http://www.mangsysslaren.se/gkullen.asp

När jag har förhört mig om vad som har hänt och hur länge det pågått, hur gammal hunden är, om de varit hos veterinären och kollat så att hunden inte är sjuk eller har ont någonstans så bedömer jag om jag kan tillföra något till det specifika ekipaget.

Ibland beskrivs problemen som så svåra att jag inte anser mig ha tillräcklig kompetens för att hjälpa till och då brukar jag rekommendera att de vänder sig till en beteendeanalytiker. Men ganska ofta går jag med på att möta hund och hundägare för en genomgång av läget och för att göra upp en plan för att ta sig vidare  – ur den besvärliga situationen.

Alla hundar som jag har träffat hitintills har under en längre tid byggt upp beteendet och det har långsamt blivit värre och värre. Sällan är detta något som kommer över en natt, även om vissa ägare ibland upplever det så. Anledningen till deras upplevelse är antingen att de inte har sett de signaler som hunden gett tidigare eller att de inte tyckt att det varit så farligt att hunden tex morrar lite när någon närmar sig matte eller husse.

När hunden då en vacker dag hugger den människa som ”kommer för nära” så är det som en blixt från en klar himmel för matte och husse. Jag önskar så att de som kommer hade kommit tidigare! Inte för att det behöver vara hopplöst att komma till rätta med problemet utan för att det kommer ta en sådan himla tid att bli av med det – och det är nästan ingen som orkar hålla ut så lång tid som krävs.

Tänk så här: Om det har tagit din hund ett år att ”bygga upp” ett problem och förvärra det så tar det förmodligen lika lång tid att ”montera ner” det också. Och ett år är lång tid! Det gäller att vara verkligt uthållig. Att se de små, små stegen och att stå ut med att det ibland inte går att märka av framstegen alls.

Klassisk betingning – att förändra hundens känslor – tar tid. De flesta jag möter intygar att de verkligen är beredda att jobba med problemet och att de är uthålliga. Men flera som jag har mött blir så glada, när de efter några månader gjort så pass stora framsteg att livet blivit lite enklare, så att de slutar med träningen eller slarvar med den. Och efter ytterligare några månader kommer problemet tillbaka.

Ett exempel: Dacke började för fyra år sedan, när jag flyttade till stan, göra utfall mot joggare. Inte mot alla joggare och inte i alla situationer men emellanåt. Jag bedömde inte utfallen som särskilt allvarliga, tvärtom var det väldigt lite allvar bakom, men det kunde ju rimligtvis inte joggaren förstå… :) Så på så vis var det ju allvarligt – folk blev rädda och jag såg tidningsrubrikerna framför mig: ROTTWEILER ANFÖLL JOGGARE I SLOTTSKOGEN.

Jag började omedelbart klicka för alla joggare vi mötte. Det kunde lätt bli tio på en promenad i Slottskogen. Ganska snart hade Dacke börjat skvallra på joggare och han hade några återfall under att det första halvåret men sedan gjorde han inte ett enda utfall på ett år. Under den tiden så förstärkte jag allt mer sällan åsynen av en joggare.

Så en dag för ungefär ett halvår sedan så kom det en joggare bakom oss i hög fart, utan att varken jag eller Dacke hörde det förrän han var jämsides mig – nära – och JAG blev rädd. Det tog en sekund så flög Dacke på joggaren, jag hann inte ens reagera. Inget ”hände” mer än att Dacke knuffade på honom och joggaren vek undan och sprang vidare. (Jag ropade ursäkta men joggaren bara vinkade tillbaka.)

Men så lite behövdes för att beteendet skulle återkomma. För återkom gjorde det. Veckorna efter gjorde han flera utfall och jag fick ta upp träningen igen.

Så, inte nog med att det kan ta tid att träna bort ett icke önskvärt beteende – du måste också vara beredd på att resten av hundens liv återkomma till träningen. Kanske kan du aldrig ”lita på” hunden igen – dvs att just det beteendet är för evigt släckt.

Men det behöver egentligen inte vara så himla besvärligt (beroende på vilket beteende det handlar om förstås!). Jag har ju också blivit betingad på joggare nu: jag läser Dacke blixtsnabbt och bedömer om jag behöver stärka honom med ett bra och en godis eller om jag bara kan gå på. Nu är vi tillbaka på ett utfallsfrittläge igen men jag kommer alltid att fortsätta, med variabel frekvens, att förstärka honom för att han går lugnt och fint med öronen bakåt (mot mig) när vi möte joggare.

Åh jag är en usel bloggare för tillfället. Det är jag för att också är en usel hundtränare för tillfället. Det vill säga jag tränar i princip inte alls.

Jag har för mycket annat att både tänka på och göra. Till exempel ska vi flytta. ÄNTLIGEN ska hundarna få en egen trädgård och jag slipper släpa runt på Dacke på nätterna i Slottsskogen, när helst han är dålig i magen. Vi kommer kunna gå rakt ut i skogen utan att tänka på koppeltvång och alla som vill kan bada i havet var och varannan dag.

Tottes pipande har gått ner en hel del sedan kastrationschippet sattes in. Den lilla osäkerhet eller vekhet som jag upplevde att han fick har nästan helt gått tillbaka, möjligen kan jag märka att han är lite rädd för saker ibland och har svårare att komma över sin rädsla. Men i träningen är han lika på och glad och som sagt – tystare!

Dock finns pipandet fortfarande kvar när han ska vila på filten eller i buren när jag tränar Dacke så det har inte blivit bättre. Men så har jag heller inte tränat det på sistone. Jag hoppas kunna göra det riktigt mycket i sommar.

Efter en situation som kunde slutat med minst två påkörda hundar har jag också tagit ett ordentligt omtag på Tottes inkallningsträning. Och det var lite som om han tänkte ” det var ju på tiden att vi tog upp den här träningen igen” och gör nog rätt 95% av gångerna, ibland 100 faktiskt.

Det roliga med honom nu är att jag upplever att han nu har mycket enklare för att lära nytt – har han väl fattat vad jag vill så går det väldigt fort. Jag tror att det handlar om mognad men också den minskade stress som jag upplever att kastrationschippet ger. Jag har lärt in ett väldigt roligt backande till exempel, där jag lyckats med konststycket att klicka för att han backar – med huvudet på sné! :) Det var ju inte riktigt meningen men det ser väldigt roligt ut…

Annars har inte så mycket hänt som sagt. Jag har inte så mycket motivation att träna men heller inte tid, det hänger väl i hop. Nu när sommaren kommer så brukar lusten att träna återvända, så jag återkommer!

Men, säger jag, vad gör man då om man verkligen försökt allt det här enligt alla konstens regler och ändå inte lyckats? Jo, man går till veterinären.

Och det har faktiskt varit så för mig och de elever jag haft då ”ingenting” funkat att jag skickat dem till veterinären eller sjukgymnasten. Och hitintills så har det varit något fel som kunnat åtgärdas och sedan har hunden varit träningsbar!

Nu har jag efter mycket funderande hit och dit och mycket ifrågasättande av min egen träning, kompetens och förmåga och så vidare kommit fram till att jag har försökt med det mesta när det gäller pip och lugn och ro-träningen med Totte. Visst, jag har gjort några tabbar men jag har faktisk mest av allt tränat bra och klokt. Och jag har tänkt på TKFF.

Så i härom veckan åkte jag till veterinären. Jag har en så himla bra veterinär som alltid tänker helhet och inte bara försöker döva symtomen. Så jag beskrev Tottes ”hanhundsstress” kring löptikar, hans pipande som går up och ner, de återkommande urinvägsinfektionerna (två + en halsinfektion) och hans, som jag ser det, ångest över att jag lämnar honom i bilen eller stänger burdörren osv.

Och då säger hon med lugn och klar stämma att hon verkligen rekommenderar en kemisk kastration. Att det påslag som han har inte är bra för hälsan i längden och att den upphetsning kring tikarna som han uppvisar kan leda till problem med prostatan.

Ett litet chip opereras in under ett år ungefär, så han kan tagga ner, vi kan träna i lugn och ro och få in bra träningsrutiner utan det här störande inslaget och tills den värsta hormonattacken är över. Sedan kan man prova att ta bort det.

Och nu har jag ju haft tid att tänka på det här – det var många av er på bloggen som ju föreslog precis detta utifrån egna goda erfarenheter – och det känns väldigt bra och självklart att göra detta.

I två veckor har han haft chippet nu och jag tycker att han är lite lugnare och han piper inte på promenader, lägger sig ner tyst och fint. Men jag anar att den lilla skärpa som fanns innan är borta och istället har lite vekhet kommit fram som jag inte sett så mycket innan. Det gillar jag inte. Det är som om han är lite låg faktiskt.

Men vi tar det lugnt så får vi se hur det artar sig och vad som är vad osv. Huvudsaken är att han får det lite lugnare – och jag med…

Min stora hundkärlek, min läromästare, min once – in – a – life – time – hund! Min ”göra alla fel som går att göra och sedan försöka reparera dem- hund”.

Jag bara önskar att han kan bli lika gammal som sin far, som blev tretton, och att han får vara frisk så han kan träna – det bästa han vet (näst efter att jaga katter och stoppa ner huvudet i alla människors väskor förstås).

Tyvärr har jag inga inscannade bilder från hans valptid. Men här kommer några typiska Dacke-bilder:

Det var väl apportera musmattan jag skulle göra? (foto Lina Sundberg)

Menar du verkligen att jag ska lämna den till dig?!? (foto Lina Sundberg)

Jo, man kan få valpryck även när man är nio. Alla som känner honom vet hur ett Dackerace går till. Uppstår i oväntade situaioner som tex mitt under en tävling.

Julkort 2008. De små renhornen skickades från vänner i New York som tyckte vi skulle sätta fast dem på Dackes huvud (!). Det tyckte inte Dacke.

Dacke, specialutbildad som barnsökhund, samlar på nappar under promenaderna. Som mest har han fått in tre i munnen. Han bär dem ofta så här. Då kan man höra folk som passerar säga "SÅG DU? Den där hunden hade napp!"

Den vackraste.

Och snällaste.

Väjer inte för att döda en krokodil om det behövs.

Med matte i fjällen.

Har inte svårt för att slappna av när det väl gäller.

Som sagt, finaste!

Jag tycker fortfarande att han är valp, han är barnslig och omogen och så söt som bara en valp kan vara ;-). Eller så är det sådan han är helt enkelt. Men när jag tittar på bilderna från året som gått så ser jag ju att han är en rätt stor kille nu…

Och vad vi är glada att ha honom, denna lilla personlighet som är det mysigaste gostroll man kan tänka sig, som är med på allt, som inte alltid fattar direkt men låt det gå ett dygn så faller polletten ner ;-), som verkar gilla allt och alla men mest sin familj, som absolut inte kan starta sin första lydnadstävling än på ett tag men som kan massor av tricks och grundfärdigheter, som har ett alldeles särskilt sätt att stoppa nosen i halsgropen på mig och sedan somna…

Några veckor gammal...

...(fast lite äldre än så här) bytte han en valphög till...

...en kuddhög...

...och verkade trivas...

...fast det var en i familjen som tyckte det var djupt obehagligt...

...han bekantade sig med klickern...

...det tränades...

...plötsligt var han en uppkäftig tonåring...

...som fick lära sig livets allvar...

...hur man bäst tar sig fram i snö...

...att vissa promenader slutar med en dusch...

...att agilityträning är kul...eller?

Vackrare cocker har världen sällan skådat!

Hipp- hipp hurra! ;-)

PS: Sista bilden har jag snott från Julias sida, gå gärna in där och kika på hennes foton! DS

Det gick ju väldigt mycket framåt med Tottes lugn och ro – träning de första månaderna men jag tycker att jag har trampat vatten ett tag nu. Vi kommer inte vidare, ibland känns det som om vi går bakåt till och med.

Jag tror jag har gjort fram för allt en sak som inte varit så bra. Jag har omedvetet gått ifrån tanken att mata hela tiden för att ändra stress till lugn (klassisk betingning) till att plötsligt lägga in kriterier där han ska vara tystare allt längre stunder (forma fram ett beteende genom operant betingning) vilket inte lyckats alla gånger. Istället har jag lyckats lära in ökad förväntan på mig genom bland annat dålig timing, tror jag.

Shadi hade även sett precis detta så jag tror att vi är rätt ute, tyvärr. Jag fick även en liknande spegling på kursen för Maria Hagström för några veckor sedan.

Suck.

Han kan dock ligga tyst med huvudet i backen om förutsättningarna är goda; hemma, när han inte är uppdragen och även borta om jag är väldigt fokuserad och inte låtit honom dra upp sig. Men ibland går det inte alls. Han piper direkt.

Jag ska jobba vidare med huvudvet i backen-tänket. Målet är att han inte ska får börja någon träning förrän han ligger helt stilla med huvudet i backen. Och är tyst.

I dag bestämde vi oss för att prova att göra något annat också. Shadi tycker att Totte är helt galet fäst vid mig och hon har nog en poäng. Ibland brukar jag skämtsamt säga till honom att ”du får inte glömma att jag är av en annan art” men han har valt att inte kommentera det…. ;-) (HMM, undrar vem det är som är galet fäst vid vem här egentligen…)

Men det är ju så där det brukar vara: Om man har haft ett gigantiskt problem med en hund – tex att den är galet självständig och helst jobbar utan sin matte (inga namn, inga namn men Dacke) så ser man ju till att inte upprepa det misstaget. Totte är rätt ordentligt präglad på mig. Han knöt an till mig dag ett från att vi hämtade honom och gjorde väldigt länge försök (?) att dia genom att stoppa huvudet i min halsgrop och snufsa lite…

Men samtidigt så har han inga problem att koppla bort mig på promenader och sysselsätta sig själv. Dock blir han ju hysterisk så fort jag går ifrån honom i olika situationer. Som i dag då Shadi stod utanför huset och höll Totte medan jag gick in på toa. Han stod och skrek rakt ut hela tiden…

Jag har i princip inga problem att lämna honom hemma, tack o lov!

I dag gick vi en promenad där vi jobbade med att förstärka Totte när han nosar i backen. Vilket ju inte är så svårt för det gillar han ju att göra. Sedan satte vi oss på en åker och hade långlina på honom för att shejpa honom närmare mig så att han så småningom ska vilja ligga i lugn och ro bredvid mig utan att förvänta sig aktivitet.

Tanken är att Totte genom att inte vara så fokuserad på mig och FÖRVÄNTA sig något från mig hela tiden, ska gå ner i varv. Och det ser jag ju att han gör av att få nosa.  Det svåra här blir återigen att vi inte hamnar i en loop av förväntningar från honom och förstärkning från mig. Jag får helt enkelt sitta och glo tills han ”ger upp” sina försök att få belöning. Samtidigt ska jag träna att sitta eller stå en stund på samma ställe under mina promenader. I dessa situationer ska jag låta honom leta godis och nosa i backen så att han inte fokuserar på mig utan på att nosa.

När jag och Shadi hade tränat/promenerat och pratat i tre timmar så insåg jag att jag använder hans naturliga förutsättningar för nosarbete alldeles för lite. Funderar på att pausa träningen av i princip allt annat lite för att bara jobba med spår, uppletanden och id-sök. Det skulle nog hjälpa honom att gå ner i varv.

Tål att tänkas på.

PS: Om ni vill se en galet rolig habitueringsövning som Shadi gjort med sin hund Mini och sin kanin Sorken så gå till hennes sida! DS

Maria engagerar sig i vår lek.

Jag lär mig genom att göra, uppleva, prova. Om jag ska förändra något i mitt träningssätt, och göra på ett sätt som jag aldrig gjort förut, så måste instruktionerna vara väldigt precisa eller allra helst så måste min instruktör visa mig hur jag ska göra.

Det blev så otroligt tydligt i mötet med Maria Hagström att jag funkar så! Eftersom hon är en skicklig pedagog så fattade hon snabbt att det bästa sättet att lära mig var att visa hur jag skulle göra – annars blev det fel.

Maria gick eller sprang dessutom bredvid mig i flera situationer för att stärka upp det jag skulle göra. I fartövningen till exempel (som jag ska skriva mer om senare) så sprang vi ihop ;-).

Maria visar apporteringsträning med Dacke.

Två saker påverkar om jag ska kunna göra det som instruktören har föreslagit:
1, Jag måste förstå VARFÖR jag gör något. Annars låser det sig helt för mig.

2, Jag måste känna mig trygg i sammanhanget och situationen. Jag är rädd för att göra fel :(. Så när jag får instruktioner som jag inte omedelbart ser framför mig hur jag ska omsätta så blir jag återhållsam och försiktig dvs osäker. (Önskar att det var tvärtom – att jag bara vräkte på ;-)).

De två kursdagarna med Maria var det otroligt mycket detaljer som jag passade på att få hjälp med – sådant som jag själv vetat att jag borde lösa men inte haft något bra svar på hur – eller sådant som jag varit omedveten om som Maria speglade.

Så det var MYCKET jag skulle ta in och förändra på flera nivåer – både något som skulle ändras i ett delmoment till exempel OCH grundläggande belöningsträning som jag kan bli bättre på överlag.

Det var otroligt bra och jag känner mig fylld av suveräna tips och är jättemotiverad att träna nu!

SAMTIDIGT så känner jag mig lite låg av att utvecklingen går så långsamt – jag blir bara lite, lite bättre och hundarna lika så. Mina träningsfärdigheter har stannat lite i utvecklingen känns det som. Jag tror att det handlar om att jag har tränat för lite helt enkelt. Tyvärr. Hur ska man ha tid med allt kul i livet??? ;-)

Hur som helst så har de här två dagarna stärkt mig väldigt mycket när det gäller inställningen till min egen roll som instruktör. Jag vill skapa en miljö där alla känner sig trygga och glada och där jag möter alla där just de är. Där är Maria en god förebild!

Nu ska jag sortera foton och filmer och lovar att återkomma med några godbitar snart.

Först var jag lite orolig för att kriteriehöjnigen var lite väl häftig; att träna i köket och att träna mitt under pågående agilitykurs är ju ett ganska stort steg… Men samtidigt tänkte jag att det kunde bli bra för Totte att omedelbart få med sig det här tänket in i en kurs. Detta var hans första kurs förutom när han hängde med Dacke och mig som pyttevalp i somras några dagar i Oslo.

Vi började redan på fredagkvällen då jag hade med honom på teoripasset som Eva höll. Han var enda hunden förutom Evas Tizla. Tanken var att han skulle ligga på sin filt bredvid mig. Jag droppade nästan oavbrutet godis på filten. Ibland satt han i min eller observatören tillika Tottefan och hundvakten Jennys famn en stund och ibland gick vi ut och tog en kisspaus. Jag hade även ett  tuggben med som han ägnade sig åt långa stunder. Har ni någonsin hört en hund äta ben och yla samtidigt? Nä, inte jag heller förrän då. ;-)

Inledningsvis tänkte jag ”herregud hur ska vi stå ut med det här” eftersom han pep rätt så mycket. Men ganska snart tystnade han även om pipandet kom tillbaka i intervaller. Dock avtog de mer och mer ju längre tiden gick.

Jag var hyfsat nöjd med fredagen eftersom det trots allt gick framåt. Han ligger med huvudet nere och är stilla i kroppen och svansen och är i långa perioder helt tyst.

På lördagen hade vi först två timmars träning i hallen innan vi gick in i teorisalen samt åt lunch under ungefär två timmar.

3 timmar och 48 minuter in på denna dag så somnar faktiskt Totte i teorisalen – lagom inför att vi skulle gå ut igen… Jag förbjöd raskt alla att röra sig men ingen lydde ;-).

Även på eftermiddagen somnade han (bilden ovan) flera gånger när vi hade samling i mitten av lokalen.

Morgonens träning gick jättebra. Träningen är ju inte problemet. Han är tyst, jobbar med fantastiskt fin attityd och låter sig inte störas nämnvärt av den höga aktivitet som pågick. Jag jobbar nu med buren som den plats som det ska vara lugn och ro i. (Jag la filten i buren). Men buren har blivit ett problemställe – han är sällan tyst där. Även detta blev bättre under helgen men är långt i från bra.

Dock – och detta är ju lite intressant – så hade jag med mig filten till de samlingar utan hund som vi gjorde mitt i lokalen med jämna mellanrum. Och där kunde jag avancera från att jag satt intill honom och droppade godis för hakan i backen till att jag på söndagen hade en helt tyst hund som avslappnat (och ganska utmattad gissar jag) låg på sin filt medan jag gick längre och längre bort från filten och stod upp en bit i från och kastade godis med lite längre intervaller. Och då! Då somnade han nästan!

Han var heller inte störd av att Eva visade träning av gungan typ fem meter bort, med en Tizla som sprang upp och ner och en gunga som smällde i golvet. Totte vände på huvudet några gånger men låg i övrigt kvar med hakan i backen.

Under hela helgen var jag väldigt dynamisk i hur jag satte kriterierna. Ofta struntade jag i om han pep, bara han låg med huvudet i marken. Det som hände då var att han slutade pipa och då kunde jag ofta droppa godis med längre intervaller utan att han pep…

Det gick helt klart framåt på alla plan, även om det fortfarande är långt kvar. Men kanske var det bra att ”hårdträna” på det här viset för att nu återgå till vardagsträningen igen och flytta fram positionerna ytterligare en bit.

Sov lilla Totte...

Jag har bara haft fyra träningspass med Tottes lugn och ro-träning. Men på det senaste höll jag på ganska länge och nådde också ett litet genombrott. Det började riktigt illa med att Totte pep och ylade (!) och jag var nära att bryta men tänkte att jag skulle se vad som hände om jag jobbade honom igenom det istället.

Han erbjuder nu att ligga ner med huvudet antingen platt mellan framtassarna eller lite på sidan med huvudet över ena tassen. Båda är ok tycker jag. Men i det här passet låg han så – och ylade samtidigt… Inte så bra…

Jag började då lägga till en koncentrationsövning. Att ha något att fokusera på kan ju vara väldigt lugnande – det verkar vara ganska jobbigt. Målet är ta bort detta något men nu använder jag det som en hjälp. Jag la en godisbit framför Totte, på olika ställen och olika avstånd, och om han var tyst och stilla så tog jag biten och gav honom den. Ibland sa jag även varsågod så han fick ta den själv.

Detta verkar fungera som omvänt lockande – som funkar väldigt bra på Totte. Han blev väldigt fokuserad och stilla i kroppen – och knäpptyst.

Jag jobbar helt utan klicker nu men talar lugnt till honom, det vill säga; den betingade förstärkaren är just nu ett ord (bra) och inte en klicker.

Under det här passet kunde jag länga tiden från att han la ner huvudet till att jag la ner godisbiten på golvet och även tiden från att jag la ner biten till att han fick den.

Så fort jag börjar träna (vad som helst) nu så erbjuder han detta beteende först. Det gillar jag eftersom jag tänker mig att det ska bli en regel: han måste ligga lugnt och stilla (och tyst) för att få träna med mig.

Nu ska jag ringa Shadi för att bolla hur jag ska gå vidare!