Jag har fått en kollega till! Hurra! Hon heter Anna Barnö och förutom att hon är en duktig klickertränare med fötterna i beteendevetenskapen och en kompetent pedagog så är hon trevlig OCH snygg (vad mer kan man begära?) ;o) kolla själva:

Anna har aussien Felix, snart åtta år, som hon tränar och tävlar i lydnad, agility, rallylydnad och lägger viltspår med.
Anna rivstartar med att hålla valpkurs nu i februari, så alla ni med valpar i Göteborgsområdet; marsch till Canis hemsida och anmäl er!

Det känns extra skönt nu när jag själv inte kan hålla kurs att vi har blivit fler. Elsa och Anna har lagt ut flera spännande kurser inför våren. En som jag gärna hade varit med och hållit är Klickertränarutbildning steg 2. Den är för alla er som vill gå en kurs med mer avancerad klickerträning. Kolla in den på Canis Göteborg & Kungsbackas sida! (Susanne har tagit den fina bilden på Anna.)

Igår träffade vi Dackes syster Disa och hans syster Ruffas son-son; Kalle.

Det var alldeles märkligt att träffa Kalle för han var så lik Dacke! (Det lustiga var att när jag skulle hitta bilder på Dacke som visade deras likhet så var det lite svårt. Men om ni tittar på bilden längst upp i sidhuvudet på bloggen, så ser ni att de har samma uttryck.)

KALLE:

DACKE:

Fast de var inte så lika i kroppen. Kalle är mycket högre och längre:

Däremot hade de väldigt lika temperament. När Dacke var fyra (som Kalle är nu) så var han också så där ivrig och studsig och glad och härligt social. Vid närmare eftertanke så var ju Dacke rätt mycket sådan hela livet :o) fast han lugnade sig lite med studsandet och det ivriga gnällandet med åren.

Jag och Dackes husse L har svår rottweilerabstinens, eller mest Dackeabstinens, men att få klänga lite på Disa och Kalle var verkligen trevligt. Disa var så klart också jättesocial och trevlig och körde in huvudet mellan knäna för att bli kliad på rätt ställe. :o)

DISA:

Vi var ute i obygden och la spår tilll vovvarna. Jessica och Conny som äger Disa och Kalle har även en liten västgötaspets som är sju månader och heter Zlatan. Det var dessutom ytterligare en trevlig rottis med, så fem spår blev utlagda i det frostnupna landskapet.

Jessica la ett jättekul spår till Totte. Jag bad om ett med många vinklar, minst nio, och jag fick så jag teg. ;O) Jag slutade räkna vid tolv vinklar… Dessutom la hon ut sex naturpinnar och en snusdosa med snöre i plus en snusdosa som slut. Spåret var drygt 400 meter långt.

Totte löste det jättefint. Efter att ha kollat av en fläck vid spårstarten så gled han i väg på sitt vanliga dammsugande sätt rakt in i spåret.

Jag lät spåret ligga i 1,5 timmar, vilket är kortare än jag brukar. Jag har nyligen gått ner från tre timmar till två. Uppenbarligen är han redo för kortare liggtid utan att det gör honom vimsig och hetsig – vilket ju tidigare skedde. Det var i och för sig vindstilla men ändå. Han tog fyra pinnar av sex. En galopperade han rakt över i allldeles för högt tempo men en missade vi helt. Men de andra pinnarna var det riktigt intressant att se hur han hanterade!

Jag har aldrig lagt ut naturpinnar förut. De är ju nästan omöjliga att upptäcka för naturen är ju full av pinnar :O). Det var så tydligt att Totte inte såg dem men att han kände att det var något här… han cirklade runt i allt snävare cirklar med näsan fullt påslagen så där så att det kluckade, tills han till slut fick tag i pinnen. Det verkade betydligt intressantare för honom att stanna upp och faktiskt LETA efter pinnen än de där tråkiga färdigsågade pinnarna som ju han uppenbarligen både känner doften av och ser men galopperar över. Så nu ska vi lägga naturpinnar ett tag och se om det kan hjälpa till att öka hans intresse för att plocka pinnarna.

Snusdosan med snöre kunde han leka med när vi hittade den, fantastiskt bara det, han som ogärna vill leka i spåret.

Mot slutet tappade Totte spåret i en väldigt svår vinkel som först gick lite åt höger och sedan tillbaks 90 grader åt vänster (det dök upp ett kärr som Jessica inte kunde klafsa igenom :O)). Han höll på i säkert fem minuter för att hitta spåret. Han slog i cirklar, han sökte sig bakåt i spåret och till slut tog han om det säkert 50 meter från där han tappat det och detta trots att både jag och husse då trampat över det flera gånger. Och denna gång klarade han vinkeln och vi kunde avsluta.

Det bästa med detta var ju att jag inte hade en aning om var spåret gick. Jessica berättade det efteråt. Så jag kunde inte styra honom utan fick lita på att han försökte lösa det. Och som han löste det! Lilla duktiga hund, inte skulle han ge sig inte. Jag älskar att han är sådan i spåret!

På kvällen åkte vi till Göteborg och firade nyår med några vänner. Totte stod en stund i altandörren tillsammans med oss och kikade på nyårsfyrverkerierna, sedan återgick han till att försöka komma åt chokladkakan som stod på köksbänken och frestade…

Så kom den då till sist. Den där dagen som jag fasat för i år. Dagen då den stora svarta lämnade oss.

Lördagen för två veckor sedan vaknade vi på morgonen av att Dacke låg i sin säng och skrek rakt ut. Mitt hjärta höll på att stanna av skräck. Han var stel som en pinne och ville inte röra sig. Jag lyckades pilla i honom ett morfinpreparat jag har hemma och efter en kvart lyckades vi få upp honom på benen. Han ville då inte stå på höger framben. Hela kroppen var spänd och halsmusklerna vibrerade. Jag gav honom försiktig massage och mer smärtstillande och lät dagen gå. Han var väldigt stillsam. Han sökte upp mig och ville bli masserad, eller låg helt stilla på sidan.

På söndagsmorgonen var han fortfarande inte särskilt mycket bättre så då åkte vi till Blå Stjärnan i Borås. De kunde inte göra så mycket mer än skriva in honom och ge honom omedelbar permission. Vi skulle återvända på måndagsmorgonen då en ortoped skulle titta på honom. När jag lämnade honom där på måndagen var han nästan sitt vanliga charmiga jag, hälsade glatt på veterinär och skötare och travade glatt iväg med djurskötaren. Han var stel och lite halt men inte farligt.

På eftermiddagen ringde veterinären och sa att Dacke fått skelettcancer. Tumören sitter i axelleden. Det finns inget att göra. Det kan vara oerhört smärtsamt och han kan leva ett litet tag till med smärtstillande. Men det handlar inte om månader utan om dagar eller möjligen veckor, sa hon. Jag bestämde mig omedelbart där och då att han aldrig skulle få behöva uppleva lördagens smärtor igen.

Efter att ha gråtit hejdlöst resten av dagen åkte vi och hämtade honom, nu med ett nytt recept på smärtstillande utskrivet.

Dackes sista dagar var jag hemma med honom. Det gjorde mig lugn att vara i närheten, hela tiden se och höra hur han mådde, kunna sitta i soffan där han låg utsträckt och sov med nosen mot mitt lår.

Det blev fina dagar. Jag ansträngde mig för att göra vanliga saker, att vara glad, ge massor av kärlek, klappar och så klart pepparkakor (som han älskar) och allt annat gott som han gillar.

Den smärtstillande medicinen fungerade över förväntan, han var både busig och glad.

De här dagarna lyckades han dessutom göra några av sina absolut favoritsaker; jaga en katt (!) – jag tappade kopplet, slita sönder en av mina strumpor, äta ett jättestort märgben, hitta en boll att ta med hem på en av våra korta promenader (han hittar bollar att ta med hem varje vecka :o)) och sedan leka med den och därefter döda den, leka favoritleken ”spindeln kommer närmare”, få massage, få träffa några av sina favoritmänniskor… Och som pricken över i:et sno en macka ur handen på vår något förvånade, nya granne, sekunden efter att jag hälsat henne välkommen till kvarteret, host, host…

Jag har försökt gråta endast när han inte ser, som i bilen, eller när vi är i olika delar av huset. Att jag gråter gör nämligen Dacke väldigt orolig. Bara jag ändrar tonfall det minsta mot ledset eller lite upprört kommer han sättandes med en rynka mellan ögonen, viftar och viftar på svansen och buffar på mig, sätter sig i knäet eller står tätt intill.

På fredagen, mindre en vecka från att han fick så där ont, så lät vi honom somna in på vårt vardagsrumsgolv, tillsammans med de tre människor som älskar honom mest, matte, husse och originalhusse. Jag hade hans huvud i mina händer. Han hade hela morgonen gått omkring med sin favoritleksak i munnen, busat med den och vaktat den. Han la den bredvid sig och märkte inte ens den första sprutan med lugnande. När han slumrat till fick han sömnmedel och då slutade han bara andas.

Nu känns det ungefär som att jag har förlorat en kroppsdel. Det gör fysisk ont, det är förfärligt. Som ett tandläkarbesök som aldrig gå över. Vi måste bara igenom det. Men det är så tomt. Och så otroligt svårt att förstå. Han var så levande och glad och en sådan stor del av mitt liv och nu finns han inte mer.

Vi försöker vänja oss vid en helt ny vardag och det är först nu när han inte är här som jag fattar hur närvarande han var, i nästan allt vi gjorde. Jag saknar honom något så fruktansvärt. Tack o lov att vi har Totte – solstrålen – annars hade jag blivit galen.

Bäst de där dagarna vi fick tillsammans på slutet, var att bara sitta i soffan med honom och känna hans andetag, försöka se mig mätt på honom, stryka de där overkligt lena öronen, höra hans välbekanta ljud. Jag är så innerligt tacksam över att få ha levt en tid med denna fantastiska hund. Jag vet att tiden är sorgens vän, när det gått en liten tid kommer tomheten fyllas med glädje och de fina minnena som vi har med honom.

”Man har aldrig tråkigt när Dacke är med” sa en kompis en gång. Och många gånger har jag skräckslagen tänkt att den galna hunden som totalt verkar sakna förmågan att göra risk- eller konsekvensbedömningar kommer inte få ett långt liv…

Men det fick han! Tio år och åtta månader nästan på dagen.

Våra sista dagar ihop hade jag gott om tid att tänka på allt roligt och knasigt vi gjort ihop. Jag började skriva och det blev några brokiga nedslag i vårt liv tillsammans, med många skratt:

Otal är de gånger då han har kastat sig utför stup eller gjort halsbrytande manövrar eller för den delen ätit konstiga saker. Som den där gången då han svalde tre grillspett med kött på. Spetten var av trä och jag stack ner handen och halva armen i halsen på honom och drog upp dem. Trodde jag. För fem dagar senare går hunden ut och kräks upp ett en decimeter långt, rakt och fint träspett…

Många gånger har jag grävt i den hundens hals… Och han fann sig alltid i det. Överhuvudtaget kunde jag göra allt med honom. Om det var något som han verkligen inte ville kunde jag prata honom igenom det. Många veterinärer och djurskötare – det har ju tyvärr blivit en del genom åren – har berömt både mig och honom. ”Vilken fantastisk hund du har och vad fint du jobbar med honom” kunde de säga. Som när jag lyfter upp honom på röntgenbordet och ber honom lägga sig på sidan, han gör det, med ögonen fästa i mina – ”menar du verkligen detta matte” – och jag behövde bara uppmuntra honom lite så accepterade han det. Men det var bara jag som fick göra så. Det var också bara jag som fick öppna munnen på honom – åt veterinären – som sedan kunde ta över. Annars ville han inte utan rottweilermullrade surt.

Vissa hundar har begåvats med en personlighet som utmärker sig lite över de andra. Jag är ju så klart partisk :o) men det är så många som sagt saker om Dacke så jag förstår att han berört även andra. Som Åsa skrev på en lapp när hon sovit över hos mig och på kvällen fått passa Dacke och Totte. Totte var en oemotståndligt söt valp vid det laget. ”Totte är söt men det är Dacke som verkligen fångat mitt hjärta, han har väldigt speciell den hunden”. Eller som någon annan sa ”om hundar har humor så har Dacke det”.

Och förutom den där personligheten så var han ju också en sådan där multibegåvning som jag önskar att jag varit bra nog att kunna ta hand om. ”Vad mycket han kan” sa husse häromdagen. Ja, det stämmer! Stoltast är jag över barnsöket. Men allt som handlade om dofter var ju hans grej. Borttappade mobiltelefoner, nycklar och barn – det var hans specialitet.

Jag vet att det fortfarande berättas historier om ett av hans bästa barnsök någonsin på Hundcampus. De hade gömt ett barn i ett kök på baksidan av ett garage. Det var en liten bebis som satt i sin bilbarnstol. (Mamman stod två meter ifrån bebisen men på utsidan av garaget och kunde se sin bebis genom ett fönster hela tiden, jag tror bebisen sov, den var tyst i alla fall, ingen fara för bebisen alltså :o).) Ett fönster var öppet med en liten, liten springa. Jag visste inte var barnet var gömt och började söket i ett skogsbryn vid en åker. Dacke var vid det här laget verkligen skicklig på att leta upp var vinden kom ifrån och kunde söka av hela det stora fältet genom att bara springa längs ena kanten för att konstatera att där var inga barn. Han ringade snart in garaget och cirklade in mot fönstret. Doften hade trillat ner på marken, så han följde den upp för väggen och ställde framtassarna på fönsterblecket och drog ett djupt sniff med nosen mot fönsterspringan. Men där gick det ju inte att komma in. Så vad gör den smarta hunden? Jo han letar upp var dörren är, smäller på den med tassen och tittar uppfodrande på mig. Jag öppnar och han drar nosen längs med trösklarna på dörrarna där inne och slår återigen på en dörr – den in till köket. Där rusar han fram till bebisen som sitter i sin stol på köksbänken. Jubel och applåder! Det var fantastiskt att se hur han löste det, alla närvarande var väldigt upprymda.

När jag lärde in barnsöket så tränade jag hemma med traktens dagisbarn för att sedan åka till Hundcampus en gång i månaden och bygga på vår utbildning. Stunderna med dagisbarnen var fantastiska. Det kunde komma med barn som var lite rädda när vi gick ut men som när vi var på väg hem bråkade om att få hålla i kopplet och gå nära Dacke, med en hand på hans rygg. Jag har varit med om att träna med riktigt rädda barn, då sittandes i ett tryggt föräldraknä. ALLTID var barnet tryggare och modigare när vi tränat klart. Trots att det fått några riktiga våta Dackepussar mitt i ansiktet.

Tävlingar är däremot inget vi ägnat oss så mycket åt. Vi har bara gjort en handfull starter. Dacke har nog haft de flesta åkommor man kan ha, inklusive en allvarlig skada i ligamenten på samma ben som han nu fick en tumör i. Det året koppelpromenerade vi i åtta månader. När inte han var krasslig så var jag det, så det ville sig inte riktigt på det planet. Fast när vi väl startade var det vinst eller fiasko. Gråskalor har aldrig varit Dackes bästa gren…

Första tävlingen någonsin vann vi med hästlängder och när han debuterade i spår åtta år gammal så blev vi uppflyttade och kom trea fast lydnaden inte alls var i närheten av vad han kunde prestera. Domaren sa ändå så fantastisk fina saker om honom och att han lätt platsade bland elithundarna. Jag var så stolt men gladast var jag att han då var frisk och att vi kunde göra den där starten.

Bäst minns jag nog ändå den gången vi skulle starta på en kvällstävling. Strax innan det var vår tur såg Dacke att de la ut vittringsapporter i klassen som gick bredvid vår. Jag såg hur hans hals liksom blev som en giraffs… Att apportera är ju något av det bästa som finns. Vi hann ändå gå säkert fyra meter fritt följ innan han stack, hoppade över stängslet och in på den andra banan där en mycket förvånad dobberman mötte honom. Världen höll andan när de båda hundarna frös mot varandra och innan jag klarat att forma mina torra läppar till en vissling. Vittringspinnarna var dock borta redan så Dacke valde att lyssna, seglade galant över staketet, gjorde en halvhalt vid domarens fötter, plockade upp en apport och kom in till mig… Söta, knäppa, härliga hund.

Två gånger har jag hämtat honom i restaurangkök, då han mitt i ett träningspass kommit på att han behövde följa upp den där doften som han nyss kände. Ena gången var på MH:t då han mitt under momentet lek med figurant släpper leksaken och – till allas förvåning – springer i väg rakt in i klubbstugan där en kvinna stod och stekte hamburgare till lunchen. Hon såg något förvånad ut när jag kom flåsande efter för att hämta vovven som var halvägs uppe på köksbordet… Andra gången var i Trondheim på en parkeringsplats vid ett motell. Dacke tvärvänder plötsligt, rusar in på motellet, rakt igenom matsalen och in i köket där en orädd servitris tar tag i halsbandet och lämnar över honom till mig…

Att springa in i folks hus eller lägenheter har också varit hans specialitet. En öppen dörr betyder outforskad mark med många spännande möjligheter! Alltså har både husse och jag rusat efter honom in till folk som vi överhuvudtaget inte känt. Bäst minns jag när han sprang in till grannarna till mina föräldrar, genom deras altandörr. Mannen i huset låg i soffan och såg inte att Dacke kom in. Han såg bara mig, när jag slet upp deras dörr och sprang rakt in – ”ursäkta – ursäkta – ursäkta men jag har en hund här inne” – och så hörde man ett skrik tätt följt av ett hysteriskt skratt inne köket… Själv var jag mest fokuserad på att rädda deras middag alternativt barnens hamster från att hamna i käftarna på min hund.

Dacke blev vuxen först när Totte flyttade in. Då var han åtta, så det kanske var på tiden ;o). Men han behöll sin lekfullhet in i det sista. Jag tror jag har skrattat åt honom nästan varje dag. Och visst, en hel del tårar och för den delen irritation till exempel när han målmedvetet och självklart valt sin egen väg har det blivit också. Shit, vad irriterad jag kunde bli. När han envisades med att leta upp varenda jävla kattbajs på promenaderna till exempel. Eller rulla sig på en död orm – en annan favorit.

De första åren med Dacke var minst sagt krävande. Jag kunde inte det jag kan idag och fick mer hund i händerna än vad jag riktigt klarade av. Dacke var extremt utåtriktad och världens mest nyfikna. ”Jag tror aldrig att jag träffat en sådan nyfiken hund” sa Fanny när vi gick kurs för henne – då han i och för sig var åtta år…

Eftersom Dacke tyckte att träna var det bästa som fanns redan som valp och unghund så tränade vi. Och oj vad vi tränade. Jag började med räddningsträning, vi spårade, gick lydnadskurs efter valpkursen och började klickerträna. Efter ett tag blev det bara för mycket.

Dacke blev väldigt stressad och försökte på olika sätt tala om att det blev för mycket av det goda. Till exempel genom att helt sonika sätta tänderna i mina armar. Ett tag såg jag ut som om jag systematiskt misshandlades, med blåa och gula och såriga armar. Till slut fattade vi att vi borde ta en paus. Så det blev ingen träning alls, förutom vardagslydnad och lite spår på nästan ett år. Och då slutade han bita mig.

Under den här tiden var jag stundtals förtvivlad och visste inte hur jag skulle agera. Jag lyssnade på fel personer ett litet tag, som sa att han var en alfahanne och att jag måste vara en tydlig ledare och lägga ner honom på marken och trycka ner honom tills han var lugn. Jag gjorde det några gånger fast det skrek inom mig att det var fel. Han ”gav sig” och när jag släppte upp honom sprang han upp och undvek mig sedan. Det tog tid att läka de såren som de, ändå enstaka, övergreppen gav. Fortfarande när jag blir väldigt arg så blir Dacke väldigt stressad, på ett sätt som jag tror delvis handlar om att han minns min ilska då – man blir lätt lite irriterad av att han en rottweiler hängande i armen, kan jag säga. Och jag var väldigt frustrerad under en period då. Men när jag tack o lov började lyssna på vettigare människor och då klickervärlden öppnade sig allt mer för mig, så började en relation byggas som jag undrar om jag någonsin kommer ha med någon annan hund igen.

Jag vet att han har litat på mig till 100 procent. Jag har kunnat läsa honom i nästan alla situationer och han har läst mig med stor känslighet.

Och det är så här jag kommer minnas honom; stark, smart, lekfull, stolt, känslig, full av kraft, liv, bus, energi och egen vilja. Min stora, stora vackra svarta. Mitt livs hundkärlek. Det har varit en otrolig resa.

Och nu är den över.

Nu har tränarutbildningen 2011 haft sin sista helg. Jag har inte varit med i år eftersom jag är sjuk, men jag har hälsat på litegrann och i söndags tog jag lite bilder när deltagarna hade sin ”skojtävling” som är en rolig avslutningslek vi brukar ha.

Tävlingen går ut på att hunden på 30 sekunder ska plocka in så många grejer som den hinner ur en ruta, att hunden ska shejpas upp på en låda så fort det går och att få fram max antal frivilliga sitt på 30 sekunder.

Alla var så duktiga! Jobbade koncentrerat och målmedvetet och belönande snabbt och snyggt, det var kul att se.

Det högresta och ståtliga ekipaget Elin och Nemo. Med en gris i bakfickan.

Marie-Louise och Joppe; stor låda, liten (och mycket energisk) hund…

Jonas och Frida fokuserar… just nu på godiset som husse tappade i gräset.

Birgitta och Wille drar en slipsten.

Rasmus och Yip-Yap på väg upp.

Susanna och Fajtsy samtalar.

Stand-infröken Anna-Karin tog tiden, Bacillen övervakade så att ingen fuskade.

Två finingar: Lisa och Monica.

Malin med kelpiegalningen Busa.

Nästan hela gänget samlat!

Häromdagen  konstaterade jag och en komips, fnissandes, att det är ingen annan en en god hundkomis som man på fullaste allvar pratar bajs med. ;o)

Så här kommer lite bajssnack.

När Totte var liten fick han förstoppning vid ett par tillfällen. Första gången trodde vi att han var allvarligt skadad i ryggen för han ville inte röra sig. Så fort han skulle gå så knep han liksom ihop korsryggen och rumpan och satte sig med ett olyckligt pip. Vi åkte in till djursjukhuset en sen fredagskväll, jätteoroliga. Det visade sig då att han var förstoppad. Han fick lite laxermedel och jag fick droppa det i maten ett par dagar så gick det över.

Men sedan hade han en light-variant av det igen en tid senare, och ibland noterar jag att det verkar som om han får ta i en del när han ska skita. Det tar ofta lite tid också, och så kommer det inte så mycket heller. Men det blev lite bättre när jag i maj började ge ett av två mål mat torrfoder om dagen.

Jag blandar alltid vatten i maten (rå mat) och nästan varje dag får han lite matolja i maten också.

Men nu får han ju inte äta torrfoder pga trolig allergi, och jag har plötsligt börjat se ett mönster.

Jag har ju under ganska lång tid varit lite bekymrad över att Totte ibland när vi ska träna är liksom energilös. Det verkar inte ha med motivation att göra, utan han kan liksom inte ”rycka upp sig” utan han är långsam, piper jättemycket och kan till och med vara svår att få igång att leka. Han brukar dessutom se väldigt trött ut vid de tillfällena.

Nu har han två gånger på en vecka varit sådan igen. Ena gången var han helt ”hopplös”. Han pep vad jag än sa eller gjorde. Sa jag sitt så pep han, försökte jag gå ett frivilligt fritt följ så pep han på första steget. Vi försökte öva fart runt min ryggsäck men han travade…

Här vill jag berömma mig själv för att jag klarade av att inte bli modfälld utan bara konstatera att nu ska vi inte träna mer utan ta en promenad istället och fundera på vad som är fel. :) Vi tog en promenad efter en stund kom jag på att han faktiskt inte hade bajsat på morgonpromenaden (nu var det 7 timmar efter den). Jag lät Totte springa lös lite och efter en stund satte han sig mycket riktigt och sket.

Efter promenaden tog jag upp träningen en liten stund till och då gick vi ett fritt följ som var helt tyst på ungefär tio meter…

Det känns som om att jag ska följa den här tråden en bit, jag vet bara inte riktigt vart jag ska vända mig. Jag tycker ofta att veterinärernars lösning på den här typen av problem är ”ge ett annat foder” och jag är i grunden nöjd med det foder jag redan ger (Vom & Hundemat). Men kan det vara så att det fodret inte funkar optimalt på hans mage ändå? Dessutom så ska jag ju inte hålla på och mixtra med foder nu när vi ska kolla hans allergi. Men kanske borde jag ge honom något mer som kan hjälpa magen att jobba lite bättre? Fiber?

Jag ska börja föra avföringsdagbok :) till att börja med. Och vara SUPERNOGA med att han är välrastad när vi ska träna.

Jaja, en lite trevligare avslutning med ett annat tema; foton från dagens promenad. Jag har börjat gå med hundarna en och en eftersom Dacke inte klarar så långa promenader utan att få ont och då blir han flängig, allmänt okontaktbar och äter gräs. Och jag blir irriterad. Så nu tar jag nästan varje dag en promenad om dagen med dem var för sig.

Det har visat sig vara en riktig win-win-situation. Båda hundarna blir mycket gladare och jag med.

Snyggecockern poserar i höstlandskapet.

Totte går numera inte ett steg utan långlina. Han får inte under några omständigheter jaga – och han vill inget hellre. Springer han på en hare eller ett rådjur är jag chanslös utan linan. Men vi jobbar naturligtvis på detta.

På Tottes och mina promenader tränar jag oftast stora delar av tiden. Han tränar jaktfot, sitt på visselsignal, sitta kvar, inkallning och sök (efter en boll).  En del av grunderna i jakten med andra ord. På köpet får vi bättre kontakt förstås. Jag är nöjd med hur det fortlöper. Han klarar inte för svåra störningar än, som till exempel mycket viltdoft – då blir han helt tokig. Men det gick otroligt fort att lära honom självkontroll i jaktfoten. Han fick många belöningar där han fick springa i full fart framåt när han kunde hålla emot frestelsen att just springa rakt framåt.

Dacke får springa lös en liten stund när han är uppvärmd. Han har ingen som helst förmåga till konsekvensanalys :) och fattar inte att om han rejsar för mycket så blir han stel och halt i flera dagar. Men lite bus funkar bra.

Kan ni fatta att han är 10,5 år, den här snyggingen?!?

Vi tränar också lite på promenaderna, det är det bästa Dacke vet. Det blir skönt prestigelöst, lite framförgående, stanna, sitt på avstånd, stå och lite fot. Bästa, fina Dacke. <3

Totte har fått halvsyskon igen! Denna gången åtta stycken varav åtminstone två är kopior på honom när han var i den åldern. Det kan bara inte finnas sötare valpar än cockervalpar!

Helmer, Hector, Hubert och Hilding heter brorsorna.

Hedwig, Hälga, Harriet och Henrietta heter syrrorna.

De är snart sex veckor. Om du är intresserad av en en arbetscocker :) så kolla in föräldrar och släkt och deras meriter på kennelns hemsida: www.mangsysslaren.se

Hm, nu fick jag veta att jag förväxlat dem :). Det är killarna längst ner. Det var två av tjejerna som var så lika Totte så jag trodde de var hanarna. Nåväl.

Idag har Cecilia varit här med sina tre vovvar och skingrat mina tankar från den ångest, sorg och hjälplöshet jag känner efter händelserna på Utøja och i Oslo igår.

Skönt att lämna radionsändningar, nätet och TV och vila hjärnan genom att en stund tänka på världsliga saker som pälsvård av hundar…

Totte har fått sin sommarfrisyr ”upphottad”. Pudel och jackrusselkorsningen Cartman åkte också på en skalning och bordercollien Ninja var nyrakad. Väldigt fina, korthåriga vovvar, som blir mindre flåsiga av sommarvärmen.

Totte såg i och för sig ut som om han undrade om detta verkligen var nödvändigt…

…men fann sig i behandlingen som den tålmodige kille han kan vara ibland…

…och slutligen alla tre snyggingarna!

Den senaste veckan har vi tagit igen några av vårens alla olagda spår och gått mellan ett och två spår om dagen. Skogen där vi har varit i Dalarna är helt magisk. Den är trolsk och vacker och för ändamålet perfekt. Mossa och blåbärsris, öppen skog där man ser långt. (Se ”bildspel” i slutet av texten).

Jag har fört dagbok över Tottes spårande sedan hans första spår. Fram till nu har han gått 15 spår. Det är så klart väldigt, väldigt få spår men så har livet varit att det inte funnits möjlighet och ork till detta. Jag skulle gladeligen gå två till tre spår i veckan, det skulle ge bra resultat.

Planen har dock hela tiden varit att Totte ska tävla i spår, det har mest handlat om att vi ska hitta tillfället att komma igång på riktigt. Och nu har vi tagit tag i denna roliga aktivitet!

Samtliga spår har dokumenterats och det har jag verkligen stor nytta av. Det är jättekul att se hur jag har kunnat höja kriterierna rätt fort. För givetvis gör jag även i spårandet en kriterieplan för att nå min målbild.

Men det allra första jag gjorde med Totte (då han som valp gick sitt första spår) var att studera honom väldig noga. Det allra första spåret på 50 meter på valpkursen var väldigt roligt att se. Totte stoppade ner näsan i backen och skumpade lätt och ledigt fram till slutet (en leksak). Som om han aldrig gjort något annat.

Jag förstod då att jag fått en naturbegåvning! Och sedan dess har det bara fortsatt så. Varje spår verkar bli en erfarenhet som förbättrar hans teknik eller i värsta fall ger mig information om jag går för fort fram. (Dvs inte alls illa utan bra det med.)

Studerandet av hur han löser utmaningar i spåret fortsätter så klart. Jag sätter mig alltid ner efter varje spår och skriver ner dels förutsättningarna för spåret men också resultatet och min analys av det – som också innehåller vad jag ska tänka på till nästa spår.

Så här kan det se ut:

25 juni: Dalarna, 18 grader, uppehåll, molnigt, regnat under dagen, fuktig mark, liggtid 1timme

Spår 1: Kalhygge som på slutet övergick till skog med blåbärsris, + över en väg. Fyra vinklar. Ca 600 meter? Tog 12 minuter att gå. Svag sidvind första bogen, sedan motvind, sidvind och sist medvind. Eva var spårläggare.

Resultat: Bra spårupptag över en väg. Troligen hade det blåst lite så spåret hade flyttat sig lite åt sidan över vägen. Väl på andra sidan hittade han dock ”ingången” till kalhygget och sedan bar det iväg i lite för högt tempo ca 200 meter innan första vinkeln. Han gick två meter förbi, vände genom att köra en hel volt och gick på spåret igen. Vid ett tillfälle tog han en avstickare från spåret, kanske tio meter och stannade och luktade på en fläck. Sedan vände han och tog upp spåret igen. Vid varje vinkel fick han en pytteliten bit förbi, vände och tog sedan spåret rätt. Mot slutet korsade vi mitt spår (spår 2) och han gjorde en kort (3 meter) avstickare på det men vände självmant efter bara några meter! Han gick rakt på slutet och tog bollen som vi lekte med.

Analys: Han är otroligt säker på sin sak. Om spårlinan fastnar sliter han och drar till den lossnar, ger inte upp. Hans volter blir mindre och mindre när han tappar en vinkel. Det är lätt att läsa honom, han har ett speciellt kroppsspråk när han ligger rätt i spåret. Låt ligga längre för att få ner farten ytterligare.

Nu kan jag gå tillbaks till de tidigare anteckningarna, tex från november, och se hur hans vinklar blivit bättre så till vida att han då tog väldigt stora volter (hela linans längd) för att hitta spåret igen.

Nu gör han väldigt små avstickare och målet är att han inte ska göra någon avstickare alls. Han har alltså redan förbättrat ”vinkelarbetet” genom att han gjort flera erfarenheter kring var han hittat spåret då han tappat det. Han ska se ut som om han dammsugar spåret och därför inte tappa det i vinklarna, om än att tappen är små för det mesta numera.

En röd tråd genom mina anteckningar är också att han har på tok för högt tempo. För att få ner tempot lägger jag svårare spår. Dels ökar jag liggtiden. Mellan 3-4 timmar får ner tempot rejält eftersom han tvingas bli noggrannare då doftbilden blir mer koncentrerad och mindre yvig. Av misstag lät jag ett spår ligga i 7 timmar häromdagen. DET var svårt kan jag säga! För svårt i detta läget. Men han klarade nästan att lösa det utan min hjälp.

Ju kortare liggtid desto större doftmoln, ju längre liggtid desto mindre doftmoln.

Men jag ökar också antalet vinklar. I går och förgår hade jag nio vinklar på spår som var 300 meter. Efter den tredje vinkeln kunde jag notera att han ”flöt” igenom vinkeln utan att tappa spåret. Då hade han slagit ner något på farten.

Ett svårare spår kan också innebära att jag lägger ett hårt spår. Då lägger jag det helt eller delvis på hård mark, till exempel en grusväg eller asfaltplan. Här har doften inte så mycket att fastna i och den sveper gärna i väg. Det gör att hunden måste sätta nosen i spårkärnan för att klara av att följa doften. Den kan inte bara lite halvslarvigt forcera genom ett blåbärsris där doften hänger i ris och buskar vilket är betydligt enklare.

Jag tror absolut inte på att göra det för lätt för Totte. Det lär honom bara att bli slarvig. Istället praktiserar jag överträning. Jag lägger svåra och kluriga spår som hela tiden utvecklar honom. Så att det sedan ska bli busenkelt att gå ett spår på tävling.

Jag tror också på att genom låta honom få många erfarenheter av att gå spår som legat länge, så han tvingas till att dra ner på tempot. Då kommer han troligen behålla det lite lägre tempot även på spår med kort liggtid. Det är så här man går spår, liksom.

Vind- och väderförhållandena är också av vikt. Jag lägger helst inte spår som börjar med motvind eftersom det ger honom en överdos av doft och han kan skena sig igenom den delen av spåret. Är det fuktigt är ofta doftbilden yvigare men har det regnat kraftigt (efter att jag lade spåret, alltså) kan doften blivit nertryckt av regnet och minst av allt yvig. Så det gäller att tänka lite på förutsättningarna när spåret ska läggas/har lagts!

Detta med rätt tempot är huvudfokus för oss just nu. Lägre tempo = större noggrannhet = han håller kvar spåret hela tiden och hittar alla pinnarna. Rätt tempo för mig är  att jag ska kunna följa efter i rask takt men utan att halvspringa snubblandes genom terrängen.

Här kommer några bilder där man kan se sista halvan av ett spår med nio vinklar:

När vi kommer ut på vägen vinklar spåret egentligen på höger sida av vägen (från mitt och Tottes håll sett). Men han glider omedelbart över på vänster sida med nosen höjd från marken. Doften har glidit över vägen och fastnat i gräset på vänster sida. Efter några meter snirklar han sig dock tillbaka över till höger sida (efter en volt då han tappade spåret).

På höger sidan fäster han i spårets kärna igen (där jag satt fötterna då jag lade spåret) och han kommer in i sin fina ”spårmood”, där han dammsuger marken. Jag försöker att i möjligaste mån ha en sträckt lina som han får dra lite i genom hela spåret. Detta för att jag ska ”känna vad som händer” och för att han inte ska störas av att linan blir sträckt (som om jag skulle hindra honom). Det är han som ska ”dra” mig framåt i spåret, inte jag som ska styra – jag styr i princip aldrig. Tappar han ett spår så tappar han ett spår.

Här har jag dock valt att stoppa honom då han missade att vinkla till höger från vägen in i skogen. Han gick så långt förbi vinkeln och började sedan fladdra långt bakom mig och fick troligen lite av de ”bortblåsta” doften i näsan igen. Så jag valde att bara hala in honom och starta om honom ungefr tre meter från vinkeln. Denna gången gick han klockrent genom vinkeln.

Och så fortsatte vi in i skogen för att passera de tre sista vinklarna innan slutet. Alla tre gick helt utan problem.

Om man bortser från att jag hamnade lite efter då det gick lite fort över ett sankt området med lite fällda träd :).

Och sedan hände det som ibland händer med Totte: Spåret är så självförstärkande att leksaken på slutet (trots att den är helt ny och rolig – trodde jag alltså) är helt ointressant. Han går rakt över den. Jag väljer att tjoa som tusan och själv börja leka med den så han vänder och kommer tillbaks men det är ju ingen hållbar lösning i längden. Jag ska återgå till att belöna med mat (som är hans bästa belöning) när han hittar grejer, så kommer han snart bli säkrare på att också plocka upp dem.

Jag har lagt in pinnar i spåret några gånger men nu ville jag koncentrera mig ännu mer på att studera hans vinklar och tempo så jag har struntat i pinnarna i några spår. Men de ska jag återta för de kan dessutom hjälpa till med temposänkningen. Varje pinne som ska plockas är ju ett slut egentligen. Då kan man sitta ner och mata lite, eller intressera sig väldigt för pinnen (man vill dock inte att hunden ska tugga särskilt mycket på pinnen, den ska vara hel vid tävling) innan man lugnt fortsätter.

Leken kom snabbt igång i alla fall. Och vi lekte en rätt så lång stund, medan jag berömde honom mycket.

Sedan gick vi tillsammans bärandes på leksaken ända till bilen. Jag peppar honom att bära den själv så att värdet på den ska öka. Innan jag lastar in honom i bilen ”skrittar jag av” honom. Detta för att muskler och andning ska hämta sig. Jag byter till koppel och gärna halsband också. (Det kan man göra i spårslutet om man vill vara riktigt tydlig, en bra signal som säger ”nu är det slut”).

Kolla tassar och gå igenom kroppen på hunden efteråt. När de är väldigt koncentrerade kan smärta dövas (adrenalinpåslag) och de märker inte ens själva att de trampat upp ett sår till exempel.

En härlig effekt av spårandet brukar vara att hunden blir skönt trött. Nöjdtrött liksom. Spår är helt enkelt ett suveränt sätt att aktivera hunden på!

Allra finaste ögonstenen Dacke fyller 10 år i dag! Häromdagen träffade jag en bekant som inte sett honom på minst fem år som sa ”Det där är väl inte Dacke? Han ser ju ut att vara fem år!”.

Och sådan är han ju, visst skröpligare och får ont i kroppen om han kampleker eller springer lös för mycket men full av upptåg, vill alltid vara med och träna, gör sitt yttersta varje gång och lär sig nya saker fortfarande.

Det är bara så otroligt svårt att vänja sig vid att han inte klarar lika mycket som alltid, han VERKAR ju som om han gör det… Men kroppen sätter stopp.

Jag hoppas ändå på några år till med denna stora personlighet, min stora hundkärlek, hunden som har allt… och lite till ;o).

Dacke sensommaren 2010

I full fart

Finaste och bästa nosen

Uppmärksam

Pratstund

I dag var allra bästa Elsa och hennes Diesel och Ludde här och lekte med mig, Totte och Dacke. Elsa och jag driver Canis Hundskola avdelning Göteborg & Kungsbacka ihop. Vissa personer är så otroligt lätta att jobba ihop med och man bara passar ihop sådär suprebra, så är det med Elsa och mig. Kanske för att Elsa är mer av en naturvetartyp och jag definierar mig mer som beteendevetare ;O)… Hur som helst har vi väldigt roligt ihop när vi håller kurs, vilket jag hoppas och tror märks på våra kurser.

I går kom vi på att vi inte har någon bild där alla individer på avdelningen är samlade, så vi försökte samla oss till en sådan. Inte det lättaste…

I själva verket är vi väldigt välorganiserade...

Canis avdelning Göterborg & Kungsbacka

Efter fotograferingen tränade vi både lite lydnad (antipip-träning för min del så klart) och gick spår. Totte plockade i dag, för första gången, en pinne i spåret. Hurra! Jag trodde aldrig han skulle bry sig om pinnarna eftersom att spåra är så självförstärkande för honom. Men vi har så klart värdeladdat pinnar ett tag och innan spåret fick han delar av sin middag för att plocka en pinne som vi ”råkade” promenera över. Han fick resten av middagen som belöning när han sedan tog en pinne i spåret.