Förra veckan var en lite halvjobbig vecka för Totte. Han utsattes för öronspolning, gastroskopi OCH endoskopi. Lilla tappra Totten klarade det över förväntan, var lite trött efter sövningen men redan dagen efter var han pigg och glad. Fast vi har tagit det jättelugnt i några dagar för jag märker att han inte orkar så mycket. Men magen är bra! Och kliandet är inte helt borta men förvånansvärt bra. (Just nu alltså…) Nu väntar vi på provsvarer.

Idag verkade han så alert och pigg så jag bestämde mig för att ta ett litet lekpass på tomten. Ett lekpass där vi fortsatte med inför-rutan-träningen. Det vill säga spring rakt ut mot target/leksak på allt längre avstånd.

Jag lyckades filma men jag LOVAR att jag ska köpa en ny kamera för vi kommer INTE överens, min stillbildskamera och jag. Jo, när jag tar just stillbilder så går allt så bra så. Men filmerna har en del övrigt att önska. Som skärpa till exempel…

Här kommer alltså en kort och oskarp film där jag dessutom halshuggit mig själv. Men den visar i alla fall att det går framåt med träningen :o).

Jag börjar bli riktigt nöjd med starterna – jag vill att han ska starta som när man släpper ett gummiband och att han ska ladda framåt. Det gör han.

Jag måste komma ihåg att när jag tränar det här endast göra en handfull repetitioner. Han ska vara superpigg och laddad, det är ju dumt att träna när han är halvtrött eftersom det då blir halvsnabbt.

Jag skulle vilja ha ännu bättre fart än den vi har nu. Men faktum är att jag faktiskt fått upp den, och så länge det utvecklas åt det hållet så kör vi på.

Men jag tror jag ska införskaffa en bollkastare och ta med mig den ut på promenaderna och sedan shjepa springa full fart framåt (utan target). För ingenstans springer han så fort rakt ut som på promenaderna…

Just nu använder jag targeten som ett mål att springa ända fram till men jag kommer låta den bli riktningstarget så småningom, tror jag.

Det var verkligen en märklig upplevelse häromdagen då jag tränade ett helt träningspass med ett endaste, mycket lågt, litet pip. Det öppnade sig plötsligt ett hav av möjligheter; är det så här det kan vara när man tränar en hund och ens största problem är av teknisk art, att momenten bara behöver läras in ordentligt. FASEN VAD BUSENKELT!!! ;oD

Dagen efter skulle jag träna inomhus med några kompisar och då var jag lite nervös. Jag ville nästan inte träna för jag ville bara hålla kvar den där härliga känslan som infann sig när Totte var tyst. Och jag var liksom orolig för att det råkade vara en engångsföreteelse och att nu skulle allt vara som vanligt igen.

Så jag fick peppa mig själv att tänka att nu ska jag inte ha några förväntningar alls och vi ska bara åka och leka lite så får vi se hur han känns. Ny lokal, nya hundar och nytt sammanhang = sänk kriterierna. Och eftersom jag har upptäckt att den värsta ljudmarodören av dem alla är om Totte inte mår så bra – så måste jag varje ny dag göra en värdering av hur han mår och anpassa mig efter det.

Så det gjorde jag. Och det gick jättebra! Jag kunde höja kritereierna rätt rejält efter ett tag och visst, det blev lite ljud några tillfällen men då ändrade jag bara på lite i träningen så försvann dem. Han verkade må bra och var glad och pigg, så jag kunde träna ”på riktigt” och anpassa mig efter ”normala” svårigheter. Till exempel blev det en för svår störning att Jenny skulle dirigera oss i fria följet och samtidigt klampa runt ganska nära oss. När hon ställde sig bakom en pelare gick det bättre :). Sedan kunde vi försvåra det och till slut kom hon nära igen och jag gjorde till och med några helt nya grejer, som att starta fria följet från ett stillasittande.

Tidigare kunde vi ju inte svänga utan att det kom ett pip. Det är inga problem nu. Men att starta från sitt är fortfarande en rätt stor utmaning för Totte och även att stanna från gå. Även det gick nu, fast jag hann uppfatta en tvekan hos honom – men som i alla fall inte resulterade i ett pip.

Totte har ju tidigare blivit tystare av att någon medhjälpare försöker störa ut honom – dirigering och någon som klampar bredvid har hjälpt till att få honom att klara uppgiften. Här var det uppenbarligen för svårt inledningsvis, varför vet jag inte. Kanske var det för att situationen med det nya sammanhanget gjorde honom lite för hög i stress ändå?

Jag kunde också träna urvalet i vittringen, springa till musmattan, hoppstå på avstånd, läggande under gång och fjärren. Han var helt tyst i allt utom då han ska gå i läggandet under gång. Men jag tror jag måste tala om tydligare vad det är vi ska göra där, och baklängeskedja momentet mer. Baklängeskedjning hjälper mot ”jag-fattar-inte-vad-du menar-pipen”.

För övrigt har jag börjat träna in hoppstå på avstånd, jag har bara gjort det tre gånger men redan tredje gången (hemma) kunde jag lägga på fart. Jag låter honom starta från en matta och så kommenderar jag stå när han kommit ut på parketten, vilket gör att han glider på ett väldigt roligt sätt – men med alla fyra benen helt låsta kasar han liksom över golvet – väldigt sött :o).

Jag ska försöka filma det med min ”nya” kamera. Jag är bara inte riktigt vän med den än…

Min filmkamera har gått sönder! Gråt och tandagnisslan! Men jag har mig själv att skylla.

Häromveckan tog jag med den ut för att filma min ”spring-rakt ut-träning” (rutan). Det vara bara det att det ösregnade och blåste halv storm. Det var ett vanvettigt roligt träningstillfälle för Totte mådde kalasbra och vi lekte som tokar och hade ett väldigt effektivt träningspass på kanske 20 minuter. Som jag filmade.

”Elektronik och vatten är sällan en jättebra kombo” sa husse L lakoniskt när jag förvånat undrade vad som hänt med min halvdöda kamera. Halvdöd, för jag kan få igång den om kontakten är i väggen men det går inte att filma och inte att stänga av den… (Och nej – träningspasset fastnade inte på film, tyvärr).

Så häromdagen tog jag med min (digitala) systemkamera ut för att filma med den. Den har högre upplösning så egentligen är den bättre. Men min lilla filmkamera var mig så kär; den var så liten och nätt att jag kunde ha den i fickan – det är ju lite svårt med systemkameran.

Hur som helst så upptäckte jag att den här kameran får med mycket mer i bild :) så jag kan dels vara närmare utan att man bara ser mina skor och Tottes tassar och dels får jag tänka på att inte gå för långt bort. 20 meter bort så ser jag ut som en prick vid horisonten, typ. Tidigare var jag ju tvungen att ta ut lite avstånd för att få med oss på bild. Den här första filmen blev därför inte så kul; vi harvar runt som två prickar lite väl långt bort.

Men jag råkade få med en liten situation där vi löste en plötslig störning ganska bra, så jag gjorde en 1-minutsfilm om det:

Den här veckan har jag verkligen fått ovärderlig information om när Totte är som mest träningsbar och när han är tyst i träningen.

En natt för två månader sedan försökte Totte kräkas flera gånger och han verkade också ha ont i magen – han pekade med nosen mot magen och var väldigt stillsam. Vi åkte till veterinären som konstaterade magkatarr. Sedan dess har han i princip oavbrutet ätit Losec.

För en månad sedan brakade hans mage totalt och han fick blodiga diarréer och kräktes blod. Vi åkte in till veterinären och han fick dropp under några timmar, kunde sedan behålla dietmaten han fick och blev piggare. Det här ”anfallet” föregicks av att jag gett honom ett stort märgben (som inte tidigare varit några problem) OCH att jag en vecka tidigare hade gått över från Bravo Lamm (färskfoder) till ren vom (Vom och Hundemat). Men jag har ingen som helst aning om vad som gjorde honom dålig. (Veterinären har förbjudit mig att ge märgben nu i alla fall.)

(Det var synd att jag behövde lämna lammfodret för det gjorde honom jättebra i magen, och han blev av med sin förstoppning. Men tyvärr ökade hans allergi kraftigt och han kliade sig jättemycket (gissar att det var stärkelsen i potatisen i det fodret som gjorde det). Kliandet lugnade sig lite när jag bytte till vom, men jag hann  bara ge det ett litet tag innan magen kraschade, så jag hann inte utvärdera det då.)

I två och en halv vecka gick hans mage nu upp och ner, först var den lite bättre, sedan blev det diarré igen ( men inget blod) sedan lite bättre, nästa dag dålig osv. Han åt nu Hills ”magfoder” id, på burk. När jag blandade in ris i det fodret verkade hans mage må lite bättre men han blev inte bra. Så då satte veterinären in penicilin. Det var för tio dagar sedan. Efter två dagar var hans mage perfekt.

Under tiden som han har fått penicilin har jag försökt att gå tillbaks till vom eftersom han ju dels inte kan gå på det där dyra id-fodret hur länge som helst och för att han kliar sig en del av det. Sedant två dagar tillbaks har jag helt gått över på vom och ris. Och nu kliar han sig MYCKET mer (JAG BLIR TOKIG!)…och magen är inte riktigt lika bra som tidigare i veckan men fortfarande bra.

Sedan tre dagar har jag också slutat med Losec. Och när jag försökte träna i går så var han väldigt påverkad. Han hade låg energi och var pipig och inte alls glad. Jag satte in Losec igen så klart (dumt att sluta med den just nu när jag gör ett foderbyte).

Ursäkta om detta blir som att läsa en tråkig journal men nu kommer jag till poängen:

När Totte mådde som bäst – då penicilinet ställt magen till rätta och han gick på en kombo av råris, Hills burk-id, Specifics allergifoder (torrfoder, som godis att ha i fickorna – jag var ju tvungen att ha något) så hade vi ett par helt grymma träningspass då han hade hög och fokuserad energi utan ljud eller med väldigt lite ljud.

Visst hjälper det att jag tränar bra och är flexibel men det som hjälper allra bästa är att min hund är helt frisk! Han är kanske en känslig individ, som blir mentalt väldigt påverkad av att ha ont eller när kroppen inte funkar helt som den ska. (Vem blir inte det förresten?!?)

Så; nr 1 för mig nu måste vara att få en hund som är i balans fysiskt för då kommer han vara i balans psykiskt och då kan vi göra det jag vill, under tystnad.

Detta är förfärligt att inse men Totte har mer eller mindre haft en trög mage i nästan två år och han har inte mått bra av det (ångest, ångest). Jag har fått höra att det är bättre med en hård mage än en lös och Dacke har alltid ätit mycket ben och haft en hård mage utan att det verkat vara ett problem för honom, så nej, jag har inte fattat. När jag äntligen förstår detta med Tottes mage så bryter hans allergi ut. Alltså blir det nu svårt att experimentera med hans foder…

Jag har inte gjort någon allergiutredning än för jag har inte haft råd. Men jag kommer snart få råd, så då ska jag göra det för att förhoppningsvis få i alla fall några svar (jag har hört så mycket negativt om de där utredningarna) till exempel om det är vissa proteiner han regagerar på och så vidare.

Jag kommer fortsätta träna under tiden jag får ordning på det fysiska, men jag måste vara extremt anpassningsbar och inte sätta någon som helst press på på Totte. En dålig dag kan handla om att leka lite, sitta och äta godis (ja, dvs dietfoder) i min famn och titta på de andra, gå ett spår, göra några trix som är enkla – vad som helst som gör att Totte ändå får en positiv känsla av träningen.

Det är i detta läge som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte använt negatvit straff mer än väldigt, väldigt lite. Snacka om att det då skulle blivit positivt straff. Om han piper för att han har ont och jag ”tvingar” honom att vara tyst genom att reta honom och sno hans leksak – tror ni han får mindre ont då?

Hm. Varför säger man så egentligen – tyst som en mus – när man menar att någon är väldigt tyst? Piper inte möss väldigt mycket?

Hur som helst: Häromdagen läste jag igenom alla mina egna texter om ljud. Och det var bra. Ibland kan jag nämligen glömma bort saker som jag har provat, som funkat bra. Och det är ju dumt.

Till exempel kom jag ju rätt långt i min länga-fria-följet-och-vara-tyst-samtidigt-träning bara genom att använda en externbelöning. Sedan ett tag tillbaks har jag tränat på att Totte ska hålla reda på mig (följa-efter) och kunnat stegvis länga det därigenom. Den träningen började jag ju för att han ju började lämna mig under träningen i somras, när jag tränade dåligt. Och för att jag lite ängsligt hållit för mycket reda på honom. Jag ville att han skulle hålla reda på mig istället. Och så bra den träningen gått!!! Han hänger på mig överallt nu, jättefint. Men det har gått långsamt i att komma framåt med att länga fria följet på så vis, visst har det blivit bättre men…

Så idag tog jag fram en gammal urrolig kampleksak med fjädring i, som vi inte haft framme på länge, och så gick vi ut i den nyfallna snön och tränade att länga fria följet. Och som vi gick! Vi har aldrig gått så långt förut. Och vi kunde göra många repetitioner där jag blandade korta med långa men jag gjorde också flera långa på rad: Jag gick till exempel tio meter rakt fram, fem åt vänster, två åt höger, helt om, två meter rakt fram och sedan VARSÅGOD – galopp till leksak.

Totte var HELT tyst. Tyst som en verkligt tyst mus. Och han hade ett underbart fokus på mig, hela tiden. Vi tränade i sammanlagt 20 minuter inklusive mycket lek och en väldigt kort kisspaus och han pep EN endaste gång under hela träningen. Och det var inte i fria följet utan när jag var otydlig med vad jag ville i samband med ett kommando i fjärren.

Och som han lekte! Värsta galna cockerattackerna! Och vilket fantastisk tempo både ut till och in med leksaken.

ETT pip på 20 minuter. Fattar ni, eller? Jag börjar nästan gråta av glädje! ;oD

Jag har fått en kollega till! Hurra! Hon heter Anna Barnö och förutom att hon är en duktig klickertränare med fötterna i beteendevetenskapen och en kompetent pedagog så är hon trevlig OCH snygg (vad mer kan man begära?) ;o) kolla själva:

Anna har aussien Felix, snart åtta år, som hon tränar och tävlar i lydnad, agility, rallylydnad och lägger viltspår med.
Anna rivstartar med att hålla valpkurs nu i februari, så alla ni med valpar i Göteborgsområdet; marsch till Canis hemsida och anmäl er!

Det känns extra skönt nu när jag själv inte kan hålla kurs att vi har blivit fler. Elsa och Anna har lagt ut flera spännande kurser inför våren. En som jag gärna hade varit med och hållit är Klickertränarutbildning steg 2. Den är för alla er som vill gå en kurs med mer avancerad klickerträning. Kolla in den på Canis Göteborg & Kungsbackas sida! (Susanne har tagit den fina bilden på Anna.)

Jag tycker jag är rätt bra på att tänka långsiktigt med min träning. Till exempel började jag tidigt med att lära Totte vittringen och alla skiften i fjärren även om jag visste att vi troligen inte skulle vara i klass 3 än på något år eller så. Men båda dessa moment tar ju tid att får riktigt bra.

Men av någon anledning är det två moment som jag dragit mig för att påbörja. Det ena är rutan och det andra är dirigeringsapporteringen.

Rutan har jag dragit mig för mest för att jag inte är nöjd med Tottes tempo. Fy 17 vad den hunden kan springa fort! MEN den farten är rätt svår att få fram på en appellplan och jag har mest tänkt på olika sätt att träna det men inte kommit till skott. Jag har gjort några halvhjärtade försök men, äh, inget systematiskt.

Tack vare Siv fick jag ÄNTLIGEN ändan ur vagnen. Ni har väl läst Sivs julkalender? Om inte så marsch in på hennes blogg så fort ni läst det här! 24 bra tips från en kalasbra tränare, bara så där, med film och allt.

Siv visade hur hon jobbar fram att få sina hundar att fokusera framåt för att springa rakt ut från henne (med rutan i åtanke). Här kan ni läsa det inlägget och se filmen.

Jag inspirerades av hennes arbetssätt och bestämde mig för att se om det här var en bra metod för Totte. Tog Totte och boll och uppsökte närmsta långa gräsmatta. Kastade bollen några meter bort, höll i Tottes sele och sa ”UT” samtidigt som jag släppte så fort han drog mot bollen. Han kastade sig glatt över den. Efter bara några repetitioner kastade jag bollen så långt jag kunde (jag är en usel kastare för tillfället eftersom jag har en inflammation i höger arm – jag är högerhänt – och måste kasta med vänster). Jag kastade när Totte inte såg, medan han stod och åt godis ur min hand, eftersom jag inte vill att själva kastet ska vara det som drar honom ut.

Och hur bra gick inte det då? Kalasbra! Full rulle ut mot bollen! Nästa träningspass ska jag ta med musmattan och byta ut den mot bollen.

Det var ju kul det här. :o)

Jag försöker samla kraft till att blogga om något men allt känns tämligen ointressant… så jag bestämde mig för att bara ta något i högen och sätta igång.

Min lilla hjärna är ovanligt stilla så jag tänkte be om hjälp. Jag behöver nämligen ett ord. Temat är fjärrskiften.

Jag insåg ju för ett tag sedan att Tottes sitt från stå inte är bra. Trots att jag tänkte på det vid inlärningen så har det på något märkligt vis blivit så att han fäller in baken och därmed rör baktassarna framåt. Det är extra klurigt eftersom han faktiskt oftast flyttar framtassarna bakåt först men sedan så fäller han blixtsnabbt ner rumpan och då har baktassarna flyttats flera centimeter fram. Baktassarna ska vara helt stilla i alla skiften.

Nu har jag tagit fram ett bättre sitt från stå, frivilligt. Jag har shejpat honom in i tänket att backa och sedan sätta sig. Först fick han backa flera steg och sedan har jag minskat antal steg successivt. Nu är vi på stadiet att han oftast rör baktassarna lite bakåt men sedan backar han liksom in i sättandet med frambenen. Och ibland har vi fått till stilla bakben och bara backandet med frambenen.

Då började jag sätta på kommandot igen. Tidigare använde jag sitt. Men jag inser nu att det inte går. För jag använder sitt flera gånger om dagen i vardagen och då betyder sitt att fälla in baken och alltså kliva framåt med bakbenen. Så när jag började lägga på sitt i fjärren nu så ändrade han omedelbart rörelsemönster och satte sig så som han brukar i vardagen.

Jag behöver alltså ett nytt ord.

Just nu använder jag dessa ord i fjärren:

Stå från ligg: RES

Ligg från stå: LÄGG

Sitt från ligg: UPP

Stå från sitt: STÅ

Sitt från stå: ???

Ligg från sitt: NER

Jag behöver alltså ett ord som betyder sitt från stå. Gärna något hyfsat logiskt… Annars skulle jag ju kunna döpa det till lampa, typ. Jag funderade ett tag på SÄTT men det är för likt SITT. Totte förväxlade faktiskt ligg och sitt (!) tills jag bytte ut i mot ä och nu säger lägg. Ä:et i lägg är dessutom väldigt likt ä:et i sätt.

Någon som har en idé?

Status för Tottes fjärrskiften just nu kommer här:

På god väg, helt klart. Måste ner på golvet igen och träna att backa in i sitt från stå dock.

Dacke fick också vara med lite (ursäkta att jag filmat lite dåligt så hans huvud inte är med helt, men det är ju benen som är det viktiga här i och för sig…):

Tre bra grejer:

1. Veterinären ringde och sa att alla Tottes prover var prima! Lever och bukspottskörtel var fina, allt var bra. Puh och hurra!

2. Sedan jag bytte foder till Bravo Lamm (deras råa specialfoder) har Tottes avföring för första gången blivit som den ska vara! Tänk vad lite bra bajs kan få en på gott humör! ;o)

3. Jag var och lyssnade på Ken Ramirez i söndags och fick fram för allt en del bekräftelse på sådant som jag redan gör (vi tycker lite samma om tex felsignal mm) MEN också ett intressant arbetssätt – som var nytt för mig och som verkade perfekt för lättfrustrerade hundar: LRS (LRS = Least Reinforcing Stimulus/Scenario). Om detta har Åsa skrivit väldigt utförligt och bra så jag rekommenderar er att ni omedelbart går till hennes sida och läser.

Spännande eller hur?