Så var det dags att tävla igen. Förra gången gick det ju bra – jag kom inte ens ur sängen. Men skam den som ger sig. Det envisa viruset på balansnerven  börjar ge sig och i dag har jag kunnat promenera, långsamt, med Dacke.

Så då ska jag väl klara en spårtävling på söndag? ;-D Vi får se.

Hur som helst. Jag provade att kommendera lite moment, framförgående och inkallning med ställande till exempel. Och vad ska jag säga? Det är inte första gången den här hunden vilar sig i form. Har inte tränat på snart fyra veckor… men det var inga problem.

Problemet är väl att han kommer vara maxat övertänd och det kan göra att han inte riktigt hör mig ;-) utan ”glömmer” stanna på inkallning med stående, hoppar tillbaka direkt på hoppet och så vidare.

Nästa utmaning är själva spårandet. Jag vågar nästan inte säga detta men *viskar* jag har bara gått två spår de senaste åren… De har i och för sig gått okej men ändå.

Men på något vis så är detta inte alls så nervöst utan mer ett test om saker och ting funkar. Lite som träningstävling. Lydnadstävlingarna är mycket läskigare. Jag har ju aldrig tänkt satsa på brukset så det blir mer lite på skoj – det vill säga som det borde vara. Så förhoppningsvis kan vi ha lite kul i helgen. Fast samling klockan 8 på morgonen en söndag är ju förstås tortyr…

Den ljuvliga bilden på Dacke är tagen av Lina Sundberg.

Om två veckor är det dags att starta i klass II med Dacke, vår första tävling sedan exakt tre år. Därför var jag i dag på Kungsbacka brukshundklubb och blev tävlingstränad igenom hela programmet.

Tanken var att jag skulle komma till en plats där vi aldrig varit förut och bete mig som på tävling. Till exempel gå in på plan först när det är ”min tur” och arbeta utan belöningar och med kommendering.

Till min stora glädje var det tävlingar på klubben den här dagen – av den mest högljudda typen; i agility.  Det var tält och speakerröster och skällande hundar, tjoande människor och ett himla liv. Bingo!

Jenny agerade tävlingsledare och dirigerade oss igenom alla momenten med den äran. Jag hade min lilla väska med nya leksaken (en rosa bläckfisk med långa sladdriga armar) en bit från ingången till planen.

Det fria följet gick kalas och trots lera och blött i gräset så satte Dacke sig utan problem. Positionen var kanske lite väl långt fram i början men den blev bättre. Hans fina vänstersvängar har återkommit, de var lite slarviga ett tag men de har vi filat på och det har gett resultat.

När vi kommit till inkallning så skulle Dacke springa mot mig men också mot väskan med bläckfisken så då sprang han helt enkelt förbi ;-) och satsade på väskan istället. Men han vände snyggt när jag kallade tillbaka honom. Så det blir till att träna lite med den typen av svår externbelöning i samma riktning som han ska utföra något.

Efter drygt halva programmet höll han fortfarande ihop men jag började ana en viss tvekan. Jag kommenderar till exempel aldrig fot utan om jag börjar gå så ska han gå med. Men i förflyttningarna mellan momenten så började han vingla lite och släppa kontakt. Jag tog då fram kommandot och då funkade det bättre.

På hoppet så satte han sig lite snabbt och hoppade sedan omedelbart, utan att jag hade kommenderat, tillbaka. Hm. Det blir till att öva det mer och då bryta när han satt sig, det vill säga skapa förväntan på att momentet slutar där likväl som det kan sluta med ett återhopp.

Jag avslutade med några meter fritt följ innan jag kommenderade varsågod och då låg han som ett streck över planen fram till väskan. Jag sprang efter och öppnade dragkedjan så fick han göra sin absoluta favorit; att sticka ner huvudet i en väska och fiska upp det som ligger där. Sedan dödade han bläckfisken i leran… ;-D

Medan vi gick programmet så värmde flera andra hundar upp inför tävlingen med bollar och trasor som kastades till höger och vänster en bit bort. Han var väldigt sugen på en boll vid ett tillfälle men han valde att stanna hos mig. Då fick han köttbullar. Jag kunde inte låta möjligheten att belöna ett så bra val glida förbi! Hade det varit för ett år sedan så hade han sprungit och snott den där bollen framför en förvånad pudelnos.

Vi är inte riktigt i mål men det är bara att blanda uthållighetsträning med teknikträning de närmaste veckorna, så ska det nog gå bra. Jag är så nöjd med att jag satsat hårt på attitydträning hela hösten! Det har verkligen gett resultat. Nu ska han bara orka ha kvar den där härliga attityden liiite längre.

Totte var förresten också med och miljötränade. Han var fantastiskt söt. Han verkade bli helt upphetsad av stämningen och satt liksom och stampade när han tittade på agilityhundarna. Det bor nog en agilityhund i honom, han har ju en hel del att brås på. Vi får väl se om det bor en agilitymänniska i mig, det vet vi inget om än…