelförfattaren ger flera bra exempel på hur hundägare använder nej som om det vore ett ord som hunden av sig själv ska fatta vad det betyder. Hennes slutsats blir att nej måste läras in som vilket annat kommando som helst. Det håller jag också med om, det vill säga om man nu ska lära in det alls…

Jag tror inte alls att nej är ett livsviktigt ord nämligen.

Jag vill fokusera på vad jag vill att hunden SKA göra inte vad den INTE ska göra. Det innebär att om jag inte vill att min hund ska hoppa på andra människor när den hälsar så lär jag den tex beteendet att hälsa med tassarna på marken eller ännu mer konkret; att dutta på gästens hand.

Varför är det då så viktigt att hunden kan göra det jag vill och inte det jag inte vill och vad är skillnaden? En anledning är att eftersom klickerträningen går ut på att hunden ska vara kreativ och erbjuda många beteenden så vill jag inte ”låsa fast den” med ett nej – som dessutom har en oklar betydelse.

Men givetvis måste jag kunna stoppa min hund ibland från att göra saker. Då är det lätt att tro att nej är den enda eller bästa lösningen. Men är det verkligen det? Här kommer några exempel där du kan byta ut nej till en annan mer konkret uppgift och ändå stoppa hunden från att göra det den hade tänkt och som du inte vill att den ska göra.

• Min hund ser en katt och försöker springa efter den. Jag ropar NEJ… eller så lär jag hunden att ”skvallra” på katten vilket innebär att hunden får belöning hos mig för att den tittar på katten och sedan tittar på mig.
• Min hund hoppar på gäster som kommer hem till mig. Jag ropar NEJ…eller så lär jag hunden att hälsa fint genom att tex gå fram och dutta på gästens hand.
• Jag tappar en stor chokladbit (giftigt för hunden) på golvet, hunden rusar farm för att sluka den. Jag ropar NEJ…eller så lär jag hunden omvänt lockande vilket innebär att så fort jag slänger/tappar saker på golvet så är det en signal på att hunden ska stå blickstilla tills den får ett varsågod. Eller så lär jag hunden ordet stopp som betyder, frys och stå stilla tills jag löser ut dig.
• Min hund drar i kopplet. Jag säger NEJ… eller så lär jag hunden att gå i slakt koppel och att det aldrig lönar sig att dra.

En svårighet med ordet nej är att det lätt blir väldigt oprecist vad gäller betydelsen: VAD är det egentligen jag säger nej till ? Själva spurten fram till gästen, hoppet upp, dutten med nosen mot gästens näsa (eller i värsta fall skallningen)? Timing är viktigt i hundträning om hunden ska lära sig något, oavsett vilken träningsmetod vi använder. Och VAD exakt ska hunden göra när den hör nejet? Man skulle ju kunna lära in att nej betyder frys och stå still – men går det att generalisera till alla situationer som jag och andra kommer säga nej till hunden?

Det är också något magiskt med ordet nej – det gör något med mig som tränare. Dacke som inte är en ren klickerhund från början, lärde sig faktiskt nej på valpkursen, på ett stillsamt och pedagogiskt vis genom att jag la en godisbit framför honom och la handen över samtidigt som jag sa nej om han försökte ta den. Nej skulle då betyda ”stopp och låt bli, avbryt det du gör nu”. (Vilket som sagt i sig är intressant – går det att generalisera nej till alla olika situationer vi använder det i?) Men vad händer då med MIG som förare? Jo, jag börjar använda nej i tid och otid. Jag säger fortfarande x- antal nej vid varje promenad med Dacke, tyvärr utan någon större effekt. Jag blir tjatig och sur helt enkelt. Med Totte, som jag inte lärt ordet nej, hittar jag istället alternativa beteenden och kommandon till det jag inte vill att han ska göra, ofta handlar det om att han ska välja bort saker som tex harar, viltspår, hälsa på andra hundar. Och jag blir på köpet mindre sur och grinig.

Jag är allergisk mot positivtetskonsulter som utropar ”säg JA istället för nej” åt allt mellan himmel och jord, men det måste ju medges; nej innebär ett stopp, en blockering, en avvisning. Kanske bidrar det till att begränsa mig i mina tankar så att jag blir mindre kreativ när det gäller att att hitta andra lösningar på situationen?

Jag skulle kunna tycka att nej vore användbart i ett fall. Och det är om ANDRA, fram för allt hundovana, människor vill avbryta Totte från att han till exempel försöker sno deras smörgås. Men även här kan jag säga till mina gäster att göra på andra sätt till exempel ”be honom att lägga sig när du står där och äter mackan” eller ”säg gå bort”. Allra bäst är så klart att jag har lärt hunden att så fort en människa äter så ska du ligga ner helt stilla. (Och problemet med vad nej betyder att hunden ska göra kvarstår fortfarande).

Dessutom så har jag ju alltid möjlighet att rigga miljön så att hunden och gästen inte hamnar i en situation där gästen vill säga nej. Hunden kan ju vara i buren, ett annat rum, ligga kopplad hos mig osv. Som klickertränare försöker jag ju hela tiden tänka att hunden inte ska få misslyckas allt för mycket – ett sätt att hindra den från det kan ju vara att lägga miljön tillrätta.

Nej är med andra ord inte livsviktigt men livsviktigt kan det vara att ha stimuluskontroll på beteenden som till exempel ”vänd på en femöring och kom hit”, det vill säga att ha en säker inkallning.

Oj, nu har jag haft en lång semester från hundandet! Har flyttat till lilla Vallda, en liten ort mellan Kungsbacka och havet och vi håller på att boa in oss för fullt, möblering och målning och så vidare. Hundarna får mest vardagsträning och lite till när andan faller på.

Med Totte har jag ett projekt som jag tränar varje dag: att gå lös och ändå vara uppmärksam på mig, inte ta varje viltspår som dyker upp och inte springa långa vändor i skogen. Minst fyra gånger har Totte under sitt drygt ettåriga liv fått chansen att misslyckas när det gäller vilt. Två gånger har han jagat en hare och två-tre gånger har han tagit ett spår och helt enkelt försvunnit. Några gånger för mycket med andra ord. :(

Så nu är det utan undantag långlina på promenaderna – och det funkar riktigt bra. Jag behöver ta linan nästan en gång varje promenad för att hejda honom när han helt slukats upp av en doft som måste följas. Men jag har allt oftare kunnat vända honom i detta spårande med bara rösten. Uppmärksamheten på mig är mycket, mycket bättre. Han söker upp mig många gånger (igen och igen) på varje promenad och han verkar ha börjat förstå att på asfalt så är det bästa stället att vara på bredvid matte.

När jag behöver stoppa honom så försöker jag göra det mjukt och tyst. Jag väntar sedan helt enkelt på att han bestämmer sig för att vända tillbaka och då passar jag ibland på att ropa på honom (när jag ser att han har god fart rakt mot mig). Häromdagen hamnade han lite väl långt fram och fick plötsligt fart in i skogen och jag hann inte i fatt linan. Lite desperat ropade jag, men han hade nog inte öronen påkopplade överhuvudtaget, däremot fick tre hårda klappar med händerna honom att förvånat titta upp – då ropade jag och han kom. Bra att det går att komma igenom när det håller på att gå åt skogen…

Jag går nästan alltid med båda hundarna samtidigt och har Dacke i dubbla koppel, dvs ett koppel som kanske blir fem meter långt. Så han får också mycket rörelseutrymme. Det är minst sagt ganska aktiva promenader, inget flanerande precis ;), och det låter nog en del om oss när vi kommer gående. Kanske lika bra det – just nu vistas en vilsen ettårsälgkalv, en älgko med ny kalv och en del vildsvin i området! Inga av dessa har jag så där jätte stor lust att möta om man säger så… Ettårskalven sprang vi nästan rakt på häromdagen, men vi vände snällt medan den stod och glodde efter oss länge och väl.

Förutom denna vardagsträning har jag och Totte även kommit vidare med fritt följ, apporteringen, ingångarn och så har vi äääntligen fått till en snurr – vilken tid det tog för Totte att fatta det där med att snurra. Jag återkommer kring dessa ämnen!

Då och då kontaktas jag av hundägare som har problem med att deras hundar gör utfall mot andra hundar eller mot människor. Oftast är det personer som gått kurs för mig förut eller som är inne på klickertänket och vill jobba med problemet på klickervis.

När jag har förhört mig om vad som har hänt och hur länge det pågått, hur gammal hunden är, om de varit hos veterinären och kollat så att hunden inte är sjuk eller har ont någonstans så bedömer jag om jag kan tillföra något till det specifika ekipaget.

Ibland beskrivs problemen som så svåra att jag inte anser mig ha tillräcklig kompetens för att hjälpa till och då brukar jag rekommendera att de vänder sig till en beteendeanalytiker. Men ganska ofta går jag med på att möta hund och hundägare för en genomgång av läget och för att göra upp en plan för att ta sig vidare  – ur den besvärliga situationen.

Alla hundar som jag har träffat hitintills har under en längre tid byggt upp beteendet och det har långsamt blivit värre och värre. Sällan är detta något som kommer över en natt, även om vissa ägare ibland upplever det så. Anledningen till deras upplevelse är antingen att de inte har sett de signaler som hunden gett tidigare eller att de inte tyckt att det varit så farligt att hunden tex morrar lite när någon närmar sig matte eller husse.

När hunden då en vacker dag hugger den människa som ”kommer för nära” så är det som en blixt från en klar himmel för matte och husse. Jag önskar så att de som kommer hade kommit tidigare! Inte för att det behöver vara hopplöst att komma till rätta med problemet utan för att det kommer ta en sådan himla tid att bli av med det – och det är nästan ingen som orkar hålla ut så lång tid som krävs.

Tänk så här: Om det har tagit din hund ett år att ”bygga upp” ett problem och förvärra det så tar det förmodligen lika lång tid att ”montera ner” det också. Och ett år är lång tid! Det gäller att vara verkligt uthållig. Att se de små, små stegen och att stå ut med att det ibland inte går att märka av framstegen alls.

Klassisk betingning – att förändra hundens känslor – tar tid. De flesta jag möter intygar att de verkligen är beredda att jobba med problemet och att de är uthålliga. Men flera som jag har mött blir så glada, när de efter några månader gjort så pass stora framsteg att livet blivit lite enklare, så att de slutar med träningen eller slarvar med den. Och efter ytterligare några månader kommer problemet tillbaka.

Ett exempel: Dacke började för fyra år sedan, när jag flyttade till stan, göra utfall mot joggare. Inte mot alla joggare och inte i alla situationer men emellanåt. Jag bedömde inte utfallen som särskilt allvarliga, tvärtom var det väldigt lite allvar bakom, men det kunde ju rimligtvis inte joggaren förstå… :) Så på så vis var det ju allvarligt – folk blev rädda och jag såg tidningsrubrikerna framför mig: ROTTWEILER ANFÖLL JOGGARE I SLOTTSKOGEN.

Jag började omedelbart klicka för alla joggare vi mötte. Det kunde lätt bli tio på en promenad i Slottskogen. Ganska snart hade Dacke börjat skvallra på joggare och han hade några återfall under att det första halvåret men sedan gjorde han inte ett enda utfall på ett år. Under den tiden så förstärkte jag allt mer sällan åsynen av en joggare.

Så en dag för ungefär ett halvår sedan så kom det en joggare bakom oss i hög fart, utan att varken jag eller Dacke hörde det förrän han var jämsides mig – nära – och JAG blev rädd. Det tog en sekund så flög Dacke på joggaren, jag hann inte ens reagera. Inget ”hände” mer än att Dacke knuffade på honom och joggaren vek undan och sprang vidare. (Jag ropade ursäkta men joggaren bara vinkade tillbaka.)

Men så lite behövdes för att beteendet skulle återkomma. För återkom gjorde det. Veckorna efter gjorde han flera utfall och jag fick ta upp träningen igen.

Så, inte nog med att det kan ta tid att träna bort ett icke önskvärt beteende – du måste också vara beredd på att resten av hundens liv återkomma till träningen. Kanske kan du aldrig ”lita på” hunden igen – dvs att just det beteendet är för evigt släckt.

Men det behöver egentligen inte vara så himla besvärligt (beroende på vilket beteende det handlar om förstås!). Jag har ju också blivit betingad på joggare nu: jag läser Dacke blixtsnabbt och bedömer om jag behöver stärka honom med ett bra och en godis eller om jag bara kan gå på. Nu är vi tillbaka på ett utfallsfrittläge igen men jag kommer alltid att fortsätta, med variabel frekvens, att förstärka honom för att han går lugnt och fint med öronen bakåt (mot mig) när vi möte joggare.

Åh jag är en usel bloggare för tillfället. Det är jag för att också är en usel hundtränare för tillfället. Det vill säga jag tränar i princip inte alls.

Jag har för mycket annat att både tänka på och göra. Till exempel ska vi flytta. ÄNTLIGEN ska hundarna få en egen trädgård och jag slipper släpa runt på Dacke på nätterna i Slottsskogen, när helst han är dålig i magen. Vi kommer kunna gå rakt ut i skogen utan att tänka på koppeltvång och alla som vill kan bada i havet var och varannan dag.

Tottes pipande har gått ner en hel del sedan kastrationschippet sattes in. Den lilla osäkerhet eller vekhet som jag upplevde att han fick har nästan helt gått tillbaka, möjligen kan jag märka att han är lite rädd för saker ibland och har svårare att komma över sin rädsla. Men i träningen är han lika på och glad och som sagt – tystare!

Dock finns pipandet fortfarande kvar när han ska vila på filten eller i buren när jag tränar Dacke så det har inte blivit bättre. Men så har jag heller inte tränat det på sistone. Jag hoppas kunna göra det riktigt mycket i sommar.

Efter en situation som kunde slutat med minst två påkörda hundar har jag också tagit ett ordentligt omtag på Tottes inkallningsträning. Och det var lite som om han tänkte ” det var ju på tiden att vi tog upp den här träningen igen” och gör nog rätt 95% av gångerna, ibland 100 faktiskt.

Det roliga med honom nu är att jag upplever att han nu har mycket enklare för att lära nytt – har han väl fattat vad jag vill så går det väldigt fort. Jag tror att det handlar om mognad men också den minskade stress som jag upplever att kastrationschippet ger. Jag har lärt in ett väldigt roligt backande till exempel, där jag lyckats med konststycket att klicka för att han backar – med huvudet på sné! :) Det var ju inte riktigt meningen men det ser väldigt roligt ut…

Annars har inte så mycket hänt som sagt. Jag har inte så mycket motivation att träna men heller inte tid, det hänger väl i hop. Nu när sommaren kommer så brukar lusten att träna återvända, så jag återkommer!