Idag ringde veterinären och meddelade svaren på de biopsier som han tagit i magsäcken och tjocktarmen på Totte. Han konstaterade att Totte har en grovtarmsinflammation och en magkatarr med ”lindriga förändringar i både tjocktarm och magsäck” och ”därför troligen i resten av tarmsystemet också”.

Provsvaren visar ökad förekomst av lymfocyter och plasmaceller. Diagnosen är lymfoplasmocytisk inflammation.

Lymfocyter är bra grejer – de är en slags vita blodkroppar som försvarar kroppen från främmande ämnen, en slags ”kroppens krigare”. Lymfocyterna och plasmacellerna (som också hör till immunsystemet) i sig är alltså inte problemet. Det är deras stora närvaro i de prover som tagits som säger något om att här har immunförsvaret behövt gå ut i krig mot ett ämne som det absolut inte vill ha i kroppen.

Vilket ämne går inte att säga helt säkert. Min veterinär gissar dock att det är någon form av protein. Till exempel nöt- eller grisprotein. MEN jag personligen är öppen för andra tankar; det skulle också kunna handla om kolhydrater. Eller både och. Men om detta vet varken han eller jag säkert, här gäller ”trial and error”.

Han säger vidare att det med största sannolikhet är så att kliandet och magproblemen hör i hop. Kliandet är en reaktion på det ämne som kroppen inte vill ha/tål. Här har jag också hört lite annat; att just lymfoplasmocytisk inflammation INTE har med allergi att göra, alltså borde det inte höra ihop. Men, men, jag är ingen expert och spontant känns det ju som om att det vore osannolikt att det INTE hör ihop… Jag ska försöka ta reda på mer fakta om det.

Veterinären konstaterade att det här är en kronisk tarmsjukdom som i vissa fall kan självläka. Men att det är vanligast att man kortisonbehandlar under inledningsvis tre veckor. Kortisonet kan göra att tarmen får vila ett tag och den kan då återhämta sig så pass att inflammationen lägger sig.

Eftersom Totte varit fin-fin i magen på sin senaste diet, som han har haft i två veckor, så tyckte vi båda att det är värt att fortsätta försöka med den och INTE sätta in kortison. Det vill man ju undvika i möjligaste mån eftersom det samtidigt ställer till det i kroppen på olika sätt. Hade Totte varit sjukare så hade jag så klart valt den vägen om min veterinär ansåg att det vore nödvändigt. Men jag har en klok och kompetent veterinär som tror på ”trial and error” i viss utsträckning.

Appropå det så pratade vi lite om huruvida jag borde byta ut det fett som Totte får nu; han får ju ister. Första veckan fick han en tesked om dagen men nu har han fått två teskedar. I samband med att jag höjde fettet började han klia sig rätt mycket mer än tidigare. Jag ska ta upp detta med fodercoacherna och se vad de säger.

Det där med att veterinären säger ”kronisk tarmsjukdom” tänker jag inte haka upp mig alldeles för mycket på. Det kan ju låta lite ledsamt. Men kroniskt säger man nästan om allting som pågått x-antal dagar. Vem har inte haft ”kronisk bronkit” till exempel? Man kan ju bli helt symptomfri fast att man har en så kallad kronisk sjukdom – om man till exempel hittar vad som triggar igång symptomen eller ger kroppen stöd så den kan ”ordna upp” det hela själv.

Mitt största problem just precis nu, förutom att kliandet ökat de senaste dagarna, är att jag har så svårt med vad jag ska ge för godis när jag tränar (och det är ju, om man jämför, inte världens värsta problem direkt). Jag har fått tipset lunga, men jag måste vara lite försiktig med det för en gång blev han lite lös i magen av det. Tror jag. Om det inte var en tillfällighet.

Ja, kära nån. Jag har utvecklat en viss känslighet för hur min hund reagerar eller inte reagerar på saker och ting, om man säger så.

Men nu siktar vi på att få Totte helt frisk igen! Det är det enda som gäller. På vägen får jag lära mig en massa nya saker, om lymfocyter och andra krigare till exempel.

Inför den stundande (?) våren gjorde husse L och jag om utseendet på bloggen.

Temat är grönt och skönt. Eller: Nytt och spirande.

Nya tider, kanske lite lättare, hoppas vi på!

Amen.

Totte i det gröna

Jag har börjat baklängeskedja hela moment i lydnadsklass 1 nu. Jag har filmat vårt första pass så ni som vill har en kortversion och inte orkar läsa texten kan hoppa direkt ner till filmen :o).

Tidigare har jag mest framlängeskedjat hela eller delar av momenten men nu vill jag gå in i att verkligen sätta momenten på plats och då tycker jag baklängeskedjning är fenomenalt. Hunden blir förstärkt av att gå vidare i kedjan eftersom ju längre in i momentet den kommer desto närmare belöningen kommer den. Belöningen serveras ju alltid på samma ställe – efter den absolut sista delen i momentet. Det blir väldigt stabilt helt enkelt.

Här kommer en beskrivning av hur jag jobbat med kedjning av läggande under gång. Grundförutsättningen för kedjandet är att hunden kan alla delarna var för sig. För ni vet ju; ingen kedja är starkare än sin svagaste länk…

 Delarna (länkarna) i läggande under gång ser (i min version) ut så här:

• börja gå fot med hunden (från sittande vid sidan)
• lägg hunden under gång
• låt hunden ligga kvar (gå ifrån, vänd upp, stanna, gå tillbaks)
• gå in vid hundens sida
• sätta hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

Kedjan:

Länk nr 1:

• sätt hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

Länk nr 2:

• gå in vid hundens sida
• sätt hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

Länk nr 3:

• låt hunden ligga kvar (gå ifrån, vänd upp, stanna, gå tillbaks)
• gå in vid hundens sida
• sätta hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

Så här långt kommen, efter att ha repeterat länk 1, 2, och 3 några gånger med framgång satte jag ihop ovanstående till en enda delkedja, dvs som nr 3. Jag gick sedan vidare till att göra länk 4.

Länk nr 4:

• lägg hunden under gång
• låt hunden ligga kvar (gå ifrån, vänd upp, stanna, gå tillbaks)
• gå in vid hundens sida
• sätta hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

Länk 5 orkade vi inte lägga på idag men det blir nästa gång:

Länk nr 5:

• börja gå fot med hunden (från sittande vid sidan)
• lägg hunden under gång
• låt hunden ligga kvar (gå ifrån, vänd upp, stanna, gå tillbaks)
• gå in vid hundens sida
• sätta hunden upp (efter att ha stått stilla i minst fem sekunder)
• belöning

Innan jag började kedjandet så kollade jag de delar som jag sedan innan vet är lite svåra:

Att vänta på kommando för att få sätta sig upp är en liten luring. Jag tränade därför länk nr 2 flera gånger innan jag börjar sätta ihop den med länk nr 1 och 3.

Det visade sig också att jag fick problem med själva ligg på kommando (länk nr 4) första gången jag skulle göra den länken av kedjan men det tror jag mest var för att han vid det laget var rätt trött.

Under kedjningen av länkarna 1, 2 och 3 lägger jag bara hunden med en godis (lockar) eller låter honom lägga sig frivilligt om han erbjuder det direkt. Jag vill inte lägga någon energi på att här få fram ett frivilligt läggande, det känns bara stökigt. Det är ligga kvar han ska göra, hur han kommer ner i liggande position är för mig helt oviktigt.

Vid första träningspasset kedjade jag alltså till och med länk nr 4.

Nästa gång tänker jag gå rakt på länk 3 och sedan hoppa vidare till 4 och 5 för att sedan släppa nr 3 och bara kedja de två sista länkarna. Innan jag börjar kedja då så kontrollerar jag de(n) del(ar) som jag hade strul med nu; ligg på kommando.

Jag kan när som helst lyfta ut en liten del av kedjan och träna den för att stärka den, om jag märker att den är svajig. Till exempel gå in vid hundens sida, sätt hunden upp (efter att ha stått stilla i fem sekunder eller gärna mer), belöning. Jag kan också göra en del enkla övningar där jag går in vid hundens sida, står stilla och belönar för att den ligger kvar. Det går ju att mixtra hur som helst med enskilda grundfärdigheter eller delmoment i momentet för att sedan gå in i kedjandet igen.

Men tanken är ju att allt detta mixtrande med delar i princip ska vara gjort när jag börjar kedja ihop hela momentet. Och jag har gjort otroligt mycket delmomentträning så jag kan gå rätt fort fram verkar det som.

Jag skriver alltid ner mina kedjor på ovanstående vis och tar med lappen ut när jag tränar! Annars gör jag fel. Jag kan omöjligt hålla allt i huvudet i början. Men även jag blir ju kedjad så i slutet kan jag kedjan bra :O).

Jag belönar översvallande och håller gärna på en stund med själva belöningen. Men här får man se upp så att man inte kör slut på hunden i sin ambition att belöna bra. Jag tycker inte belöningen måste vara på samma sätt hela tiden dock men den ska vara lika bra… Det gäller ju också att tänka på vilken sorts belöning jag vill använda med syfte att påverka energin i momentet. Jag tror jag har lite väl mycket energi i min just nu.

Jag har börjat röra vid Totte mycket mer nu när jag belönar. Ofta i kombination med lek eller matning. Tanken är att han ska nöja sig med klapp och smek som belöning sedan – inte alltid så klart – men alltid på tävling.

Det som kan vara tidskrävande och lite ansträngande för både hund och förare när man baklängeskedjar är att så fort hunden gör fel så måste du börja om från början igen. För varken mig eller Totte blir det bra att ägna sig ett helt träningspass åt baklängeskedjning. Det tycker vi är för jobbigt. :o)

Och här kommer film på vårt första stora baklängeskedjningspass av läggande under gång:

Jag har med stort intresse läst de bloggar och kommentarer som följde på mina inlägg om Adekvat kritik mot klickerträning? och Klickersjukorna igen.

Två saker slår mig: Det finns några utmaningar för klickertränare som verkar vara gemensamma och flera känner igen det jag skriver i min första text (Adekvat kritik…). Jag tänker återkomma till detta i texter framöver.

Det andra är att jag ibland  får höra från folk att de klickertränar men inte ”enligt canismodellen”. Detta har alltid gjort mig väldigt förvirrad eftersom jag själv, Canis-instruktör sedan fyra år, inte vet vad det är för modell… När jag frågar folk vad de menar så får jag lite olika svar; de kanske inte baklängeskedjar, de använder lockande, de styr hunden lite mer osv.

Men:
Det finns egentligen inte någon canismodell. Den minsta gemensamma nämnaren för instruktörer inom Canis är att vi har fokus på att belöna rätt beteende, att hundarna ska kunna erbjuda frivilliga beteenden, att vi använder en belöningsmarkör och att vi försöker hålla oss ifrån att gå in i huvudet på hundarna allt för mycket. Canis är en stor och brokig organisation där det finns utrymme för varje enskild instruktör att vara kreativa kring hur de lär ut hundträning med fokus på klickerträning.

Dock kan du som är elev på Canis hundskola urskilja några teman som vi gärna understryker, tydligast kanske i tränarutbildningen; vikten av att få en en hund som erbjuder frivilliga beteenden med minimalt med hjälper, att det är viktigt att få stimuluskontroll på dessa frivilliga beteenden, hur man ska veta när det är dags att gå vidare när man håller på att forma ett beteende (eller gå tilllbaka för den delen), och hur man genom baklängeskedjning kan sätta ihop de färdiga delarna till färdiga moment.

Observera att dessa teman inte innebär att vi ALDRIG använder hjälper att vi ALDRIG framlängeskedjar och så vidare. Det är nog rätt så individuellt faktiskt. Det är inte svart eller vitt, det finns absolut en gråskala.

Och alla dessa teman är ganska grovhuggna; bakom dessa ord döljs en mängd andra ingredienser till exempel (om du tränar för mig) ett stort fokus på belöningsutveckling, i möjligaste mån inlärning genom positiv förstärkning och avgränsning (hindra hunden att belöna sig själv) men jag undviker i det längsta att träna med negativt straff (och då menar jag så att säga ”aktivt” negatvit straff- tex att sno leksaken och säga ojojoj).

Jag försöker fram för allt anpassa träningen till det ekipage jag har framför mig. Vissa hundar (och människor) verkar det funka bättre för om de får (använda) lite mer hjälper, andra behöver hjälp att inte fastna i perfektionism, vissa får ett genombrott när de snöpligt går miste om leksaken mitt framför nosen när de gör fel osv osv.

Jag tänker skriva mer om de svårigheter jag och andra har tagit upp (inklusive en del missförstånd) och vad jag tycker utmärker bra klickerträning men det här får vara allt för nu!

-

Ok, här kommer lite party då då.

Häromdagen märkte jag att Totte höll väldigt slappt i apporten. Han sitter liksom med halvöppen, slapp mun, det ser väldigt roligt ut. Men är fel fel fel :).

Så där höll han i början när vi tränade att hålla i apporten, men jag fick bort det genom att träna mycket kamplek (där hunden ju måste hålla stenhårt) och i leken gå över till att hunden ska hålla allt längre stund medan jag drar, släpper, petar på apporten och succesivt länger tiden då han måste hålla hårt i den.

Det artade sig och han höll fint. Men så har jag inte tränat det alls på länge och det är bara att inse; det tar tid att få ett beteende som hunden inte har ”gratis” stabilt och uthålligt. Man måste repetera!

Så nu får vi gå tillbaks till hållaträningen. Vilket inte gör mig något alls, apporteringstäningen är urkul tycker jag. Den innehåller så många olika delar.

Och den är ju en tungviktare i tävlingssammanhang, rätt utförd ger den höga poäng.

I jakten är apporteringen halva grejen och det är väl därför Elsas apporteringskurser för retrievers  alltid är fulltecknade och har väntelista. Utom den som startar i Göteborgsområdet den 31 augusti. Där finns det fortfarande platser kvar – så skynda skynda!

Vi har varit i Härjedalen och levt fäboliv.

Nästan varje eftermiddag kom det åska över bergen och då satt jag och hundarna och tittade ut på regnet. (Fast Dacke spanade mest efter getter).

Våra närmaste grannar var nämligen tre sociala och nyfikna getter:

Dessa tre getter vandrade så klart lösa och lediga vilket innebar att de varje morgon stod på vår farstukvist och kliade sig, gnagde lite på trappan samt hoppade upp och ner på vår bils motorhuv… eller på kofångaren:

Dacke höll på att kasta sig genom fönsterrutan första gången han såg dem vandra förbi utanför förstret. Han satt i timmar och stirrade ut – i fall att de skulle komma förbi igen. Till slut fick vi ställa upp kompostgaller som gjorde att han kunde lägga sig ner och slappna av. :o)

Den som väntar på något gott...

Han har absolut sett getter förut men det måste varit det faktum att de gick runt lösa överallt som gjorde honom helt galen…

Det blev koppel på även för Totte (det hade det i och för sig varit ändå för i fjällen är det förbjudet att ha hundar lösa). För i år är det nämligen lämmelår och de små söta marsvinsliknande djuren som låter som kringvandrande pipleksaker var ÖVERALLT. Eller hade varit överallt och spridit sin doft. (Jag fångade tyvärr ingen på  bild, mest för att jag alltid hade minst en hund med mig och då var det svårt att langa upp kameran…)

Jaha, detta är alltså dagens frukost?

Tänker du säga varsågod, eller?

Nähä. Men då tar jag väl och smakar en liten b...

Det blev med andra ord en rejäl utmaning att ta ut Totte i det halvhöga gräset på vallen och träna. Det mesta brukar ju gå om jag har hans mat med, men nu var det bara att belöna med att få nosa som funkade optimalt – inledningsvis. Jag hade honom i långlina och klickade först för kontakt, sedan för ingångar, fritt följ, skiften mellan sitt och ligg, stå, läggande under gång och inkallning. Jag blev otroligt förvånad över att det gick så bra! Han var väldigt snabb på att springa i väg på ”gå och nosa” eller ”varsågod” och jag fick bryta hans belönande genom att lugnt hämta honom när han nosat runt en stund. Men på slutet kunde jag klicka även för nosandet och han tog sedan belöning ur min hand.

Jag lät honom också leka kamplek och inte förrän han var engagerad och totalt uppslukad av leken fick han gå och nosa. Han fattade det fort och drog för glatta livet med det fina cockermorret påkopplat. Leken var intressant nog det alllra svåraste, i början fick jag nästan inte igång honom utan han stod och nosade i luften och vände bort huvudet (!) från leksaken. Jag är dock jäkligt ihärdig och ger mig inte förrän han börjar leka. Så fort han började gav jag ”gå och nosa”-kommando. Sedan längde jag lekstunden och därefter började jag belöna inkallningar, med mera, med leksak och det funkade bra.

Det var nog en av de svåraste miljöer jag tränat i med Totte faktiskt. Så jag är sjukt nöjd med hur jag kunde få honom att jobba fokuserat. Och detta genom att använda miljön som belöning. Är inte klickerträning helt fantastisk!?! Miljöbelöningar öppnar upp för mycket smart träning.

Och på tal om positiv och smart träning, läs gärna detta:

http://susangarrettdogagility.com/2011/08/the-possibilities-in-dog-training/

Häromveckan hade Elsa och jag bjudit in till en promenad i Slottskogen. Vi var åtta människor och nio hundar som gick en dryg timme. Vi passerade barn och hundar och djurhägn med dovhjortar och älgar och Gotlandsruss.

Totte var en stjärna! Han kunde snart gå nära alla hundarna utan att dra upp sig och rusa fram. Han kunde under våra upprepade pauser, då vi slog oss ner och kikade på fåglar, sälar och älgar, sitta lugnt antingen bredvid mig eller i mitt knä utan att pipa och dra upp sig. Lite ljud kom det några gånger men HERREGUD vad mycket bättre det har blivit!

På slutet av promenaden skulle vi gå över en gräsmatta med massor av dofter och då tränade jag kontakt. Efter att ha gått 50 meter kunde vi leka, göra ingångar, träna hoppstå och ligg utan att han började nosa eller försökte dra i väg. Så himla bra!

Jag är så nöjd med honom!

Jag har tränat avslappning en del med honom i sommar men ändå inte så mycket som jag kanske borde. Det verkar ändå ha blivit bättre.

Här tränar vi avslappning vid en sjö i Dalarna :). Väldigt trevlig träning.

Avslappning.

Det verkade som att alla som var med tyckte det var en bra idé med promenader så vi kommer att arrangera fler. Nästa blir den 24 augusti. Se på Canis hemsida under avdelning Göteborg & Kungsbacka.

Tack för tipsen på snabba gripanden som jag fått!

Jag tänker att ni alla ska få ta del av dem och så får var och en värdera om ni tycker det kan vara intressant för er.

En stor del av tipsen handlar om att utnyttja fart och aktivitet, det vill säga antingen vill hunden väldigt gärna komma ut fort till apporten och griper då även snabbt, eller så vill den efter att ha gripit springa mot föraren väldigt fort. Det snabba gripandet kommer så att säga på köpet.

Tipsen:
- Konkurrera om apporten. Om inte du räcker som konkurrens så släpp din andra hund, den som hinner först får den dvs om de inte börjar slåss… Detta gjorde Susanne med sin kelpie Lia och fick på köpet en hund som grep väldigt fort (förutom att springa ut fort).

-Klick och stick. När hunden griper klickar du och springer allt vad du kan åt andra hållet (med belöningen) och hunden kommer då att skynda sig att gripa och vända upp eftersom den vill ha belöningen. Siv har gjort så med sina vovvar.

- Träna gripandet nära först. Träna upp farten i gripandet när han sitter nära. Låt det kosta om han inte griper med fart och intensitet, dvs negativt straff. Gudrun har gjort så med sin hund och fått väldigt bra resultat.

- Träna upp farten med andra grejer först. Om han griper annat fortare än träapporten, träna med andra grejer och blanda plötsligt in apporten ibland så det snabba gripandet överförs till den. Ann har gjort så med bra resultat.

- Sätt ett snöre i apporten och dra den bort ifrån honom när han ska ta den. Tips från Madelene.

Alla tipsen skulle kunna funka, ja bevisligen kan de det eftersom de som gett tipsen lyckats med dem :). Men jag menar för mig och för min hund. Det som jag redan är inne på är fram för allt Sivs förslag och lite Anns – fast det var mest när Totte var valp som jag presenterade olika material, jag brydde mig inte om snabbheten då.

Men Susannes förslag gjorde mig lite nyfiken eftersom detta ju var precis vad som hände och som jag skrev om i mitt inlägg – att Totte rusade ut ur buren och snodde apporten från Dacke i en himla fart. Det enda jobbiga med denna idé är att det finns en viss skaderisk då Dacke är så stor (och för andra kan det säkert finnas en slagsmålsrisk). Men Totte är väldigt van vid att hålla undan från Dacke och jag kan rigga situationen så att Dacke inte får så  mycket fart.

Så jag gick ut och provade detta och det ökade farten ut och farten i gripandet ordentligt de två gånger jag körde. Men även Sivs metod funkar om jag gör det när Totte är väldigt pigg, är han lite trött så tar han förvisso apporten ganska snabbt men han trippar sedan iväg till sin filt med den… :)

Jag har ju jobbat jättemycket med att han ska attackgripa leksaken och oftast funkar det men ibland har det funkat så där. Kanske, kanske har det med hans öron- och halsinfektioner att göra, jag kan inte rikitgt förklara den ojämnhet som han uppvisat annars. I början när jag tränade gripandet av apporten så var det attacklek blandat med att gripa apporten som gällde. Det gick framåt men det var svårt! Tunga träföremål är inte riktigt hans grej.

Tipset med att sätta den i ett snöre är jag lite tveksam till för Tottes del, av den enkla anledningen att han först och främst använder tassarna när vi leker jaktlekar på marken. Och det vill jag ju inte ha fram här.

Jag tänker nog prova Gudruns tips men jag tänker inte blanda in apporten i det, utan börja med någon gummileksak först. Jag är ju alltid sådan att jag försöker så länge jag kan med positiv förtärkning och positiv laddning av något innan jag börjar med negativt straff. Det passar mig bäst.

Det konstiga är att Totte verkar vara otroligt förtjust i sin apport när han väl fått den i munnen! Men innan, om jag står helt stilla och håller fram den, så kan han nästan vända bort huvudet… Då blir det ju knappast någon förlust om jag tar bort den heller. ”Skönt att slippa den” liksom. Så vill jag ju inte ha det. Så han måste ju förstå att det är något annat han går miste om (belöningen) i så fall.

Jag har också funderat på om jag ska ha en apport i fickan som jag trollar fram när jag kommer hem. Då är Totte nämligen väldigt yster och glad och kastar sig alltid över en sko som han bär i väg. Jag kan ju byta ut skorna i skohyllan mot apporter kanske…

Men nu ska jag köra några klick och stick, några tävla om apporten och fortsätta med att attackera leksaker och apporter på nära håll. Så får jag se om det ger resultat.

Jag ska ta upp det med Mona nästa gång jag åker dit också, behöver någon som tittar på det jag gör, känns det som.

Totte har blvit kär! Man kan ju förstå honom, dels är hon ju spaniel, dels har hon samma vackra färger som honom och så vill man ju bara krama henne när man ser henne, eller hur?

Den väna prinsessan Bira

Bira är en clumber spaniel och har bott i vår gäststuga tillsammans med matte Marie under kursen för Thomas. Totte har liksom inte vetat vad han ska göra av alla känslor, han hoppar och skuttar framför henne, gör lekinviter, lägger hakan i backen, hoppar upp i luften, lyfter svansen som en plym och försöker även para sig med hennes huvud (den sistnämnda aktiviteten uppskattade hon inte). Den ursprungliga betydelsen av ordet kåt är glad och det dyker upp i mitt huvud när jag ser honom slå knut på sig själv framför Bira. Han är väldigt glad med en sexuell touch, skulle man kunna säga. ;o)

Söndagen började annars med att jag, när jag klev ur sängen, fick en djävulsk nackspärr. Därefter gick strömmen i huset när jag höll på att göra frukost och den är fortfarande delvis borta. Sedan började Totte yla som en stucken gris redan när vi svängde in på grusvägen som leder till Onsala och Vallda jakt- och viltvårdssällskap. När Totte kom ut ur bilen visade det sig dessutom att han var lite dålig i magen (det gick över). Pipandet och gnällandet fortsatte dock med varierad styrka i en timme och femton minuter.

Därefter  gjorde vi dagens första övning, att gå jaktfot, och sedan tog jag två alvdeon för nacken och plötsligt var Totte mycket tystare, solen började skina och vi fick ännu en lärorik dag med Thomas.

Energiknippet Chilla chillar (lite i alla fall).

Det finns många olika sorters spaniels. På kursen fanns cocker, jaktcocker, welsh springer och clumber. Sedan hade vi dessutom en förtjusande katt bland hermelinerna i form av Varga, en vorestehrvalp som charmade oss alla med sin ystra jakt på fjärilar :).

Varga, en fjärilshund?

Jag bestämde mig för att lägga jaktfoten på höger sida om mig, av två anledningar. Den ena är att det är bra att lära hunden att gå på höger sida rent muskulärt, så att kroppen inte bara går högervriden utan även vriden åt vänster. Den andra är att jag håller på att pilla en del med det fria följet just nu och har inte jättestor lust att blanda upp den träningen med något som kan röra till det. För de flesta hundar är det nog inga problem, men Totte behöver inte den sortens utmaningar som eventuellt kan göra honom lite förvirrad och frustrerad (= pipig).

Det gick fort att få honom att fatta konceptet och jag bestämde mig för att lägga på en signal på beteendet nästan omedelbart. Signalen är att jag klappar mig lite på högerbenet.

Lisbeth och Dottie pausar

I dag fortsatte vi också med sitt-träningen. I går arbetade vi i huvudsak med det frivilliga sittandet och lite med sättandet och i dag med själva sättandet – på kommando. En del av deltagarna tog fram visselpiporna eftersom de hade börjat träna in visselsignalen för sitt. Jag höll mig dock till att försöka få honom att sätta sig på kommandot sitt i svårare situationer.

Jag lekte igång Totte så att aktivitetsnivån skulle vara lite högre (i en jaktsituation är den ju så klart hög) och sade sedan sitt när han var i gång i full fart. Jag fick honom också att springa ifrån mig och sa sitt när han var en bit bort. Båda dessa övningar gick bra. Sedan tog jag fram bollen, lekte ganska häftigt med den, kastade den och sa sitt, men det var för svårt! Jag fick rådet att istället säga sitt, kasta bollen och ibland belöna med varsågod och succesivt flytta på kommandot så det hamnade efter att bollen var kastad. Jag ska också träna på sitt i andra situationer, till exempel på promenader när Totte är igång och springer en bit ifrån mig.

Malin och Lukas tränar vändningar

Vi tränade även på att hunden skulle lära sig att vända upp mot mig som förare, det vill säga göra ett sökslag åt vänster och sedan vända och göra ett slag på min högersida. Totte fick sitta vid min sida och se hur jag kastade en godisbit till höger om mig, sedan fick han springa och ta den. Medan han gjorde det vände jag mig åt vänster (riktade kroppen åt det håll han skulle gå) och kastade en bit åt det hållet.

Totte och jag tränar vändningar i slagen

De första gångerna såg han hur jag kastade men sedan kastade jag när han inte såg. Efter en stund fattade han grejen och jag kunde berömma varje gång han vände upp mot mig för att springa ut på min andra sida.

Madde med flygande cockern Emma

Madde med söta lilla jaktcockern Emma hade kommit en bit på vägen, så hon fick ge sig ut och träna i högt gräs med dummies och vi andra fick se prov på hur det kan se ut när en cocker snirklar sig framåt genom slag åt båda hållen.

Kast med liten cocker? Nej, bara Emma som tog sig fram i det långa gräset genom att hoppa som en känguru.

På eftermiddagen tränade vi avlämningar. Det första jag lärde Totte som valp var att göra nosduttar mot min hand för att sedan få trycka leksaker i handen. Jag fick ändå fila lite på att han skulle trycka lite hårdare och även längre, det visade sig att jag nog har börjat möta upp när han kommer in med en grej. Jag sträcker fram handen och det har gjort att han släpper lite tidigare än förut. Duktiga lilla Toots var med på noterna och tryckte bollen hårt i handen efter en stund.

Lukas hade med sig sin "lillasyster" Busa som han tålmodigt delade bur med

Dagen avslutades med en liten examen då alla fick gå jaktfot tio meter, sätta hunden, kasta en dummy för att sedan förflytta sig några meter åt sidan, fria hunden som då ska följa efter en (alltså INTE springa efter dummyn) och sedan låta den apportera och komma in och lämna av snyggt i handen. Jag var jättenöjd med Totte vars enda verkliga utmaning var att inte springa efter dummyn utan istället lyssna på ”fri” och komma efter mig innan han fick apportera. Med lite, lite hjälp klarade han detta fint.

Totte pausar med ett märgben

Totte pausade idag både med och utan ben på sin filt och även i bilen en gång. Han låg två gånger och somnade på filten idag. Han var pipigare i dag än i går men han var tyst långa stunder förutom den hemska starten på dagen. I mitt knä var han helt tyst.

Lisbeths ena hund placerade sig med utsikt över planen

Generellt har helgen varit bra för mitt självförtroende som svajjat betänkligt den senast tiden. Det är väldigt arbetsamt med en ljudande hund och jag tycker att vi kört fast i många delmoment dels på grund av pipet men troligen också för att Totte faktiskt inte varit frisk med alla halsinfektioner som han haft. Jag är ju dessutom inte heller frisk. Det har hur som helst satt sig lite på mitt självförtroende och därför behövs sådana här helger då saker och ting fungerar över förväntan.

Det har varit roligt att få lite mer grepp på hur spanieljakt faktiskt går till. Thomas är en kompetent, pedagogisk och vänlig instruktör som anstränger sig för att möta varje ekipage på den nivå som just dem är. Några av kursdeltagarna uttryckte en lättnad över att man kan träna jakt utan att använda våld.

Nu ser jag fram emot att börja träna vattenapportering, det kommer Totte tycka är superkul tror jag, han är ju egentligen en förklädd säl.

En kinesisk nakencocker

Fler som bloggat om kursen: http://jessilove.com/?p=434