Dagens stora glädje är att Dacke börjat tina upp igen. Han har varit så sur på mig och på valpen så det liknar inget annat jag varit med om. I början kunde Totte inte röra vid Dackes tassar utan att han hoppade upp och morrade. Så fort Totte överhuvudtaget rörde vid Dacke så morrade han och vände bort huvudet.  Dacke har inte velat gosa och han har varit stel som en pinne – helt enkelt som om han tycker att det här är extremt obehagligt.

Vi har tränat Dacke att acceptera valpen genom att förstärka honom positivt så fort Totte är nära. Jag har gett godis och berömt honom eller så har jag bara talat uppmuntrande till honom. Jag har också ”räddat” Dacke från Totte ibland, det här är ju ändå en rätt stor omställning så jag vill hjälpa honom en smula.
Så i dag lekte Dacke med valpen för första gången. Tog hans leksak ;-) och sedan jagade Totte Dacke vilket Dacke ju älskar. Så de sprang runt en rätt lång stund och startade om leken flera gånger. Totte kan också gå över Dackes tassar och tom röra vid hans nos och öron utan att Dacke blir så upprörd längre. Puh.

Jaha. Så har man blivit utfryst då. Av självaste älsklingshunden. Han vägrar helt enkelt att prata med mig och har så gjort sedan valpen anlände. Och han vägrar lyda. Säger jag hans namn så går han i väg. Inte den minsta svansvift när jag talar med min allra gulligaste röst med honom. Istället vänder han bort huvudet, till synes full av avsmak.

Jag trodde faktiskt inte det skulle bli riktigt så illa. Dacke är liksom fryst i kroppen och han vill inte bli klappad. Ludvig har dock gjort en envis insats och tvingat honom att gosa, mutat honom upp i sängen och kramat honom. Efter ett dovt morr och efter att ha stretat emot så kapitulerade han tack o lov. Men mig vill han inte se i ögonen, han vänder bort huvudet.

Jag springer efter honom och vädjar; ”Daaacke lille gubben kooom så får du gooodis” och håller fram handen med mat. Han stannar, utan en blick på mig tar han allt i en tugga och går sedan i väg igen. När jag säger ”sätt dig” tittar han åt ett annat håll och står kvar…

Jag skulle verkligen verkligen ge ganska mycket för att få veta vad som pågår i hans huvud nu. Det är ju ett av Canis signum att vi inte ägnar oss åt att tolka vad vi tror hunden känner, i stället fokuserar vi på de beteenden som de visar upp. Men detta är helt otroligt. Jag har inte varit med om något liknande förut.

Valpen verkar vara det äckligaste Dacke varit med om. Om Totte kommer nära Dackes tassar eller ben så flyger Dacke upp med ett riktigt rottismorr. Häromdagen hade Totte, denna lilla godmodiga sak som bara har positiva erfarenheter från kenneln av vuxna hundar, mage att snurra i hop sig för att lägga sig med huvudet på Dackes höft. Dacke reagerade som att det var den värsta förolämpning han någonsin utsatts för. Han flög upp med ett vrål och ställde sig över Totte som ju omedelbart visade magen och ylade rätt rejält. Då blev jag faktiskt sur. Någon måtta får det ju vara.

Annars boostar vi Dacke allt vad vi kan. Vi berömmer och berömmer och matar så fort Totte kommer nära honom. Det börjar ge resultat. I dag satte sig Totte på en av Dackes framtassar utan att Dacke ens ryckte till. Hjälp vilken prövning detta är för alla inblandade…