I går hade jag ett häpnadsväckande genombrott i min och Tottes lugn- och roträning. Jag bollade under eftermiddagen lite tankar med Shadi om hur jag bör gå vidare med träningen. Jag uttryckte nog lite frustration över att det tog Totte 3 timmar och 48 minuter att somna på kursen häromdagen. Hon tyckte det var ett fantastiskt framsteg; själva hade hon en tid med sin spaniel i motsvarande situation på åtta timmar…

Det finns alltså grader i helvetet ;-D.

Hur som helst så sa hon något som jag tror är hela grejen med den här träningen. Målet med träningen är ju att Totte ska vara tyst och kunna slappna av i olika situationer. MEN han ska ju också kunna byta den avslappningen till aktivitet.

Det handlar med andra ord om ett växelspel mellan aktivitet och avslappning och det är alltså det han ska lära sig – till slut!

Med den tanken i huvudet så utformade jag ett träningspass där jag växlade mellan dessa två tillstånd med avstamp i  nedanstående målformulering.

Målet med min lugn- och roträning är att:

• Totte ska kunna vara med som visningshund på mina kurser (och därmed kunna ligga avslappnat och tyst och vänta)
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur medan jag tränar Dacke
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur när vi går kurs

Syftet är att:

• Totte ska få lättare att i olika situationer gå ner i aktivitet och stress
• Totte även ska kunna pendla mellan aktivitet och lugn i olika situationer

Träningspasset varade i 12 minuter. Jag filmade hela men har här klippt ner det så att början, lite av mitten och sedan slutet är med (knappt fem minuter). (När filmen börjar har jag tränat Totte några minuter först, det hade ju varit alldeles för svårt annars att be honom att vänta det första han gör).

De gånger det blir för svårt för Totte – och man kan höra ett litet pip – är när jag leker ganska vilt med Dacke.

Inte en enda gång lämnade Totte filten utan frikommando! Mitt kriterie för att han skulle få komma och leka med mig var ju hakan i backen och tyst och jag tror att jag höll det hela träningen utom en gång då hakan precis var på väg upp.

Men jag kunde lägga in lite apporteringsträning mitt i alltihop utan några som helst problem. Jag är själv imponerad av min simultankapacitet ;-)  men mest impad är jag av min lilla hund som gjorde ett sådant otroligt framsteg!!!

Förra helgens mängdträning måste ju ha påverkat så klart men jag tror också att jag tänker på det som ett växelspel gör det otroligt mycket lättare för Totte.

Ok, här kommer lite film!

För bara en månad sedan hade detta varit HELT otänkbart. Han hade ylat i högan sky. Så nu är det bara att jobba på!

Det var värst vilken svacka jag hamnat i. Jag har verkligen tappat både lust och motivation till all träning. Och jag är så trött.

Livet har dock lärt mig att det i sådana situationer är bästa att göra…INGENTING alls. Uthärda och vänta, fundera lite på varför (det finns flera svar just nu) men inte försöka pressa fram något. Till och med backa lite kan hjälpa.

Så i helgen bestämde jag mig för att lägga ner alla tävlingsambitioner inför nästa år och inte hålla mer än mina favoritkurser. Jag behöver inte göra något alls faktiskt. Men jag VILL nog göra lite ändå: Bara gå några roliga kurser, hålla några av mina favoriter samt de alltid lika roliga privatlektionerna och sedan inget mer.

Som ett brev på posten kom då, någon dag senare, en gnutta vilja att träna lite igen. Så jag har bestämt mig för att inte ha några långsiktiga mål för nästa år men däremot kortsiktiga mål. Jag tänker köra en liten grej ett tag och sedan byta till någon annan.

Nu har jag bestämt mig för att träna ingångar med Totte. Det och inget annat. Det vill säga; jag tränar ju flera andra saker i och med att jag tränar alls. Lek, avlämningar, hålla, släppa. Och så måste jag variera lite för att kunna återgå till ingångarna; till exempel sitt, stå, backa och tricks så klart… MEN det är ingångarna som ska vara HUVUDFOKUS och bli riktigt bra innan jag går vidare med något annat.

Jag började med ingångarna ganska sent med tanke på att det är något som jag vill att mina hundar ska ha högst på sin lista; det är det jag vill att de ska erbjuda först.

Så nu har Totte precis lämnat klossen. Jag fasade ur den häromdagen och det var en intressant upplevelse i sig. Jag gick från kloss till ett pappersark som jag rev i mindre och mindre bitar tills det inte var något kvar. Försökte någon gång att smussla bort det där pappret lite tidigt men då fattande han inget utan började erbjuda en massa annat…

Targetberoende minsann! Till slut var biten så liten att den gick att sparka bort och vi fortsatte med ingångarna utan problem. Det var riktigt skoj faktiskt.

Nu jag har haft tillfälle att tänka lite på tävlingen och utvärdera vår insats.

Egentligen var det ju en gräsligt dålig tävling ;-) men jag var glad ändå. Gladast är jag för att vi gjorde allt tillsammans och Dacke verkade inte fundera en enda gång på att göra något annat. Han såg hela tävlingen igenom väldigt engagerad och glad ut, med studs i steget. (Jag filmade tävlingen för att kunna utvärdera ordentligt.)

Allt mitt arbete med attitydträning har med andra ord verkligen gett resultat – så ur den aspekten är jag verkligen nöjd.

Teknikträningen har fått stå lite åt sidan och det märktes ju verkligen när det blev skarpt läge… Det är ju så med attitydträningen att den måste balanseras med teknikträning annars riskera man ju att befästa halvtaskiga beteenden. När jag kollar på filmen så förvånar det mig faktiskt hur dåligt rätt mycket såg ut. (Förutom attityden då alltså.)

Detta måste vi jobba vidare med:

• Positionen vid linförighet
• Högersvängar
• Sätta sig på blöta gräsmattor
• Gripandet av apporten
• Alla delar i framförgåendet
• Tillbakahoppet (stimuluskontroll)
• Platsliggningen
• Spåret

Vintern gör sig så bra för teknikträning tycker jag. Jag tränar i vardagsrummet helt enkelt. Och så flyttar jag ut träningen när vädret är drägligt, vilket det ju kan vara även på vintern även om vi här i Göteborg endast hade fem soltimmar i förra veckan…

Positionen vid linförighet var för långt fram, så jag får inte slarva mer med den. Högersvängarna vet jag faktiskt inte hur jag ska knäcka än. Så fort jag gör allt väldigt långsamt så håller han position men när jag ökar tempot så hamnar han snett eller framför. Har försökt att klicka tidigt i svängen – när han fortfarande är rätt men har då svårt att komma vidare. Ska grunna lite på dem. Eventuellt måste jag ”ta ner honom” lite och inte låta honom gå fritt följ när han är för uppdragen.

Gripandet av apporteringen ska jag också lära om. Jag inser, när jag ser filmen, att jag under en lång tid låtit den bli sämre och sämre. Jag tror jag ska lära in den så att han tar apporten på tillbakavägen istället, för det ser så snyggt ut. Siv och Kry har en sådan ursnygg apportering som jag vill ha med Dacke.

Framförgåendet är det bara en liten bit kvar på. Alla delar behöver bli lite bättre innan jag kedjar och framför allt den delen då han ska stanna på kommando och jag ska gå upp vid hans sida för att ta med honom vidare. Jag har helt enkelt lärt in det fel. Återkommer med hur jag ska göra.

Tillbakahoppet behöver vi få stimuluskontroll på. Så det ska vi kvalitetssäkra på olika sätt. Det blir mycket att-vänta-på- kommando-träning tror jag.

Jag ska nu äntligen ge mig i kast med att kvalitetssäkra platsen med kaninskit som störning. Har tänkt det länge men inte tagit tag i det. Han ska kunna ligga mitt i en kanintoalett utan att äta ;-). Jag tänker givetvis, bland annat, i bland belöna honom med att få äta. Men jag behöver ta kontroll över kaninskiten helt enkelt.

När det gäller spåret så handlar det fram för allt om mängdträning så det är bara att ge sig ut. Jag kanske borde bilda en spårgrupp, det är 100 gånger lättare om man är några stycken. Vi behöver så klart även träna spårupptag och att inte stanna och äta kaninskit ;-).

Så nu har vi lite att fila på. Just nu är jag inte jättemotiverad, efter att ha varit sjuk i fyra veckor känner jag mig mest som en urkramad disktrasa. Men snart är det dags för sista helgen på årets kurs på Klickerklok och jag får säkert träningsmotivation med mig därifrån. Så vi tar det lite lugnt ett tag till tror jag…

Jag tar tillbaka det jag skrev i går om att jag hade signal på ”ge dig”. Det har jag inte, upptäckte jag i dag när temat på förmiddagen var signalkontroll.

Detta hände: Jag sa ”ge dig”. Totte tog då några steg fram mot mig, hoppade upp i luften och la sig sedan på rygg med alla fyra ben i vädret och sparkade lite. Alternativt: Jag sa ”ge dig”. Totte sprang fram mot mig, puttade på min hand och lade sig sedan på rygg och sparkade lite.

Bös! (Detta är göteborgska för skräp och skrutt ;-)).

Detta vill jag ska hända: Jag säger ”ge dig”. Totte lägger sig omedelbart ner på rygg med benen i vädret och sparkar lite med dem, oavsett avstånd till mig.

Så i dag när jag började jobba med signalkontroll förväntade jag mig att han skulle kunna göra beteendet så som jag vill ha det, utan bös. Men då måste jag ju ställa mig frågan; gör han det som jag vill ha det – frivilligt? Svar nej.
Så det var ju bara att avbryta den övningen. Jag får fixa till beteendet frivilligt först helt enkelt.

Dessutom upptäckte jag (eller rättare sagt mina instruktörer och min kurskompis Lina) att JAG bösar också. Jag gör grejer med händerna och kroppen. Vilket ju också är signaler. Helt omedvetna sådana.

När man arbetar med signaler (att sätta på kommando) så är nästan det svåraste att få hunden att förstå att den ska vänta. En klickerhund sätter ofta igång med att visa hela repertoaren så fort man väntar lite. Därför måste själva väntandet tränas. Här är omvänt lockande en stor hjälp som gör det mycket lättare. Totte fattade nästan omedelbart, lite värre är det med Dacke som fått göra det tokigt i många år.

Jag tränade kommandot ”sitt” i stället med Totte och det gick faktisk bra. Okej, det är inte klart men NÄSTAN…så då kan man väl säga att jag ändå har två signaler som jag ju sa att jag skulle ha i denna veckan… hrm, host, host…

I övrigt är jag jättenöjd med helgens kurs. Det kändes som jag fick ut så mycket det gick av både Thomas och Fanny och dessutom flera goda råd från kompetenta träningskamrater.

Jag tog tag i några gamla surdegar som inkallning med ställande som är tillräckligt bra för att få poäng i de lägre klasserna men som är rätt halvtaskigt egentligen. Det ska jag nog träna om helt för att få ett distinkt ställande. Han vet positionen, det vill säga hur han ska stå när han har stannat, men har ingen koll på hur rörelsen för att stanna är. Med andra ord; många steg blir det…

Och ruteländet blev plötsligt den väldigt trevliga rutan med ursnyggt ställande mitt i. Dessutom började jag sätta signal på framförgåendet och på att stanna framför mig på kommando i samma moment (brukslydnad). Ska se ut en apell spår inom den närmsta månaden så vi kan starta.

Det fria följet blir bara bättre och bättre och apporteringen är bra, även om den inte är elitmässig, han springer för fort sista biten så det kan bli lite snubbel, men det kan jag lätt jobba bort om jag vill.

Jag har i princip alla delar i gång för momenten i klass III men måste fila lite i kanterna och sätta ihop lite grejer – så är vi klara sen. Fast först måste vi flytta upp oss från klass II, vilket jag iskallt räknar med nästa gång vi startar. (Oj, oj, det här kommer jag bergis få äta upp bara för det ;-D).

Jag tror knappt det är sant att jag kan planera för att börja tävla igen! (Tre år sedan sist!) Det är nästan så jag inte vågar tro på det men Dacke mår bättre än på många år. Och när han mår lite sämre ibland så är det ändå en hög lägsta nivå som jag lärt mig att parera. Låt nu detta hålla i sig, snälla, snälla, snälla!

Jag har gjort en 10 – i topp lista för vad jag vill att Totte ska kunna eller åtminstone ha påbörjat innan han är ett halvår. Som nummer ett på den listan är att han ska kunna sitt namn. Jag använder namnet i två syften; för att påkalla hundens uppmärksamhet för att sedan ge vidare instruktioner eller för att kalla in den.

Här är några sätt som jag tränar in namnet på:

• Under Tottes första vecka gav jag honom all hans mat i handen. Varje gång jag presenterade maten sa jag hans namn.
• När vi var ute på gräsmattan de två första veckorna och han var på väg mot mig så ropade jag hans namn. När han kommit fram till mig belönade jag med mat (godis) eller lek.
• Jag lägger några godbitar på marken och flyttar mig själv några meter bort när Totte tuggar i sig dem. När han uggat klart ropar jag på honom. När han kommer fram ger jag honom några matbitar och medan han tuggar förflyttar jag mig en bit bort och ropar igen när han har tuggat klart.
• Nu när vi är ute och han är lös så ropar jag hans namn i olika situationer som blir svårare och svårare; när han går och nosar en bit bort,  när han sitter och tittar, när han är på väg i från mig, när han leker med en annan valp.
• Tillsammans med husse Ludvig har vi också gjort en namnlek där Totte får springa mellan oss: Jag ropar, han kommer till mig och får belöning. Ludvig ropar när han har tuggat klart hos mig, och så får vovven belöning hos honom istället. Sedan ropar jag igen – och så vidare…

I dag tog vi en kvällspromenad alla fyra där jag delade ut Tottes kvällsmat på inkallningar med hans namn. Jag ropade nog tio gånger på en kvart och han kom omedelbart på alla. Jag gjorde några riktigt svåra där Dacke och Ludvig gått i förväg och Totte var på väg i full fart mot dem. Och den lille cockern tvärvände så öronen fladdrade ;-)…