Då och då kontaktas jag av hundägare som har problem med att deras hundar gör utfall mot andra hundar eller mot människor. Oftast är det personer som gått kurs för mig förut eller som är inne på klickertänket och vill jobba med problemet på klickervis.

När jag har förhört mig om vad som har hänt och hur länge det pågått, hur gammal hunden är, om de varit hos veterinären och kollat så att hunden inte är sjuk eller har ont någonstans så bedömer jag om jag kan tillföra något till det specifika ekipaget.

Ibland beskrivs problemen som så svåra att jag inte anser mig ha tillräcklig kompetens för att hjälpa till och då brukar jag rekommendera att de vänder sig till en beteendeanalytiker. Men ganska ofta går jag med på att möta hund och hundägare för en genomgång av läget och för att göra upp en plan för att ta sig vidare  – ur den besvärliga situationen.

Alla hundar som jag har träffat hitintills har under en längre tid byggt upp beteendet och det har långsamt blivit värre och värre. Sällan är detta något som kommer över en natt, även om vissa ägare ibland upplever det så. Anledningen till deras upplevelse är antingen att de inte har sett de signaler som hunden gett tidigare eller att de inte tyckt att det varit så farligt att hunden tex morrar lite när någon närmar sig matte eller husse.

När hunden då en vacker dag hugger den människa som ”kommer för nära” så är det som en blixt från en klar himmel för matte och husse. Jag önskar så att de som kommer hade kommit tidigare! Inte för att det behöver vara hopplöst att komma till rätta med problemet utan för att det kommer ta en sådan himla tid att bli av med det – och det är nästan ingen som orkar hålla ut så lång tid som krävs.

Tänk så här: Om det har tagit din hund ett år att ”bygga upp” ett problem och förvärra det så tar det förmodligen lika lång tid att ”montera ner” det också. Och ett år är lång tid! Det gäller att vara verkligt uthållig. Att se de små, små stegen och att stå ut med att det ibland inte går att märka av framstegen alls.

Klassisk betingning – att förändra hundens känslor – tar tid. De flesta jag möter intygar att de verkligen är beredda att jobba med problemet och att de är uthålliga. Men flera som jag har mött blir så glada, när de efter några månader gjort så pass stora framsteg att livet blivit lite enklare, så att de slutar med träningen eller slarvar med den. Och efter ytterligare några månader kommer problemet tillbaka.

Ett exempel: Dacke började för fyra år sedan, när jag flyttade till stan, göra utfall mot joggare. Inte mot alla joggare och inte i alla situationer men emellanåt. Jag bedömde inte utfallen som särskilt allvarliga, tvärtom var det väldigt lite allvar bakom, men det kunde ju rimligtvis inte joggaren förstå… :) Så på så vis var det ju allvarligt – folk blev rädda och jag såg tidningsrubrikerna framför mig: ROTTWEILER ANFÖLL JOGGARE I SLOTTSKOGEN.

Jag började omedelbart klicka för alla joggare vi mötte. Det kunde lätt bli tio på en promenad i Slottskogen. Ganska snart hade Dacke börjat skvallra på joggare och han hade några återfall under att det första halvåret men sedan gjorde han inte ett enda utfall på ett år. Under den tiden så förstärkte jag allt mer sällan åsynen av en joggare.

Så en dag för ungefär ett halvår sedan så kom det en joggare bakom oss i hög fart, utan att varken jag eller Dacke hörde det förrän han var jämsides mig – nära – och JAG blev rädd. Det tog en sekund så flög Dacke på joggaren, jag hann inte ens reagera. Inget ”hände” mer än att Dacke knuffade på honom och joggaren vek undan och sprang vidare. (Jag ropade ursäkta men joggaren bara vinkade tillbaka.)

Men så lite behövdes för att beteendet skulle återkomma. För återkom gjorde det. Veckorna efter gjorde han flera utfall och jag fick ta upp träningen igen.

Så, inte nog med att det kan ta tid att träna bort ett icke önskvärt beteende – du måste också vara beredd på att resten av hundens liv återkomma till träningen. Kanske kan du aldrig ”lita på” hunden igen – dvs att just det beteendet är för evigt släckt.

Men det behöver egentligen inte vara så himla besvärligt (beroende på vilket beteende det handlar om förstås!). Jag har ju också blivit betingad på joggare nu: jag läser Dacke blixtsnabbt och bedömer om jag behöver stärka honom med ett bra och en godis eller om jag bara kan gå på. Nu är vi tillbaka på ett utfallsfrittläge igen men jag kommer alltid att fortsätta, med variabel frekvens, att förstärka honom för att han går lugnt och fint med öronen bakåt (mot mig) när vi möte joggare.

Dagens stora glädje är att Dacke börjat tina upp igen. Han har varit så sur på mig och på valpen så det liknar inget annat jag varit med om. I början kunde Totte inte röra vid Dackes tassar utan att han hoppade upp och morrade. Så fort Totte överhuvudtaget rörde vid Dacke så morrade han och vände bort huvudet.  Dacke har inte velat gosa och han har varit stel som en pinne – helt enkelt som om han tycker att det här är extremt obehagligt.

Vi har tränat Dacke att acceptera valpen genom att förstärka honom positivt så fort Totte är nära. Jag har gett godis och berömt honom eller så har jag bara talat uppmuntrande till honom. Jag har också ”räddat” Dacke från Totte ibland, det här är ju ändå en rätt stor omställning så jag vill hjälpa honom en smula.
Så i dag lekte Dacke med valpen för första gången. Tog hans leksak ;-) och sedan jagade Totte Dacke vilket Dacke ju älskar. Så de sprang runt en rätt lång stund och startade om leken flera gånger. Totte kan också gå över Dackes tassar och tom röra vid hans nos och öron utan att Dacke blir så upprörd längre. Puh.

Jaha. Så har man blivit utfryst då. Av självaste älsklingshunden. Han vägrar helt enkelt att prata med mig och har så gjort sedan valpen anlände. Och han vägrar lyda. Säger jag hans namn så går han i väg. Inte den minsta svansvift när jag talar med min allra gulligaste röst med honom. Istället vänder han bort huvudet, till synes full av avsmak.

Jag trodde faktiskt inte det skulle bli riktigt så illa. Dacke är liksom fryst i kroppen och han vill inte bli klappad. Ludvig har dock gjort en envis insats och tvingat honom att gosa, mutat honom upp i sängen och kramat honom. Efter ett dovt morr och efter att ha stretat emot så kapitulerade han tack o lov. Men mig vill han inte se i ögonen, han vänder bort huvudet.

Jag springer efter honom och vädjar; ”Daaacke lille gubben kooom så får du gooodis” och håller fram handen med mat. Han stannar, utan en blick på mig tar han allt i en tugga och går sedan i väg igen. När jag säger ”sätt dig” tittar han åt ett annat håll och står kvar…

Jag skulle verkligen verkligen ge ganska mycket för att få veta vad som pågår i hans huvud nu. Det är ju ett av Canis signum att vi inte ägnar oss åt att tolka vad vi tror hunden känner, i stället fokuserar vi på de beteenden som de visar upp. Men detta är helt otroligt. Jag har inte varit med om något liknande förut.

Valpen verkar vara det äckligaste Dacke varit med om. Om Totte kommer nära Dackes tassar eller ben så flyger Dacke upp med ett riktigt rottismorr. Häromdagen hade Totte, denna lilla godmodiga sak som bara har positiva erfarenheter från kenneln av vuxna hundar, mage att snurra i hop sig för att lägga sig med huvudet på Dackes höft. Dacke reagerade som att det var den värsta förolämpning han någonsin utsatts för. Han flög upp med ett vrål och ställde sig över Totte som ju omedelbart visade magen och ylade rätt rejält. Då blev jag faktiskt sur. Någon måtta får det ju vara.

Annars boostar vi Dacke allt vad vi kan. Vi berömmer och berömmer och matar så fort Totte kommer nära honom. Det börjar ge resultat. I dag satte sig Totte på en av Dackes framtassar utan att Dacke ens ryckte till. Hjälp vilken prövning detta är för alla inblandade…